Mer än bara fru Luther

”Aldrig någonsin”, kunde Martin Luther tänka sig, ”att byta ut sin Käthe mot Frankrike eller Venedig”. Och efter Martin Luthers död skrev Katharina i ett brev till sin svägerska att hon ”inte längre kunde äta och dricka och inte heller sova”. Hon ”hade hellre förlorat ett furstendöme eller kejsardöme än den käraste och mest värdefulla man” som funnits.

Brevet från Katharina Luther är ett av ytterst få dokument från henne som finns bevarade. Det spekuleras om varför hennes brev till maken har gått förlorade. Det är möjligt att Luther själv förstörde breven i syfte att skydda sitt och Katharinas privatliv. Eller också slängdes de bort efter hennes död. Enligt den tidens nedvärderande syn på kvinnor ansågs deras tankar som mer eller mindre värdelösa.

Trots att Katharina von Bora var en ”kändis” i 1500-talets Sachsen, och trots en uppsjö av böcker, har det varit svårt att få fram en mer fullständig bild av henne. Hennes biografi är bekant alltsedan teologiprofessorn i Göttingen Christian Wilhelm Franz Walch skrev sin Wahrhaftige Geschichte der seligen Frau Catharina von Bora, D. Martin Luthers Ehegattin (Den sanna historien om den saliga Catharina von Bora, Doktor Martin Luthers äkta maka) år 1751. Men vad var hon mer än bara fru Luther?

I de senaste årens böcker smyckas hennes biografi med fiktiva skönlitterära inslag, tänkta dialoger, skeenden som kunde ha utspelat sig och känslor som hon kunde ha haft. Ett favorittema för många författare är berättelser om hur vänskapen och respekten paret emellan alltmer utvecklades till en kärlekshistoria. Det är temat i Fabian Vogts Wenn Engel lachen. Die unverhoffte Liebesgeschichteder Katharina von Bora (När änglar skrattar. Katharina von Boras oväntade kärlekshistoria). Vogt hade 2011 skrivit ett libretto till en musikal om von Bora, och han betecknar kärlekshistorien mellan Martin och Katharina som en av den nya tidens mest betydelsefulla; att Luther själv ingick äktenskap var revolutionärt.

En annan strikt biografi med fiktiva inslag i dialogform är Maria Regina Kaisers Katharina von Bora & Martin Luther. Vom Mädchen aus dem Kloster zur Frau des Reformators (Från flicka i kloster till reformatorns fru). Men i Kaisers bok fokuseras också på Katharina som chef för ett medelstort företag – Lutherhuset – ett successivt expanderande lanthushåll med tillhörande gästhem. Denna verksamhet kommer tydligast fram i den bästa av de nya böckerna, Regina Röhners Zu Gast bei der Lutherin. Die Kochkunst der Katharina von Bora (Som gäst hos Luthers fru. Katharina von Bora och hennes kokkonst). Men Böhners bok är betydligt mer omfattande än titeln utvisar. Här berättas inte bara om von Boras liv med många citat från hennes samtida och från Luther själv, utan också om hennes förmåga att organisera ett alltmer lukrativt företag som bedrev framställning av livsmedel.

Katharina var dotter till Hans von Bora på godset Lippendorf nära Leipzig. Fadern tillhörde den fattiga sachsiska lantadeln och kunde inte sörja för de tre sönerna och lika många döttrar. Redan som femåring skickades Katharina till ett nunnekloster i Brehna. Några år senare flyttades hon över till cisterciensklostret Marienthron i Nimbschen nära Grimma. Där lärde sig Katharina att läsa, skriva, räkna och sjunga och en rad praktiska färdigheter bland annat att sköta, organisera och förvalta ett större lanthushåll. Sitt nunnelöfte att tjäna Kristus avgav hon som 16-åring. Det var strax innan Luther spikade upp sina teser i Wittenberg.

Men också i Katharinas kloster spreds Luthers ord. Katharina och ett tiotal andra ordenssystrar läste skrifterna i hemlighet och övertygades om att Luther hade rätt. 1523 fattade de beslutet att lämna klostret. En rådsherre och lutheranhängare från Torgau nära Wittenberg, Leonard Koppe, lovade att hjälpa dem. En natt under påsken 1523 kom han med häst och vagn, och enligt legenden transporterades nio av systrarna gömda i tomma silltunnor till Wittenberg. Allt skedde i största hemlighet; en flykt från ett kloster var belagt med dödsstraff för dem som var involverade. Vid det tillfället var Katharina 24 år.

