Kaos är granne med Gud – och vetenskapen

Det frågar psalmisten i Psalm 8 i Gamla testamentet när han står under himlavalvet. Upplevelsen av att vara människa under den mäktiga stjärnhimlen, och de existentiella frågor den himlen föder, har följt människan genom hela hennes historia.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik och författare, beskriver i sin nya bok Vårt klot så ömkligt litet samma upplevelse under stjärnhimlen och vid horisontens rand så här: ett slags matematisk, fridfull enkelhetens skönhet av omätbar vidd.

Oavsett om det är matematisk skönhet eller en guds fingrar man ser, är universum och den lilla blå planet vi bebor mycket av en gåta, såväl vetenskapligt som existentiellt. Men det forskarna vet, förmedlar Danielsson i denna bok, som är en resa i universums och jordens utveckling, en färd som handlar om slump och kaos.

Men innan jag beskriver delar av den resan och reflekterar över boken behöver själva bokomslaget kommenteras. Omslaget är svart som natten, med titeln nedsjunken i allt det svarta och med en enda prick som bryter av: En minimal blå jord som svävar i det svarta. Det fångar såväl bokens vetenskapliga innehåll som dess budskap: Här existerar vi slumpmässigt på en skör planet med en komplicerad historia, en planet som vi håller på att förstöra.

Jag tillhör dem för vilka tankar och kunskaper om rymden och universum är djupt ambivalenta. Ambivalensen består i en blandning av fascination och ren existentiell ångest inför det sköra som är människans och allt levandes livsvillkor. För många år sedan såg jag ett vetenskapsprogram om månens magnetfält och om hur den minsta förändring skulle orsaka en total katastrof på jorden. Jag fick resa mig, stänga av tv:n och andas djupt.

När Ulf Danielsson i början av boken förmedlar att solen kommer att få haven att koka om en miljard år och att denna glödande stjärna kommer att svälla upp om sex miljarder år och sluka den redan då utdöda jorden, får jag göra ett avbrott i läsningen och koka en kopp te. Solens ljusstyrka har ökat med 40 procent sedan solsystemets födelse, sannerligen ett ämne för kontemplation.

Fascinationen tar dock överhand. Boken är en väl fungerande blandning av naturvetenskapliga resultat, vetenskapshistoria, existentiella reflektioner och kulturella, poetiska utblickar.

Ulf Danielssons ärende är existentiellt. Han har drabbats av insikten av hur mänskligheten påskyndar klimatförändringarna och vill använda sina kunskaper i fysik för att få oss människor att förändra vårt sätt att leva. Den sköra blå planet han utforskar har ständigt haft – och som en pendel slagit mellan – olika extrema klimat.

Ett av dessa kallas ”Irreviken event” och inträffade för ungefär 430 miljoner år sedan. Det vi idag kallar Gotland ligger mitt i viken och det var jordens vickande jordaxel och en liten temperaturförändring som utlöste dramatiska skeenden med massdöd för denna avlägsna tids organismer.

För 250 miljoner år sedan rådde ett extremt klimat med en skenande växthuseffekt. Jag lär mig att nästan inga växter tål temperaturer över 40 grader under en längre tid, inte heller annat levande och haven klarar inte 35 grader under en utsträckt period.

Under en tid, efter dinosauriernas död, fungerade det vi idag kallar Indien som ett slags bastuaggregat – och det skulle bli varmare. Växthusgaser dök upp och höjde temperaturen med fem grader. Det här kan man veta genom undersökningar av avlagringar från skalförsedda amöbor. Men den höjningen på fem grader kan vi nu, enligt Danielsson, stå inför på något hundratal år.

Köld och istider har även de utlösts av de betingelser vår planet existerar under: Slump och tillfälligheter, stoft av stjärnor. Från Stora smällen för 13,8 miljarder år sedan till människans intåg på scenen för ungefär hundra tusen år sedan. Vår existentiella belägenhet är fascinerande, skrämmande och gåtfull.

Ulf Danielsson vill förmedla ett slags Gaia 2.0, ett synsätt som lägger grunden för en ny berättelse om vår plats i tillvaron och ger en skymt av vår framtid. Återkommande i boken visar han att den skymten av framtiden inte ger tillförsikt. Men insikten om vår roll, vår skörhet, och jordens sätt att fungera kan ändå vara vårt enda hopp, menar han.

