Kryssning genom erotikens arkipelag

För saken lämpar sig personligt hållna skriverier bättre, gärna med tvära kast och halsbrytande associationer. Det gäller att appellera till det grumligt kända snarare än det tydligt tänkta. Att akademiker som skriver om sexualitet hemfaller åt liknande metodik, trots motsatt uppfattning i sakfrågorna, är däremot svårare att begripa. Liksom att förlika sig med.

Språkvetaren och professorn Eva-Carin Gerö vill med sin Grekisk eros. Kärlek och sexualitet i det antika Grekland bidra till en bättre förståelse av kärlek och sex hos de gamla grekerna. Hon vill svara på vad de faktiskt gjorde, vad de tänkte och hur de kategoriserade. Men hon vill också att nutidsmänniskan ska lära sig något om sig själv. För normer, och handlingar som marginaliseras eller fördöms, kan variera över tid, betonar hon. Med en bok som ska befinna sig i gränslandet mellan historia, idéhistoria och filologi, där antikens traderade texter och bilder kopplas till senare epokers konstuttryck, vill hon överbrygga avståndet mellan det antika Grekland och ”oss”. Hon vill belysa såväl det specifika grekiska ”kynnet” som det ”tidlösa” på området.

I inledningskapitlet citeras ett hellenistiskt epigram, tillägnat en vacker bakdel:

Åh Stjärt, dig har årstidernas och behagets gudinnor övergjutitmed ljuva salvor. Du låter inte ens gamlingar förbli oberörda.Säg mig, du Gudomliga, vem tillhör du? Vilken gosse pryderdu? Stjärten svarade: ”Menekrates”.

Rhianos, Hine XXXVIII

Dikten är troligen eggande pornografi, skriver Gerö, och undrar retoriskt om det vi möter är något som i princip är likadant idag, eller ett annat sätt att vara och tänka på? Gerö svarar att det troligen är det förstnämnda, vilket kanske upplevs störande för oss nutidsmänniskor – med vilka hon menar dem som försöker leva monogamt, känner samvetskval när de inte gör det, resolut avvisar homosexuella eller heterosexuella anfäktelser (om de bestämt sig för att vara hetero/homo) och som ”skamfyllt njuter av ’utflippade’ fantasier och dito våta drömmar, etcetera”.

Gerö är med andra ord långt ifrån en moralisk entreprenör. Här ska vi inte rädas allehanda lustar och laster. Hållningen är således modernt sexual-liberal, men jag undrar varför en stjärtens syndaflod skulle öppna sig efter den oskyldiga dikten? Behövs det verkligen inte mer för att försätta en ”nutidsmänniska” i gungning?

Antagandet om vad en nutidsmänniska är, liksom ängsligheten inför vad läsaren mäktar med, är några av de saker som stör läsningen. Liksom de halsbrytande hoppen. Jag kan förstå den nästan oemotståndliga lockelsen att börja en bok med citatet: ”Das alte Leid – ich will ficken!” (Den gamla plågan: jag vill knulla!). Jag drar på munnen, men blir samtidigt förvirrad. Vem är denne Rammstein, Hertzeleid som citatet tillskrivs? Vilket århundrande befinner vi oss i? Och vad har ett tyskt citat med en bok om antikens Grekland att göra? Eftersom Gerö inte kommer till min undsättning, googlar jag och lär mig att Rammstein är ett tyskt industrimetallband och att strofen kommer från en av deras låtar. Jag antar därför att detta är ett av försöken att ”överbrygga” avståndet mellan det antika Grekland och nutiden, men det är tyvärr ett grepp som förvirrar mer än tillför, särskilt då exemplen känns alltför godtyckliga. Problemet med de grekiska källorna är att de sällan sätts in i ett begripligt sammanhang för mig som lekmannaläsare. Jag behöver veta när texten är skriven, vem personen är som skrivit och varför den valts ut – är det ett typiskt eller atypiskt exempel?

Gerö är tvivelsutan oerhört lärd, men de något för grovt tillyxade tjugo kapitlen, som ibland snarare är vinjetter, lider också av att det går väl snabbt ibland. Det är svårt att förstå varför kapitlet om vackra män tillägnas tio sidor, medan kapitlet om vackra kvinnor får nöja sig med tre. Detta alltså inklusive illustrationer och kapitel som ska täcka normer under en tidsperiod på tretton hundra år.

