Le Spleen de Paris

Marcel Gauchet, historiker och filosof, har varit dess chefredaktör i mer än 35 år och haft möjlighet att reflektera över vad som lett fram till den märkliga situation i vilken Frankrike befinner sig idag, där dysterheten är djupt förankrad. Förlaget Stock och François Azauvi, ansvarig för dess essäavdelning, har förmått Gauchet att mot historisk bakgrund klarlägga dagens konflikter med hjälp av journalisten Éric Conan. Boken har titeln Comprendre le malheur français (Att förstå den oro fransmän upplever).

Det som ligger till grund för känsloläget är effekterna av globaliseringen. En känsla av vanmakt griper omkring sig. Ironin i det hela är att den västvärld som skapade villkoren för globaliseringen är den stora förloraren. Globaliseringen sågs som en reform tack vare vilken allt rutinarbete skulle utföras av andra, medan väst skulle svara för forskning, innovation och allt som skapar mervärde. Chocken blev desto större som de asiatiska länderna snabbt visade sig kapabla att tillägna sig de färdigheter som väst på grund av reminiscens från kolonialtiden reserverat för sig själv. En rubbad självbild blev resultatet och här ligger den yttersta orsaken till den rådande pessimismen.

De politiker som intar en helt dominerande plats i Gauchets framställning är de två presidenterna Charles de Gaulle och François Mitterrand, vilka båda lämnat starka avtryck i landets nutidshistoria. Gauchet är ingen okritisk beundrare av de Gaulle men väl fascinerad av hans personlighet, som förenade värdighet och framsynthet. Så till exempel insåg han redan 1947 att efterkrigstiden skulle präglas av en förödande partipolitik. Han drog sig då tillbaka för att bida sin tid.

När han 1958 kallades tillbaka till makten, berodde detta på att det algeriska befrielsekriget, som pågick sedan 1954, befann sig i ett dramatiskt skede. de Gaulle hade styrkan att inse att den enda realistiska lösningen var att låta landet bli självständigt. Kolonialismen var för Frankrikes del ett avslutat kapitel 1962.

Det statsskick han lät utarbeta med tyngdpunkt på en stark exekutiv makt har ofta liknats vid en republikansk monarki. 1962 antogs även efter en folkomröstning lagen om att presidenten skulle väljas direkt av folket.

Det de Gaulle ville förverkliga under kalla krigets dagar var att ge Frankrike en oberoende ställning gentemot USA och Sovjetunionen. I det sammanhanget blev försvarsfrågan viktig. Ett självständigt Frankrike skulle därför ha en egen kärnvapenstyrka. Det första kärnvapenprovet utfördes i det då fortfarande franska Sahara redan 1960.

På frågan om hur samhället utvecklades under efterkrigsskedet beskriver Gauchet det lyckliga mötet mellan de Gaulle och den generation teknokrater som sökte modernisera Frankrike. Under statlig kontroll samverkade kvalificerade specialister på teknik, ekonomi och vetenskap på ett sätt som regeringar skulle drömma om idag.

För att förverkliga sin vision om Frankrike som ett starkt industriland lanserade de Gaulle en idé som kom att förverkligas långt senare: arbetarna skulle vara representerade i företagets styrelse och få del av företagets vinst. Av många på den borgerliga sidan betraktades det hela som en utopi, av vänstern som ett korporativistiskt, närmast fascistiskt förslag. Pompidou, de Gaulles premiärminister, lät förslaget falla.

En av de Gaulles sista grandiosa gester var att 1963 sammanträffa och inleda ett samarbete med den tyske förbundskanslern Adenauer. Efter det att Romtraktaten undertecknats 1950 var det europeiska samarbetet redan igång. Enligt de Gaulle borde det ta formen av ett nationernas Europa med Frankrike och Tyskland som centralmakter.

Filosofiskt och kulturellt sjöd decenniet av vitalitet. Kulturellt bildade den nya romanen, den nya vågen inom filmen och tidskriften Tel quel en avantgardism i vilken en auktoritär general inte kunde känna igen sig. Och ungdomen revolterade. Det som under dessa år fick de Gaulle att svikta var maj 68-rörelsen. Politiskt rätade han dock upp situationen. Han utlyste nyval, vilket han vann med en förkrossande majoritet. Därefter infann sig lugnet.

