Läsningens mångfald

Människan och läsandet innehåller tio texter skrivna av några av Sveriges mest namnkunniga intellektuella, inklusive två ledamöter av Svenska Akademien, med Stina Otterberg Engdahl som redaktör. Det är den andra boken i en tänkt serie om fyra, resultatet av ett projekt inom ramen för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

I den första essän ger Ola Wikander en charmerande orientering om skrift­konstens ursprung i civilisationens ungtid. Han introducerar några intres­santa frågeställningar som rör interaktionen mellan språk och skriftsystem. Man imponeras som alltid av Wikanders stora kunskaper om de äldsta språken och skriftsystemen. Det är befriande när någon som är så sakkunnig lämnar ett så här frimodigt bidrag.

Även den följande essän, av Jesper Svenbro, är rolig, intressant och lärd på samma gång. Svenbro går på djupet kring hur man läste i det antika Grek­land, och levererar både drastiska vänd­ningar och oväntade slutsatser.

Bengt Jangfeldt har i sitt bidrag om rysk litteraturhistoria också en histo­risk utgångspunkt – han har skrivit en komprimerad framställning om förföl­jelsen av författare i Ryssland. Han klar­gör att det är en mycket gammal tradi­tion i Ryssland att avrätta och fängsla författare eller förvisa dem till Sibirien. Förföljelsen började redan på Peter den stores tid, när rysk litteratur fortfaran­de var i sin linda. Därefter har den ald­rig upphört. ”Ordet har aldrig varit fritt i Ryssland, med undantag för någ­ra mycket korta perioder: åtta månader mellan februarirevolutionen och okto­berkuppen 1917 och några år efter Sov­jetunionens fall 1991”, skriver Jangfeldt.

Det är en hisnande mörk historia som gärna hade fått ta mer plats. Detta evighetstillstånd av censur och förföljel­se har givetvis också en mycket dagsak­tuell karaktär. Särskilt sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes 2022 har författare ofta tvingats välja mellan exilen och fängelsecellen.

Dagsaktuella är också flera andra av bidragen i antologin. Peter Lutherssons essä är ett inlägg i den pågående debat­ten om en litterär kanon. Det skrevs innan Luthersson hade blivit utsedd att ingå i den kommitté som nu faktiskt ska ta fram en svensk kulturkanon. Det kan ändå kasta ytterligare ljus över den tid­vis animerade debatt som föregått det­ta beslut.

Joel Halldorf tangerar samma ämne i sin essä, som handlar om Bibelns plats – som civilisatorisk referenspunkt, som klassiker, som religiös urkund – i dagens Sverige. Han pekar på Bibelns på sam­ma gång fortsatta tyngd och relevans, och svårigheten att förhålla sig till den i ett alltmer sekulariserat samhälle. Vilka blir konsekvenserna när allt färre verk­ligen läser – och tror på – ”vår kulturs främsta klassiker”? Även om Halldorf ibland svävar ut i mer allmänna betrak­telser kring kristendom och samhälle, och drar väl långtgående slutsatser, dis­kuterar essän en viktig fråga på ett nyan­serat sätt.

Om skiftande sätt att läsa handlar också Julia Pennlerts inlägg om ljud­böcker, som ger en intressant forsk­ningsöversikt. Intressant, men kanske inte så förvånande, är exempelvis att ljudböcker verkar vara som mest popu­lära i vissa genrer – främst ”lättare läs­ning för rakstugor och spårvagnar”, med Frans G. Bengtssons ord. Essän lider tyvärr lite av att den på ett tidstypiskt akademiskt sätt rör sig runt de centra­la frågorna.

Pennlert beskriver exempelvis en debatt som nyligen utspelat sig på kultursidorna där läsning av tryck­ta böcker ställts mot digitala skärmar och plattformar. Men hon gör inte läsa­ren mycket klokare över var forskning­en står i denna ändå helt centrala fråga: Tillgodogör vi oss faktiskt texten på kva­litativt olika sätt genom fysiska skrif­ter och ljudböcker? Mot slutet ställs ock­så ljudböcker mot tryckta böcker på ett konstigt sätt: ”I de digitala tjänster som tillhandahåller litterära texter är det […] själva läsandet som värderas, och det finns inte längre något för läsaren att fysiskt visa upp för att manifestera sitt individuella intresse för litteratur eller ingå i en större läsande gemenskap.”

Resonemanget drivs vidare och slut­satsen synes vara att den som lyssnar på en ljudbok på gymmet gör det av ett mer rent intresse för innehållet, medan den som köper en inbunden roman och läser i fåtöljen hemma antas göra det av fåfänga. Skillnaden mellan att lyssna och läsa handlar väl rimligtvis om något annat. Med detta sagt är Pennlerts essä i stort sett ett välkommet bidrag till för­ståelsen av ett fenomen som fortfaran­de är under utveckling.

I Dick Claéssons bidrag får vi sedan också en praktikers beskrivning av att arbeta med digitaliseringen av svens­ka klassiker genom stiftelsen och webb­platsen Litteraturbanken, en guldgru­va online för den litteraturintresserade. Det är ett ganska deskriptivt inlägg som kanske kunnat fördjupas. Det hade varit intressant med mer detaljerade resone­mang kring en del av de avväganden Lit­teraturbanken ställs inför.

De tre sista essäerna utgörs av intres­santa djupdykningar i frågan om vad läs­ning är, vad som händer med oss när vi läser och hur vi läser. Anders Olsson resonerar kring begreppet ”läsning”, som han jämför med ”kritik” och att läsa ”vetenskapligt”. Han argumenterar för att den direkta eller fria läsningen är en förutsättning för andra sätt att läsa och utgör grunden i allt närmande till litte­ratur. Det är en både vacker och intres­sant essä.

Rebecka Kärde tar därefter vid med ett välavvägt inlägg om litteraturkri­tikerns tillvaro. Hon berör frågor om vad kritiken idag syftar till och hur kritikerns vardag ter sig utifrån praktikerns ganska jordnära perspektiv, vilket är uppfris­kande. Hon påpekar att sättet att läsa har skiftat och den utbredda koncentre­ade ensamläsningens tid – som utgör bakgrunden till den professionella litte­raturkritiken – i ett historiskt perspektiv har varit kort och förefaller vara på väg bort. Vad händer med kritiken då?

Slutligen har också Kristoffer Lean­doer skrivit en ganska förtjusande text som tar sin utgångspunkt i hur vi upp­fattar och bearbetar det vi läser mentalt och vad det innebär att vi kan tillgodo­göra oss om världen genom litteraturen: ”Vi kan inte läsa utan att investera en del av oss själva, att läsa är en verksam­het som i kognitiv mening är jämför­bar med att drömma: hjärnan skapar nya bilder utifrån sitt eget lager av gamla.” Det är utgångspunkten för en djupdyk­ning i frågan om vad litteratur gör med människan, och vad människan får ut av att läsa litteratur.

Tillsammans bildar texterna en mosaik med olika infallsvinklar på temat läsning. Även om det finns små skönhetsfläckar är bidragen överlag väl­skrivna, och den gedigna kunskapen hos författarna är en glädje att få ta del av. Boken är dessutom vackert formgiven och omsorgsfullt bildsatt.