Låt mig ta ett exempel: I kapitlet Kvinnligt, manligt och mittemellan citeras först några strofer från Karl Gerhards kuplett Nej han är något mittemellan från 1932, för att sedan direkt övergå till ett längre citat från Ulrika Kärnborgs roman Myrrha (2008) där en flicka i det viktorianska London sjunger, införd pojkkläder, på en teaterscen. Därefter övergår Gerö i rask takt till att beskriva hur en vuxen kvinna i det klassiska Aten förväntades vara, vilka karaktärsegenskaper kvinnor kunde ha (i kvalitativt och kvantitativt hänseende), huruvida de kunde ha mod och duglighet som en man (troligen inte), vad termen kore betyder (hustru, brud), att den mest kända kore är gudinnan Demeters dotter, att ett annat ord för ung flicka är parthenos (men att det åtminstone i Nya testamentet även kan ha bemärkelsen ogift ung man), att den mest kända parthenos är gudinnan Athena, och att jungfrur i betydelsen oskuld för övrigt betraktades som vilda varelser som skulle tämjas för att de skulle bli ofarliga för männen (gynaikes). Detta alltså i en och samma paragraf.

Att som recensent önska vad en bok borde handlat om är djupt orättvist. Tåget har definitivt gått. Men när jag inför vetskapen om Gerös ingående kunskaper i förbifarten läser något verkligt oväntat önskar jag att förläggaren uppmanat professorn att tona ned det nutida och personliga, beordrat redaktören styra upp tematiken och anbefallt sexologiskt understöd. Som apropå den där bäverpälsen som Gerö spekulerar skulle kunna vara ”en attrapp motsvarande ett kvinnligt könsorgan”, vilket mannen med ”ett patetiskt sexuellt beteende” bär i en av Aristofanes komedier. Vad hade hänt om hon istället använt det exemplet som utgångspunkt för en djupgående diskussion om vad hon kallar ”mittemellan” istället för att, som nu, bara nämna det på de sista raderna i kapitlet Sexleksaker? Och visst måste det finnas något nytt att säga om erotiken passivt/aktivt mellan de grekiska männen, liksom om Sapfos dikter?

Grundproblemet ligger dock inte hos Gerö, utan snarare förhållningssättet till sexualitet som fält. Sexualiteten utgör en särskilt kategori som inte bedöms som andra kategorier av mänskligt handlande, menar socialantropologen Gayle Rubin. Till skillnad från säg mat eller idrott behandlas sex som ett specialfall när vi talar om det, analyserar det och när vi stiftar lagar om det. Och eftersom sexualforskningen länge var satt på undantag, har vem som helst kunnat utropa sig som expert på det erotiska.

När Gerö ska skriva sin bok vänder hon sig till en äldre ämneskollega. Kollegan, som är ”väl förtrogen med Grekland, och med livet” råder henne att skriva ”så det känns”, att använda ”det egna”. Hon lovar att göra sitt bästa att bruka den metoden. Men att skriva om den erotiska kärlekens kraft är inte lätt, tillstår Gerö, för ”hur ska man greppa om något som alla känner till i djupet av sin existens, som alla tycker något om, i termer av värderingar, positiva eller negativa?”.

Svaret är att man vänder sig till vetenskapen. För sexologin, denna tvärvetenskapliga disciplin, är numera både välutvecklad och lättillgänglig. Det innebär till exempel att Gerö i kapitlet om prostitution skulle kunnat beskriva samtidens köpesex mer nyanserat. Hon hade inte heller kunnat hävda att det sällan talas om manlig homosexuell prostitution numera, eller att detta är ett ovanligt fenomen i Sverige – med referens till en tjugo år gammal historiebok om homosexuella i Stockholm. Och genom ett snabbt telefonsamtal med en av landets experter på homosexuell historia hade hon fått reda på att just den meningen tillkom eftersom det rådande politiska klimatet krävde att bögarnas verklighet friserades.

Gerö hoppas att bokens ”kryssning i den grekiska erotiska arkipelagen” ska vara ”omskakande och roande”, precis som en god kärleksupplevelse. Och visst, söker man erotisk-mental underhållning med språkvetenskaplig botten kan boken fungera. Men söker man ny kunskap om de gamla grekerna är det snarare en intellektuellt omskakande, och oroande, upplevelse att bevittna hur styvmoderligt den vetenskapliga forskningen om sexualitet fortfarande behandlas. Det ska inte ligga Gerö till last, men tjäna som en väckarklocka.