Gauchet ser i efterhand att dessa skiftande strömningar var präglade av samma fria och oberoende tänkande som kännetecknade de Gaulles politik och alltså kan hänföras tillbaka till honom själv och den ”grandeur” han velat återskänka Frankrike.

En fråga som dröjde sig kvar hos de Gaulle 1969 var den om han fortfarande hade folkets förtroende. En folkomröstning skulle ge svaret. Den skulle gälla medbestämmande och delaktighet men ändrades till att avse regionernas ökade inflytande över lokala frågor samt en reform av senaten, en dubbel fråga som blev lätt förvirrande. Omröstningen ägde rum den 27 april. Endast 47 % röstade ja. Den 28 april meddelade de Gaulle att han med omedelbar verkan lämnade sitt mandat som president.

Gauchet är förvånad över att de Gaulles avgång och död ett år senare väckte så föga förstämning i landet. Inget politiskt kaos uppstod då Pompidou tidigt låtit förstå att han var presidentkandidat. de Gaulle hade så moderniserat samhället att han blivit främling i sitt eget land. Det verkliga erkännandet kom tjugo år senare då fransmännen greps av vad Gauchet kallar en gaullomania. Under denne ledare hade de upplevt en verklig framgångssaga.

Pompidou fortsatte på den inslagna vägen att stärka fransk industri. På grund av hans sjukdom och för tidiga död uppstod vakansen på presidentposten redan 1974, då Valéry Giscard d’Estaing, de Gaulles finansminister, blev partiets kandidat. Motkandidaten blev François Mitterrand, som 1971 ombildat det obetydliga socialistpartiet. Med knapp marginal vann Giscard valet.

Han tog sig an det som försummats under föregångarna: de sociala frågorna. Han tänkte på ungdomar och kvinnor och lät lagstifta om sänkt myndighetsålder till 18 år, fri aborträtt och ändrad skilsmässolagstiftning.

Det som kom att helt överskugga mandatperioden var dock oljekrisen. För att kompensera det fyrdubblade oljepriset tvingades europeiska länder öka sin export. 1981 stod Mitterrand som segrare vid presidentvalet. Vänstern hade mönstrat alla sina krafter och den sänkta rösträttsåldern hade bidragit.

Då Gauchets framställning beskriver politiker och inte privatpersoner blir det föga tal om den bildning och kultur som brukar tillskrivas Mitterrand. Å andra sidan nämns knappt heller hans tid som minister i Vichyregimen. Mitterrand beskrivs framför allt som politisk strateg. Han hade gått till val på ett gemensamt program för socialister och kommunister. För att tillfredsställa kommunisterna nationaliserades ett antal industrikoncerner och stora delar av banksektorn. En ren symbolhandling, till förfång för fransk ekonomi. Det lagstiftades om förmögenhetsskatt, sänkt pensionsålder till 60 år, en femte semestervecka och höjda socialbidrag. En lag som låg rätt i tiden var avskaffandet av dödsstraffet. Det låg rätt i förhållande till den nyliberala anda som börjat göra sig gällande, vilket knappast var fallet med politiken i övrigt. Gauchet påminner om att Thatcher blev brittisk premiärminister 1979 och Reagan president i USA 1981. Båda var vunna för Chicagoskolans doktrin om öppna gränser och fri konkurrens.

Mitterrands lyckliga period blev kort. I globaliseringens tid kunde inget enskilt land gå mot strömmen och föra en socialistisk politik. Mitterrand tvekade dock att inför folket erkänna den bristande insikt som rått. Taktiskt valde han en annan förklaring. Under Giscards mandat hade Frankrike anslutit sig till det europeiska monetära systemet. Plötsligt framställdes det som någonting självklart att det europeiska samarbetet erbjöd den ram inom vilken en för Frankrike gynnsam politik skulle föras. Illusionen lyckades.

