Mörkrets hjärta

Senast hände det i Mali, Guinea och Burkina Faso. Oppositionens framgångar i Zambia, det sympatiska men korruptionsdrabbade landet mellan Zimbabwe och Demokratiska Republiken Kongo, var dess värre ett undantag. Oppositionen vann valet trots trakasserier och omfattande fusk och presidenten erkände sig besegrad.

Författaren Vincent Hugeux ger i sin bok Tyrans d’Afrique . Les mystères du despotisme postcolonial ett antal exempel på hur diktatur och despoti har blockerat Afrikas utveckling efter självständigheten från de europeiska kolonialmakterna. Oavsett vilket land som har ansvarat för avvecklingen och oavsett hur våldsam processen har varit så har facit – med några få undantag – blivit detsamma: enpartistater där militären mer eller mindre direkt kontrollerar den yttersta makten. Hugeux skrev länge om internationell politik för Le Monde men är numera författare. Han har under många år följt skeendet i Afrika och skildrat det i ett antal uppmärksammade böcker.

Tyrans d’Afrique är precis vad det låter som: en skildring av ett skräckkabinett fyllt med härskare som alltid har satt den egna makten i främsta rummet, uppenbarligen oavsett priset för medborgarna i de länder de påstår sig vara stolta ledare för. Det är en tragisk historia som inbjuder till att ifrågasätta om det faktiskt finns något hopp för mänskligheten.

”När väl militären har tagit makten blir våld den naturliga vägen till makt”

Hugeux berättar mer än han förklarar. Visst finns det ett inledande avsnitt om varför Afrika inte har lyckats med demokratin och hur ledarna så ofta har lyckats skapa en helt falsk bild av sina regimer även i medierna i väst, men huvuddelen av boken handlar om regimernas brott, diktatorernas grymhet, den ofta monumentala misskötseln av ekonomin och deras nästan alltid pinsamt överdrivna försök att framställa sig själva som nationernas frälsare.

Svag infrastruktur, brist på teknisk och ekonomisk kompetens och motsättningar mellan folkgrupper som ofta splittrats av onaturliga gränser, är några av författarens förklaringar till att det gått så illa. I en redan svår situation var militären en av få fungerande institutioner. I oklara lägen slutade det ofta med att männen med vapen tog makten, ibland i eget intresse och andra gånger för att avstyra kaos och risken för ännu större olyckor. När väl militären har tagit makten blir våld den naturliga vägen till makt och korruptionen ett tungt argument för att inte reformera systemet. Pretoriangardet i Rom är en bra parallell. Dessa soldater stod för nära makten och hade allt att vinna på att systemet inte förändrades. Inte ens de mer bisarra diktatorernas vanstyre räcker som argument för att ge folket makt och inflytande. I bästa fall byts diktatorn ut; i sämsta fall blir ledaren kvar i decennier.

Till andra problem ska läggas riskerna för den ledare som mot förmodan skulle få för sig att avgå eller reformera sy­stemet. Det finns argument för att ibland ge fri lejd till dem som faktiskt har insett att en förändring är nödvändig, om det är priset för en bättre framtid. De ”goda” diktatorerna är mycket få – i boken finns inga exempel – men även de som till slut sett ljuset är fångar i ett system som bygger på våld, korruption och ömsesidig kontroll inom den styrande kretsen. Det är mycket svårt att bryta den onda cirkeln utan att själv sluta som offer.

Den överdrivna respekten för ländernas självständighet och FN-systemets principer har blivit en sköld för även de mest avskyvärda regimer. Med några undantag har det internationella samfundet inte tagit sitt ansvar för att värna medborgarna mot deras hänsynslösa härskare. Många interventioner har istället genomförts för att rädda hotade diktatorer från sina egna undersåtar. Ofta har tillgång till råvaror varit ett stödargument för insatserna. Mer energi borde ha lagts på att stoppa övergrepp och rädda nationer från svält och lidande. Sambanden är komplicerade men visst borde världen ha kunnat åstadkomma mycket mer. Hugeux har skrivit mycket om Frankrikes postkoloniala agerande i Afrika. Inte minst Mitterrand hade nära band till regimer som saknade all respekt för mänskliga rättigheter. Ibland var risken för sovjetiskt inflytande en förmildrande omständighet men långt ifrån alltid.