I Wittenberg välkomnades de av doktor Martinus Luther, som tog ansvar för att de unga damerna blev anständigt gifta. Under tiden hade den självständiga Katharina förälskat sig i Hieronymus Baumgartner, en jämnårig student från Nürnberg. Men Hieronymus föräldrar gav inte sitt samtycke till att deras son gifte sig med en nunna på rymmen. Alltsedan ankomsten till Wittenberg bodde Katharina hos den kände konstnären Lukas Cranach d ä, och hon knöt starka vänskapsband med Cranachs fru Barbara. Vid den tiden gästades Cranach även av kung Kristian II av Danmark och dennes gemål Isabella, vilka båda fattade tycke för Katharina och skänkte henne en dyrbar ring av guld.

Till slut var det bara Martin Luther och Katharina kvar på den överblivna kartan, och Martin, som hade lärt sig uppskatta Katharinas egensinniga karaktär friade och fick hennes ja. Luther bodde vid den tiden i ett utrymt augustinkloster som kurfursten Johann den beständige hade ställt till hans förfogande, det så kallade ”svarta klostret”, en byggnad med stora utrymmen. Bröllopet firades med en storslagen fest den 27 juni 1525.

Äntligen hade Katharina hamnat på rätt plats i livet, som chef för ett större lanthushåll med många anställda och stor omsättning. Det var Katharina som skötte om parets ekonomi, och hon räddade Luther från ekonomisk ruin. Han ansåg att han inte kunde ta betalt för att predika Herrens ord och han var opraktisk – utan Katharina hade han inte klarat av det hårda livet. Hon skötte nu om allt det timliga.

Bland annat övertygade hon Luther om att köpa nya tomter så att hon kunde utöka sina grönsaksodlingar, sina sädesfält, sina fruktträd, sina hönshus och sina betesmarker. På en av tomterna fanns en liten sjö, där man nu hade tillgång till sötvattensfisk. Sill var omtyckt men inhandlades på marknaden i Wittenberg. I klostret fanns ett nedlagt bryggeri som Katharina ställde i ordning, där producerades nu 4 500 liter öl om året, också till försäljning. Man kunde inte använda det smutsiga vattnet till matlagning, utan man fick istället ta det alkoholsvaga ölet och vin från de egna vinodlingarna. Likaså fanns ett bageri.

Därutöver sådde man alla slags kryddor, bland annat saffran, och ett ständigt ökande antal bikupor gav honung, också till försäljning. Jämte lanthushållningen byggdes det stora klostret om till ett gästhem för förföljda Lutheranhängare, för hemlösa släktingar och för betalande studenter från välbärgade adliga familjer. Efterfrågan var större än de 40 platser som Katharina hade till förfogande. Sammanlagt bodde 30–50 personer i Lutherhuset, utöver familjen Luther med fyra barn. Jämte fast anställd arbetskraft, bland andra flera pigor, en kokerska, en kusk och flera lantarbetare behövdes tillfällig arbetskraft i skördetider och vid stora fester. Dit hörde även snickare, sömmerskor och tvätthjälp.

Då Katharina gifte sig med Luther var han utarmad, men efter några år ökade inkomsterna och då Luther dog var han en av Wittenbergs rikaste män – tack vare sin ”herr Käthe”. En höjdpunkt för Katharina var då Luther kunde köpa tillbaka hennes barndomshem, Lippendorf.

Luthers hälsa var inte den bästa, han arbetade oupphörligen och var ofta på resande fot. En sådan resa 1546 blev hans sista, han kom aldrig tillbaka. Katharina var otröstlig men fortsatte sina verksamheter. Då krig, missväxt och pest åter härjade fick hon finansiell hjälp av kurfursten i Sachsen och den danske kungen så att hon kunde återuppta sitt arbete. Men knappt hade hon kommit på fötter så utbröt ännu en pestepidemi. Hon beslöt då att fly med tre av sina barn till Danmark via Torgau. Strax före ankomsten till Torgau välte hennes vagn och hon skadades svårt. Tre veckor senare, den 20 december 1552, avled hon av sina skador. Hon begravdes under furstliga former i Torgau – idag vet man inte var hennes grav finns.

Det är nu hög tid att krossa myten om Luthers fru som bara en from husmor, det är dags att minnas henne som den kvinnliga entreprenören och företagaren Katharina von Bora. Och det är hög tid att hänga upp Lucas Cranachs porträtt av henne i kvinnorörelsens galleri.