Kändis Heaney

Hans rykte på andra sidan Atlanten växte stadigt under de 14 år (1982–1995) Heaney var lärare vid Harvard, och han fick många nya läsare i USA. Och att han, katoliken från Nordirland, omsider blev omhuldad inte bara hemma på Guds gröna ö och i Nordamerika, utan även i Storbritannien, visar sig i att han senare även blev adjungerad professor i poetik vid Oxfords universitet under en femårsperiod.

Heaney växte upp i en katolsk familj på en liten bondgård i Nordirland. Sin lantliga uppväxt har han berört i många av sina mest älskade dikter och även i det grandiosa Nobeltal han höll 1995 i Stockholm, ett av de mest minnesvärda tal som på senare årtionden har hållits av en Nobelpristagare i litteratur. Låt mig citera den berömda inledningen:

”När jag först träffade på stadsnamnet Stockholm hade jag knappast en tanke på att någonsin få komma dit, än mind­re att bli välkomnad dit som Svenska Akademiens och Nobelstiftelsens gäst. Vid den tidpunkt jag nu tänker på överträffade en sådan utveckling inte bara alla mina förväntningar: den var helt enkelt omöjlig att föreställa sig. På 1940-talet, då jag var äldsta barnet i en ständigt växande familj i det lantliga grevskapet Derry, trängde vi ihop oss i de tre rum som fanns i en traditionell bondgård med halmtak och levde som i ett slags bo, känslomässigt och intellektuellt i stort sett skyddade mot världen utanför. Det var en intim, fysisk, ursprunglig tillvaro där de nattliga ljuden från hästen bakom den ena sovrumsväggen blandades med ljuden från de vuxnas samtal i köket bakom den andra. Vi såg och hörde förstås allt som pågick omkring oss – regn i träden, möss i taket, ett ånglok med sina vagnar som dundrade fram med sina vagnar på andra sidan fältet bakom huset – men vi såg och hörde det som i ett ides vinterdvala. I vår ohistoriska, försexuella tillvaro, hängande i luften mellan det ålderdomliga och det moderna, var vi lika mottagliga och påverkbara som dricksvattnet i hinken i vårt grovkök: varje gång som ett passerande tåg fick marken att skaka brukade ytan på det vattnet följsamt krusas, koncentriskt och under fullständig tystnad.”

Året i Kalifornien, Heaneys första vistelse långt hemifrån, vid 31 års ålder, lärde honom också att han, bondgrabben från Bellaghy, fann sig mycket väl till rätta i stora städer och i USA.

Som poet väckte Heaney uppmärksamhet redan med sin debutdiktsamling 1966 och han kom snart att uppfattas som den ledande gestalten inom vad som på den tiden kom att kallas ”The Belfast School”, en grupp bestående av ett antal någorlunda jämnåriga lyriker, några av dem katoliker och andra protestanter, som hade det gemensamt att de i sin poesi på ett eller annat sätt tematiserade och skrev om den blodiga terrorn i framför allt Nordirland, det veritabla inbördeskrig som helt enkelt brukar kallas ”The Troubles”. Så småningom blev han inom det litterära fältet en så berömd internationell celebritet att de skämtsamma irländarna därhemma började kalla honom Famous Heaney.

Om spridningen av benämningen Famous Heaney och den nästan makalösa litterära karriär denne irländs­ke poet gjorde – och som alltså till sist kröntes med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur – berättar professorn Robert Fitzroy Foster i sin nya bok On Seamus Heaney. Foster, i många år professor i irländsk historia och kultur i London, har skrivit många böcker, men är mest känd för sitt magnum opus om det moderna Irlands historia från 1600-talet fram till vår tid och för sin drygt 1 500 sidor tjocka biografi över William Butler Yeats, utgiven i två band, 1998 och 2005.

Fosters bok om Heaney är liten och behändig. Den omfattar bara drygt 200 sidor och är frikostig med citat. Någon biografi är det inte fråga om, eftersom levnadsteckningen hela tiden samspelar med en kronologiskt upplagd presentation av Heaneys diktsamlingar i just den ordning de blev utgivna och med överraskande återhållsamma referenser mellan de med varandra ofta nära besläktade verken. Mest går Foster bara igenom verken ett efter ett och ger oss biografiska utvikningar om Heaneys levnadsförhållanden under den period då han koncipierade var och en av sina inalles tolv diktsamlingar. Upplägget påminner helt enkelt närmast om vad britter brukar kalla en Readers’ Guide, en vägledning in till Heaneys poetiska universum, men eftersom Foster är en god berättare och själv har en irländares smak för anekdoter och livgivande utvikningar i det biografiska, hamnar hans framställning till sist i något som ganska mycket liknar en bok i Life and Letters-genren, alltså i en framställning som fritt varvar ansatser till levnadsteckning med litterär analys.