På frågan hur väljarna kunde acceptera denna tvära omsvängning framhåller Gauchet ironiskt det verkliga genidraget från Mitterrands sida, vilket bestod i att medvetet skapa ett problem som fick den allmänna opinionen att syssla med något annat. Det högerextrema partiet Front National under ledning av Jean-Marie Le Pen hade nått framgång vid kommunalvalen 1983. Inför riksdagsvalet 1986 bestämde Mitterrand att mandaten skulle räknas enligt proportionell valmetod istället för den vanliga majoritetsmetoden. Front National fick 35 platser i l’Assemblée nationale. Detta sågs som en fascistisk seger. Den unga vänstern mobiliserade. De som också röstade vänster var den nya borgarklass som växt fram, les bobos, vilka endast såg fördelar med globaliseringen. Mitterrand blev omvald vid presidentvalet 1988.

Hans andra mandatperiod blev dock en dyster historia. Det gällde att behålla makten för maktens egen skull. Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening gav anledning till oro. Skulle Tyskland i framtiden vara ett demokratiskt land var Mitterrands skeptiska fråga, vilken var helt utan underlag. Han hade redan utarbetat ett förslag till en monetär och politisk union, Maastrichtfördraget, inte minst för att förankra Tyskland i väst. Det innebar att en gemensam valuta, euron, skulle införas och att länderna skulle föra en gemensam monetär politik. Fördraget antogs 1992 med knapp marginal. Därmed var Frankrike och Tyskland sammanlänkade.

Det Mitterrand aldrig fick uppleva var att när euron infördes blev Tyskland vinnaren. När den starka D-marken byttes mot den lägre noterade euron ökade Tysklands export, medan det motsatta var fallet för Frankrike och vissa sydeuropeiska länder. Fransk industri förlorade i konkurrenskraft och landet började leva över sina tillgångar, vilket varit fallet alltsedan dess.

Europatanken hölls levande genom den utvidgning som skedde för länder som stått under kommunistiskt styre. Betoningen låg på att Europa skulle återförenas. Gauchets sarkastiska fråga är om Europa någonsin varit förenat. Detta borde ha varit tillfället för en översyn av gällande regler, då utvidgningen ändrade gemenskapens natur, men den insikten saknades. Det som helt förbisågs var att den gemensamma valutan förväntades skapa ekonomisk homogenitet länderna emellan. Det som borde ha krävts var det motsatta förhållandet, att någorlunda ekonomisk homogenitet förelåg, innan valutan infördes. Tillsammans skulle alla länder klara de problem som inget enskilt land kunde lösa. Ingen vågade tänka i andra banor. Illusionen brast 2005 då fransmän och holländare röstade nej vid den folkomröstning om fördraget om den europeiska konstitutionen, som Chirac begärt och som skulle ge glans åt hans andra mandat.

Enligt Gauchet är Europa ett misslyckande, ett franskt misslyckande, då franska politiker varit speciellt drivande. Det är ett demokratiskt misslyckande, eftersom ingen ansvarig kan utpekas. Dagens EU skapar ingen europeisk identitet.

Ett oväntat och paradoxalt resultat verkar dock har kommit ut av det europeiska samarbetet: en ny syn på nationen. Dagens nationer är öppna för ett fredligt samarbete, ofta i form av bilaterala eller multilaterala avtal. Skall EU bevaras måste det ske i form av ett nationernas Europa. Det ska då inte styras av ett överstatligt utan av ett samordnande organ. Och om detta inte sker? Ett värsta scenario, enligt Gauchet, är att det går med EU som med kommunismen, ett slutligt sönderfall blir ett faktum.

2005 blev ett ödesår för fransk politik. Klyftan mellan eliten och fotfolket var uppenbar och blev en avgörande faktor i de två följande presidentvalen. 2007 och 2012 var det samma frustration, samma motvilja mot den sittande presidenten som kom till uttryck. Sarkozy gick till val under parollen ”nyordning”, riktad mot den vankelmodige Chirac. Hollande ville betraktas som en ”normal” president i kontrast till sin yvige företrädare. Och Frankrike befinner sig i en djup vågdal.