Kompost-modernismen?

Tyske filosofen Oliver Schlaudt har varit på upptäcktsresa i en för de flesta av oss obekant, ”glömd”, eller rättare sagt bortträngd del av vår sköna värld: djupt nere i sopberg, riskavfallsdeponier, industrislagg och andra restprodukter som kommer från vår välordnade livsstil. Hans Zugemüllt (nedsmutsat), med undertiteln ”en avfallsfilosofisk Tysklandsresa”, är en tankeväckare, omvälvande, omskakande – och en skarpsynt skildring av civilisationens skugg- och undersida.

Schlaudt är högskoleprofessor i Koblenz med inriktning på kultur-, teknik- och vetenskapsfilosofi, och därtill författare till flera böcker inom respektive gebit. Denna gång fick han, som han skriver, en impuls att lämna skrivbordet för en expedition i det nya okända.

Redan ansatsen griper tag: att samtidens paradoxala inställning till skräp, lort och föroreningar kräver ”ett slags psykoanalys” av vårt gemensamma omedvetna på detta område. Nu då vi får erfara vad vi har lärt av Freud: att det bortträngda kommer tillbaka och hemsöker oss – vad säger då vår syn på avskräde och utsläpp, och vår hantering av sopor, om oss själva? Om vårt handlande av idag, och om en framtid där allt möjligt avfall kommer att finnas kvar? För alltid. Detta var vad han ville undersöka.

”Oliver Schlaudts berättande följer inga räta linjer, han snarast flanerar, associerar, betraktar i flera skikt och riktningar, och detaljskärpan fascinerar.”

I första kapitlet reser Schlaudt till Bitterfeld, i östra Tyskland, en gång omtalat som Europas smutsigaste stad och centrum för den kemiska industrin i DDR.

Hela landskapet i trakten är omgestaltat, av människohand, konstaterar han på plats – och inser att just detta säger något fundamentalt om världen vi lever i. Kullarna i omgivningarna är i själva verket avfallshögar, lämningar från brunkolsbrytningen (numera i sällskap av några vindkraftssnurror). Då dagbrottet skulle utvidgas på 1970-talet låg floden Mulde i vägen – flera kilometer av den leddes bort. Svavelutsläppen från kolkraftverket förändrade vegetationen, skadade skogarna i nejderna, nya biotoper uppstod.

Det nya, förstörda landskapet är ändå bara ytan. Problemen är djupare än så. De ligger i underjorden. Därnere finns deponierna, avfallet från kemiindustrin i regionen. Uppemot 5 000 olika kemiska substanser har tillverkats här: samtliga finns representerade i de underjordiska avfallskamrarna, bortemot 60 meter ner.

Man vet att åtskilligt av grundvattnet som rinner under Bitterfeld är förgiftat – men inte var, när och hur detta kommer att ge sig till känna. Inte heller vet man hur kemikalierna reagerar med varandra, och med naturen; det handlar om en okänd entitet; när natur och avfall interagerar bildas nya och främmande ämnen, i ett fortlöpande skeende, i det fördolda.

Ett nyckelord i Schlaudts bok: entropi. Varje åtgärd för att bemästra problemen kräver allt större möda och mer energi i all oändlighet.

Det rör sig om evighetsbördor. De måste bevaras, för det finns inga alternativ. Ett uttryck i sammanhanget, som Schlaudt hittat i en vetenskapstidskrift, är multi-contaminated megasites; ett sakligt konstaterande, förvisso, en torr och liksom neutral benämning på det horrib­la som avses, men det bär på en oerhörd tyngd, och en ofrånkomlig sanning; han använder det återkommande i boken.

Ingen vet heller vad som sker med högriskavfallet i den ”högsta klassens” deponi i de gamla saltgruvor i Hessen där han får fara omkring i jeep i de otaliga tunnlarna nere på sisådär 750 meters djup; avfall av ”klass IV” hamnar där i så kallad slutförvaring, i kamrar som försluts allteftersom de fyllts.

Nej, ingen känner till vilka processer som pågår därinne. Vem har väl förresten tänkt på att giftavfall kan dölja sig även under naturskyddsområden?

I Ruhr besöker Schlaudt ”floden under floden” – en gigantisk avlopps­kanal, i sig alldeles förträfflig som ingenjörsskapelse – och vi får inblick inte bara i det faktum att stora delar av området har sjunkit till följd av en mer än 100-årig underjordisk stenkolsbrytning, och blivit ett marskland: mer än 300 pumpar måste nu vara igång dag och natt, för all evighet, för att inte nästan hela Ruhrområdet ska dränkas, bli en väldig sjö.

Schlaudt beskriver ”ett landskap i koma, som bara hålls vid liv av maskiner”.

Förkortningen av floden Rhen, som rinner genom regionen, spelar en viss roll i att den regelbundet svämmar över: ett antal krökar rätades ut på 1800-talet, den blev drygt 27 mil istället för 34 – med förödande följder för ekosystemet.