Om den mest är det ena eller mest det andra spelar kanske mindre roll. Huvudsaken är att boken erbjuder synnerligen trivsam läsning och kommer med en del nytt som jag inte har stött på förut, framför allt om Heaneys förhållande till Yeats (därvidlag gör Foster en rad slående träffsäkra iakttagelser) och därtill en del biografiskt stoff som han mer eller mind­re osystematiskt tycks ha fiskat upp ur brevsamlingar.

En humoristisk formulering av Heaney dyker första gången upp i ett brev som han skriver till en vän under sin förs­ta längre utlandsvistelse. Han skriver att han ägnar sig åt ”silence, exile and sunning”, när han under läsåret 1970/71 är gästlärare vid University of California i Berkeley. Det är ”silence, exile and cunning” (tystnad, landsflykt och list) som James Joyces alter ego Stephen Dedalus vill fördjupa sig i när han i slutet av Porträtt av konstnären som ung bestämmer sig för att bryta upp från sitt fosterland och gå i landslykt för att försöka etablera sig som författare på det europeiska fastlandet. Den skrattretande skillnaden mellan ”sunning” och ”cunning” visar naturligtvis att Heaney såg mycket anspråkslöst på sitt år i Kalifornien. Inte desto mindre väckte detta år hans lust att leva utanför Nordirland med alla dess våldsamt uppblossande konflikter, som för övrigt eskalerade just i början av 1970-talet. Några år senare, närmare bestämt 1975, hade Heaney fått nog av Nordirland och ville inte att hans barn skulle växa upp där. Han och hans familj flyttade det året till Dublin i den självständiga republiken Irland.

Året i Kalifornien, Heaneys första vistelse långt hemifrån, vid 31 års ålder, lärde honom också att han, bondgrabben från Bellaghy, fann sig mycket väl till rätta i stora städer och i USA. Som jag nämnde inledningsvis adjungerades han som professor i poetik vid Harvard 1982 och tjänstgjorde där en termin per läsår fram till 1995. Det var under de åren som hans internationella berömmelse tog fart.

Foster vinnlägger sig om att teckna konturerna av Heaneys snabbt växande berömmelse och citerar därför ganska flitigt ur de recensioner som hans böcker fick, både utomlands och hemma på Guds gröna ö. Därvid framgår att det tog längst tid för Heaney att bli profet i sin egen hemstad. Redan 1975 fanns det skribenter i tidningar och tidskrifter i Belfast som ondgjorde sig över att Heaney flyttade från Nordirland till den fria republiken. De framställde honom som en svikare och fanflykting. Det är i Belfast en syn på Heaney som skulle visa sig att bli mycket seglivad och kanske inte förändrades förrän först efter hans död 2013 och den serie av händelser som då ledde till att det i hans barndomsby byggdes ett museum till hans minne, och att detta museum numera av turistnäringen behandlas som ett av hela Nordirlands viktigaste kulturella utflyktsmål.

I republiken Irland fick Heaney finna sig i att inledningsvis ställas i paritet med i inhemska poeter i samma generation, till exempel Brendan Kennelly, framstående poet och litteraturprofessor vid Trinity College i Dublin, men hans stigande ryktbarhet på andra sidan Atlanten gjorde att han så småningom även i Dublin kom att upphöjas över sina samtida poetbröder. I republiken blev vägen till acceptans och beundran betydligt enklare. De nationalchauvinistiska irländarna älskar alltid sina hjältar, alldeles i synnerhet om de har blivit berömda i andra länder, allra helst i USA. Då kan det få handla om John F Kennedy, Seamus Heaney eller MMA-kämpen Conor McGregor, och de kan ha fått syssla med vad som helst. Hemma i Irland blir de älskade. Och det hann Seamus Heaney också bli. Hans begravning antog former som hade varit värdiga en stor statsman.

Men vägen från att bara vara Seamus Heaney till att i vissa kretsar även vara Famous Heaney blev ganska knagglig, stundtals riktigt riskabel. Det var inte alltid ”Famous Heaney” uttalades med ett erkännsamt leende. Det kunde också väsas fram med avund eller förakt.

Sammanfattningsvis bör sägas att läsaren nog kan bli besviken på att Foster är mer intresserad av mottagandet av Heaneys diktsamlingar och av de olika faserna i hans etablering som intellektuellt­ ryktbar skald än av poesin som sådan. Visst citerar han ymnigt och nästan alltför generöst, men han ger sig aldrig in på att försöka karakterisera Heaneys egenart. Detta är naturligtvis en svår uppgift, men kanske borde han ha haft något att säga om Heaneys i det närmaste oefterhärmliga blandning av robust lantlig folklighet och sofistikerad lärodiktare som osökt jonglerar med antika referenser. En poet som vet hur en plog ska dras och smidigast bör vändas när åkerlappen tar slut och som samtidigt är en baddare på både grekisk och nordisk mytologi är i vår tid ett unikt fenomen. Sådant borde Foster ha uppmärksammat och beskrivit.

Och visst är det intressant att ta del av de många beröringspunkter han finner mellan Heaney och Yeats. Men skillnaderna då? De är mycket stora och kanske ännu intressantare.