Levande monument

Om inte annat så borde det i alla fall få en klocka eller två att ringa på sina håll hos Axess skånska läsekrets. Visserligen tittar skåningar inte längre på dansk tv – detsamma gäller omvänt – i samma utsträckning som för några decennier sedan, när den gyllene regeln om att gräset är grönare på andra sidan Sundet stenhårt styrde mediekonsumtionen.

Men tv-serien Matador, om livet i den fiktiva staden Korsbæk, är en så central del av det danska kulturarvet att det ska rätt mycket till att missa den, om man bara har ett uns intresse för vad som händer på den västra sidan av Sundet.

Matador är det danska namnet på Monopol, för här handlar det om makt och pengar liksom i sällskapsspelet, och den har gått i repris på dansk tv inte mindre än sju gånger. Senast nu i somras när diverse generationer av danska folket återigen bänkade sig framför tv-apparaterna för att ännu en gång återuppliva bekantskapen med bankdirektör Varnæs, den driftige Mads Skjern – vars ankomst till fots till Korsbæk med sonen Daniel vid sin sida inleder första avsnittet, och vars envetna imperiebyggande utmanar den lilla stadens etablerade kretsar och skakar om i dess sociala strukturer – och alla de andra som vi får följa under åren 1929 till 1947.

Det kanske inte låter så hippt, men tittarsiffrorna säger något annat. Likaså försäljningssiffrorna: 4,7 miljoner dvd- och videoboxar har sålts sedan premiären i november 1978. Det är nästan lika många som antalet danskar. 2006 valdes Matador in i den danska kulturkanonen, som enda tv-serie i kategorin Film tillsammans med verk av andra nationella stoltheter som Lars von Trier och Bille August.

DR hade god anledning att återigen sända serien i repris i somras, nu i lätt uppfiffad digital utgåva. Matadors författare – ovan nämnda Lise Nørgaard – hade nämligen just firat sin senaste runde fødselsdag, som danskarna kallar det när man fyller jämnt. Och jämnare och rundare än denna gång kan det knappast bli, med två nollor på slutet: hundra jämnt.

Någon månad efter hundraårsdagen hamnade Lise Nørgaard dessutom på museum när en bronsbyst av henne invigdes på Det nationalhistoriske museum på Frederiksberg. Inte illa att få vara med om det när man fortfarande är vid liv, menade huvudpersonen själv när hon avtäckte statyn.

Ungefär samtidigt utkom dessutom den senaste i raden av böcker om denna legend, som i Danmark närmast är i nivå med Astrid Lindgren eller Ingmar Bergman för svenskarna – fast betydligt muntrare än den senare och mycket bredare med sin alldeles egna mix av genrer än den förra. Om man som författare börjar skriva en biografi om en författare som är 98 år gammal kanske man inte direkt räknar med att vederbörande ska vara med vid utgivningen två år senare. Men den rätt oväntade glädjen fick Jacob Wendt Jensen uppleva med sin Lise Nørgaard. De første 100 år.

Att skriva boken verkar också ha varit rätt mycket en förnöjelse för både författare och intervjuobjekt. En gång i veckan kombinerades intervjuarbetet med en bättre lunch med vitt vin, mestadels på något trevligt ställe i närheten av Lise Nørgaards bostad i Skodsborg. Vid något tillfälle tog de sig istället medelst golfbil till Bakken, där man numera kan besöka en miniversion av Korsbæk med såväl Jernbane Restauranten och Postgaarden som Lauras Køkken för den som vill frokostera, och med skådespelare som uppträder som rollfigurerna i tv-serien. När Korsbæk på Bakken öppnade sommaren 2015 steg besöksantalet i ett slag med 23 procent.

Åldern må vara hög men minnet är det uppenbarligen inget fel på, att döma av alla upplysningar om stort och smått som levererades under måltidernas gång. Nørgaards tre döttrar – tvillingparet Bente och Anne och yngsta, rebelliska, dottern Dorte – har också medverkat i boken. Sonen Christian dog vid 57 års ålder efter bara några månaders kamp med cancern. Dessutom klipps och klistras det rätt friskt – kanske lite väl friskt emellanåt – med material från alla tidigare böcker om och med Lise Nørgaard.