Bokassa i Centralafrikanska Republiken, den allt annat än imponerande mannen som gjorde sig själv till kejsare med Napoleon som förebild, är ett av författarens exempel på ovanligt hänsynslösa­ självhärskare. Han beskriver både den tidigare franska soldatens väg till makten och hans alltmer bisarra personkult och blodiga övergrepp, på både politiska motståndare och fredligt protesterande ungdomar. Under hela sin tid vid makten hade Bokassa mer eller mindre nära band till det forna moderlandet. Frankrike uppskattade inte planerna på den storståtliga kejsarkröningen men skickade trots det några tjänstemän och militärer som skulle hjälpa till. En fransk general var en av Bokassas tidigare överordnade i armén. Den blivande kejsarens första kommentar vid återseendet blev: ”Inget mer snack om den där idioten Bokassa!” Till slut fick Frankrike nog och gav sitt stöd till nästa kupp i landet.

Benins Eyadéma och Guineas Sékou Touré gjorde sig kända som motståndare till den franska kolonialismen, men blev snart båda exempel på när jaget tydligt prioriteras före laget, den klichémässiga vänsterretoriken till trots. De kom från en franskspråkig värld där frihet och demokrati åtminstone hyllades i retoriken men skapade båda system som fick ekonomin att förfalla och polisstaten att ständigt växa sig starkare. Tidvis blev internationell antikolonialistisk politik en ersättning för de framsteg de hade utlovat sina länder, men kontrasten blev till slut pinsamt uppenbar.

På sätt och vis är Zaires Mobutu och Ugandas Amin lättare att förstå. De försökte aldrig på samma sätt bygga upp ideologiska ursäkter för sina styrelseskick. Visst fanns den falska retoriken och lögnerna om nationens och folkets intressen, men ingen tog det riktigt på allvar. Alla visste att Amin var en soldat av ungefär Bokassas kaliber och att Mobutus främsta intresse var hans egen rikedom. Ett ännu mer uppenbart exempel är Teodoro ­Obiang i oljestaten Ekvatorialguinea. Där är diktaturens raison d’être också så uppenbart en familjs rovdrift på ett litet lands naturresurser. Kompletterad med skoningslöst våld mot dem som vågar ifrågasätta den styrande familjens makt.

Det är svårare att förstå fenomen som Zimbabwes Robert Mugabe och Eritreas­ Issayas Afeworki. De var båda marxister och inte alls främmande för våld, men de framstod ändå som mer seriösa när de stred för sina folks frihet från rasism re­spektive etiopisk överhöghet. Ändå blev Zimbabwe ett fattighus präglat av våld och det fria Eritrea en bisarr ny version av Nordkorea, fast med en hel del vackra italienska hus och betydligt bättre klimat. Det är ingen ursäkt för Sveriges stöd till Harare – levererat även under de värsta massakrerna på oppositionens anhängare i Matabeleland – det förstärker bara det tragiska i skeendet. Mugabe hade antagligen kunnat stanna länge vid makten även utan diktauren – detsamma kan också ha gällt för Afeworki. Till en början var stödet för båda ledarna massivt, trots tidiga tecken på att det kunde komma att sluta i tragedi.

En brist i Hugeux’ bok, förutom obalansen mellan berättande och analys, är avsaknaden av exempel från de forna portugisiska kolonierna. De diktatorer som har styrt Angola och Mozambique har inte varit de värsta exemplen vad gäller hänsynslöshet, men åtminstone när det gäller korruption konkurrerar Angola med de allra värsta om världsrekordet, vilket haft uppenbara konsekvenser för invånarnas levnadsstandard.

Tyrans d ’Afrique berättar inget upp­seende­väckande nytt, men sammanställningen av dessa mäns brott mot sina egna staters medborgare gör det tydligt hur illa det faktiskt har varit, och i många länder i Afrika fortarande är. De alltför få rapporterna från den ofta glömda kontinenten har inte vart överdrivna – det har i själva verket varit mycket värre. Ekonomin har ofta slagits sönder av illa underbyggda beslut och våld har varit en del av vardagen. Det är inte konstigt att eritreaner i exil oroar sig för släktingar som fortfarande bor kvar i hemlandet. Det är inte heller konstigt att så många ser även en livsfarlig resa till Europa som ett attraktivt alternativ.

Hugeux’ bok beskriver en skrämmande resa genom en plågad kontinent. En välskriven berättelse om människans ondska och den värsta formen av girighet. Det är svårt att inte glömma att Afrika faktiskt är en rik kontinent där alla borde kunna få ett rikt och värdigt liv.