Det är vackert och det är allvarligt. Detta så ömkligt lilla klot är inte resultatet av någon självklar lagbundenhet eller någon avsikt, utan av slump och tillfälligheter. Av kaos som övergår i en förändring och så vidare till ett nytt kaos. Jordens klimat har aldrig varit stabilt, skillnaden är dock den, att idag är det inte enbart är slumpen som påverkar, utan vårt levnadssätt som påskyndar förändringarna.

Den insikten är såväl vetenskaplig som existentiell. Men för någon gud finns ingen plats. I Danielssons universum finns ingen avsikt, ingen första rörare, ingen plan, inget ingripande. Det spelar ingen roll hur långt man tänjer de så kallade gudsbevisen här, universum är och förblir en gåtfull slump. Men bakom gåtan finns ingen gud.

I den slutsatsen behöver man givetvis inte landa. Det finns vetenskapsmän som är troende och skulle stämma in i Danielssons beskrivning, men i det hopp han formulerar även skriva in något eller någon annat: den som skymtar i psalmistens tillförsikt i Psalm 8.

De flesta forskare är överens om de vetenskapliga beläggen för klimathotet. Men diskussionen är på sina håll en djungel och svåröverblickbar. Ibland tippar vetenskaplig stringens och faktaförmedling över i politisk aktivism – det är aldrig en lyckad kombination. Det diket faller dock inte Danielsson ned i, även om inledningen och det avlutande kapitlet väcker en sådan farhåga. Aktivisten Naomi Klein, som anförs i slutkapitlet, är till exempel inte den självklara referensen för att stärka sin naturvetenskapliga tes.

Men det boken förmedlar på sidorna däremellan övertygar och har ett pedagogiskt anslag som gör fysik, kemi och matematik tillgängligt för lekmannen, utan att för den skull förenkla så att tanken inte får arbeta. I ett avsnitt diskuteras även kritik som riktats mot de mest extrema agitatorerna för klimathotet.

Ett annat kapitel ställer frågan om andra beboeliga jordar i vårt solsystem. Redogörelsen är vetenskaplig, men för tankarna till science fiction. Planeten Kepler 452b, som finns i Vintergatans myller, har kallats jordens tvillingplanet. Men mer än så vet man ännu inte. Vetenskapen kan inte svara på om det finns liv på andra planeter, i andra solsystem, däremot talar sannolikhetskalkylerna för sådan existens.

Men Ulf Danielsson stannar där och konstaterar att ett bättre och mer realistiskt perspektiv, istället för att sätta sin tro till liv på andra planeter som ska kunna rädda oss när vår planet börjar koka, är att förvalta och återställa vår egen jord. Det är försiktigt hoppfullt. Förvalta är för mig ett begrepp som hör hemma i religionens värld: Människan har ansvar för att förvalta skapelsen. Det finns ingen motsättning mellan det och ett vetenskapligt förhållningssätt, slutsatsen kan bli densamma, kunskap och övertygelse kan samverka.

Å andra sidan kommer allt – hela detta märkliga universum – enligt vetenskapen, att försvinna ned i ett svart hål till sist. Kvar blir intet. Ingenting.

Men jag drar mig till minnes en tv-serie för många år sedan som hette De svarta blommorna. Då var domedagsprofetian kärnkraftshotet. Jorden förgiftades, men innan den sista människan gick under spirade de svarta blommorna. Gaias överlevnad var starkare än människans, Gaia 2.0 eller inte.

Ulf Danielssons bok om världsalltets historia och framtid är en berättelse som förtjänar många läsare och en bred publik. Som vetenskapsman är han en av de främsta att framställa komplicerade naturvetenskapliga skeenden, fysikens lagar, kemiska processer och vetenskapens upptäckter på ett sätt som både väcker och släcker kunskapstörst. Förutom att boken alstrar en del existentiell ångest då förstås. Men den ångesten är även en del av Danielsson egen drivkraft, som ledde fram till en angelägen bok.

Annika Borg, Teologie doktor och skribent.