Ovanpå det fick Jacob Wendt Jensen dessutom tillgång till den samlade korrespondensen mellan Lise Nørgaard och hennes bästa väninna och kollega Eva Bendix; en fullproppad påse med maskinskrivna brev som hämtades ur författarens rymliga walk-in closet vid första intervjutillfället. Ur brevväxlingen citeras det också flitigt i boken, med många skarpa formuleringar om kolleger i tidningsbranschen och mycket annat folk som har kantat Lise Nørgaards väg i hennes exceptionellt långa och färgrika liv. Förhoppningsvis har förlaget Gyldendal fått juridisk rådgivning för att undgå att hamna i rätten med en förtalsprocess, för Lise Nørgaard är inte den som väjer för de kulörta formuleringarna, varken i bok- eller brevform.

Se nu till att det inte blir för rosenrött, uppmanade hon Jacob Wendt Jensen vid deras första tretimmarslunch.

Den långa journalistkarriären började i unga år med en praktikplats på familjens lokaltidning, Roskilde Dagblad. Den praktiken trodde pappa grosshandlaren inte skulle bli långvarig, för dottern var knappast känd för sin uthållighet. Just därför skärpte unga fröken Jensen, som är hennes flicknamn, sig och fick därefter stanna kvar på redaktionen som fast anställd. Om den tiden kan man läsa i den första delen av hennes memoarer, Kun en pige, publiksuccén som kom 1993 och finansierade förlagets samlade skönlitterära utgivning det året.

Att unga damer – eller damer över huvudtaget – borde hålla sig i hemmet var en åsikt som pappa Jensen delade med make nummer ett, den särdeles begåvade men sure Mogens som Lise Nørgaard fick fyra barn med på fem år innan hon övergav dem alla för ett nytt liv i Köpenhamn. Där, framkommer det så småningom i boken, väntade även Politiken-kollegan Jens med efternamnet Nørgaard, hennes livs stora kärlek och med en mer tolerant och modern inställning till det där med kvinnligt förvärvarbete än sin föregångare på posten.

Men att arbetet alltid kommit i första hand har varit på bekostnad av den Nørgaardska familjefriden. Framförallt har yngsta dottern Dorte, som bara var tre år när mamma överlät hela barnaskaran i faderns och sedermera den nya – och rätt elaka – styvmoderns famn, haft ett turbulent förhållande till sin berömda mor som, menar både den yngsta och de övriga döttrarna, högst ogärna både talar om och visar känslor.

Åsikter förmedlar Lise Nørgaard däremot mera frikostigt, och det har hon om det mesta, även om sådant som hon inte vet så mycket om, suckar en av de intervjuade tvillingarna. Och åsikter återfinns i det mesta hon skriver som journalist, om det så handlar om nyhetsreportage, kungliga bröllop, konsumentartiklar, intervjuer eller kåserier, allt producerat i hög takt samtidigt som det även blev tid över för att skriva böcker och manus. Idag hade mycket av det väl platsat på de olika tidningarnas ledarsidor.

Hennes första bok, den underhållande Med mor bag ratten, kom 1959 och blev den första i en oavbruten rad av storsäljare som har bidragit till att avlöna alla de barnsköterskor och hemhjälpar som skötte det praktiska i hushållet när familjen hade återförenats i Köpenhamn. Under årens lopp flyttades skrivmaskinen från Politiken till veckotidningen Hjemmet – där det visst var mer än lovligt mycket tid till bisysslor – och slutligen till Berlingske Tidende, där Nørgaard krönte sin journalistiska karriär som stjärnskribent i tidningens söndagsbilaga.

Att placera in Lise Nørgaard i någon bestämd genre eller journalistiskt fack är inte det lättaste, men att hon är en god representant för det borgerliga Danmark, både åsiktsmässigt och socialt sedan barndomen, går inte att ta miste på. Numera röstar hon på regeringspartiet, liberala Venstre, och bjöds på morgonkaffe av statsminister Lars Løkke Rasmussen i hans ämbetsbostad Marienborg i samband med 99-årsdagen. Men i många år var Lise Nørgaard medlem i Det Radikale, det politiskt korrekta mittenparti som under många år satt på den reella makten i dansk politik men som idag är en spillra av sin forna storhet.

Hennes politiska sympatier i tidiga år ledde dock till viss historierevisionism i Matador, där Korsbæks lilla motståndsgrupp under besættelsen tillika är aktiva medlemmar i just det radikala partiet – som i verklighetens Danmark var de främsta representanterna för samarbetspolitiken med tyskarna.

Den missen har danskarna dock överseende med, för det är ju så mycket annat hon har gett dem under alla dessa år. Att skriva så 5 procent av läsarna begriper vad man menar är inte så svårt, däremot är det en konst att göra det så att 95 procent förstår, förklarar Lise Nørgaard i boken som förklaring på framgångarna. De 95 procenten av danskarna tackar för de första hundra åren och hoppas på flera till.