Oliver Schlaudts berättande följer inga räta linjer, han snarast flanerar, associerar, betraktar i flera skikt och riktningar, och detaljskärpan fascinerar; han är en mycket uppmärksam iakttagare. Då och då går han ner på mikronivå i sin avfallsstudie, till mikroorganismernas värld (han är dessutom kunnig i fysik); läsningen blir också en fängslande lektion i europeisk kultur- och teknikhistoria.

Och den ger upprepade rysningar.

Vårt avfall blir ju alltmer komplext: ”…så höggradigt komplext och giftigt, att till och med vår teknologiska civilisations medel, vars produkt det ändå är, inte mer låter sig tyglas och behärskas. Det har växt oss över huvudet. Detta är det modernas förfärliga baksida”, skriver Schlaudt.

Hur kommer det sig att vi inte vill se det? Hur kan vi så fullständigt tränga bort vårt avskräde?

Vår filosof reser till lilla Gorleben, i nordöstra Tyskland, som var tänkt att bli platsen för ett ”slutförvar” för högradio­aktivt atomavfall – men efter väldiga protester blev endast ett ”mellanlager” – vilket nu börjat betecknas som ”långtidsmellanlager”, i väntan på, tja… ordet speglar den rådlöshet som härskar inom kärnkraftsbranschen. Liksom det speglar politikens ”organiserade oansvarighet” (det hade tidigt visat sig att berggrunden där var för porös för att gömma livsfarlig materia i). Schlaudts beskrivning av besöket i ”långtidsmellanlagret” är isande. Han blir stående, stel, stum, inför de stora behållarna i rad på rad. Ingen vet vad som försiggår inuti dem. Eller vart de ska ta vägen. Ingen i hela världen har svaret på slutförvarsfrågan.

Samtidigt pågår nu massiva satsningar på kärnkraft lite överallt, och alltfler börjar kalla densamma ”grön energi”…

(En prominent och framsynt kemiker vid namn Justus von Liebig anmärkte i mitten av 1800-talet att vår civilisation balanserar på en nålspets, och menade redan då att det var nödvändigt att ställa till rätta, gottgöra för alla fel som har begåtts i framstegets namn. Något låg ju i det, fastän vår modernitet på många håll, och på ytan, ännu ser ut att glänsa.)

Hur kunde den mest hygienistiska värld någonsin på samma gång bli den mest förgiftade?

Att dyka ner i floden av avfall, slask och avskrap är att också komma inpå vår egen kroppslighet, vår identitet, vår livssyn. Det måste bli stopp på den infantila narcissism som det industriella moderna besprutat oss med, tänker Schlaudt – delvis i dialog med vetenskapsteoretikern Donna Haraways resonemang; han gör åtskilliga sådana nedslag i den växande litteratur som finns om skräp, lort och förgänglighet. Även i skönlitteraturen.

Vi får inte fortsätta att vända bort blicken, skriver Schlaudt. Vi måste sluta vara likgiltiga, måste ta ansvar, återupprätta oss själva, vårt värde. Och hans sätt att visa att så här ser det ut, så här är det ställt får med sig läsaren. Man blir inte uppläxad. Han talar förnuft, tonen är lågmäld, sympatisk. Och inspirerar till förändring. Ofta är han fyndig. Inte minst är han vetenskapligt noggrann i sin argumentation.

Så har boken också hyllats av den tyska kritiken.

Men varför ser vi inte det elände vi orsakar? Hur kan vi tränga bort avskrädet så grundligt?

Det har att göra just med hur vi ser på våra egna kroppar, resonerar Schlaudt. Ett spår han följer är renhetens: hygienismen, dess uppkomst och följder. Hur avfall och smuts, respektive äckelkänsla, hänger ihop med individens avgränsning från omvärlden; hur lort med tiden blivit tabu, något att inte tala om. Ett annat spår: vårt förhållande till det stoft vi själva en gång ska bli, vår plats i jordens sätt att fungera. Kretsloppet.

Här kommer Schlaudt in på sociologen Zygmunt Bauman, på René Descartes, och på konsthistorikern Roger Fayet.­ Tankegångarna är högintressanta. Baumans tes om vår hållning till tvetydighet och att det moderna leder till ”krig mot ambivalensen”, i kombination med det cartesianska Cogito…, ”Jag tänker… ” (vilket genom att avskilja sig från värld och kropp har gjort tänkandet självt sterilt, enligt Fayet); Schlaudts analys är snillrik. Liksom slutledningen att den renhet, komfort och snabbhet som konsumtionssamhället lockar med ytterst förmedlar en illusion av tyngdlöshet. Ja, den lättheten är inbillad, det vet vi med oss – men den hjälper oss att bortse från allt det avfall detta samhälle producerar.

Schlaudts resor går också till slaktgårdar, till ett högtekniskt djurkadavermaskineri, en helautomatisk avfallssorteringsanläggning och till reningsverk. Till Moseldalen, Oberrheingraben och andra trakter. I ett kapitel dyker han ner i den egna soptunnan. Ett manifest från 1979 av Friedensreich Hundertwasser, konstnären, avslutar boken. Civilisationen behöver för sin överlevnad göra en kovändning, manade han – göra som naturen och bättre måna om sin humus.

Kan något sådant som det ”kompostmoderna” som Oliver Schlaudt talar om bana väg, bli en framtid?