Murbruk

 Inbördeskriget i Grekland pågick till 1949.

 Inte heller var det givet vad som skulle hända med den av Sovjetunionen ockuperade delen av Tyskland. Få efterfrågade en självständig östtysk stat. Stalin föredrog ett enat, neutraliserat och avmilitariserat Tyskland. Efter att de tre västliga ockupationsmakterna först infört D-marken 1948, och sedan bildat den tyska förbundsrepubliken våren 1949, fanns dock inga alternativ. I oktober 1949 såg DDR – Deutsche Demokratische Republik – dagens ljus.

DDR kom under sina 40 år att producera mer historia än vad de flesta stater åstadkommer på sekler. I Beyond the Wall ger den tysk-brittiska historikern Katja Hoyer en utmärkt översikt över landets politiska, ekonomiska och inte minst sociala historia. 

Östtyskland bildades under sovjetiskt beskydd men banden mellan Berlin och Moskva gick längre tillbaka. Efter nazisternas maktövertagande 1933 hade många tyska kommunister flytt till det land som de så länge hade beundrat på avstånd. De mottogs väl: många av dem var ingenjörer, läkare, arkitekter och lärare, vilket kom väl till pass i ett socia­listiskt samhällsbygge fullt av gapande luckor.

 Snart tog emellertid Stalins paranoia över. Övertygad om att Tyskland planerade ett anfall lät han fängsla, fördriva och mörda tusentals tyska invandrare under åren 1936–37. Endast en fjärdedel av dem beräknas ha överlevt: de allra mest övertygade kommunisterna, de som var så lojala med idén och regimen att de angav sina vänner. Det var ur denna grupp som ledargarnityret för den nya östtyska staten hämtades. Här fanns Wilhelm Pieck, som blev den nya statens förs­ta president, Erich Mielke, som blev chef för Stasi och, inte minst, Walter Ulbricht, som blev generalsekreterare och mer än någon annan kom att bestämma landets öde under de första två decennierna. 

”Medan Västtyskland tacksamt mottog Marshallhjälp tvingades Östtyskland betala enorma skulder till Sovjet; detta samtidigt som Stalin ännu inte släppt planerna på att offra den östtyska staten.”

Den nya staten fick en tuff start. Me­dan Västtyskland tacksamt mottog Marshallhjälp tvingades Östtyskland betala enorma skulder till Sovjet; detta samtidigt som Stalin ännu inte släppt planerna på att offra den östtyska staten. 1952 föreslog Stalin för västmakterna att Östtyskland skulle integreras i Förbundsrepubliken, förutsatt att landet förbjöds att ingå i militärallianser (men tilläts vara demokrati och ha egen armé). Hoyer hävdar, delvis i konflikt med tidigare forskning, att Stalins avsikter vad gäller detta sannolikt var genuina. Ett år senare, efter Stalins död, tänkte det nya ledarskapet i Moskva återigen högt kring ett östtyskt bondeoffer. ”Inte ens en riktig stat”, som Beria uttryckte det. 

 Men i Östberlin hade Ulbricht och Pieck bestämt sig. DDR skulle lyckas. Och bland invånarna fanns en stark längtan efter just detta: ett drägligt liv, en stat som fungerade. Många var beredda att ge den nya regimen en chans.

 Problemet var att den inte levererade. Den ekonomiska utvecklingen var för svag. De västtyska ransoneringssystemen upphörde redan 1950, i DDR skulle det dröja till 1958. Förblindad av ideologisk övertygelse prioriterade regimen klasskamp istället för nödvändiga ekonomiska reformer. När alla markinnehav större än 100 hektar konfiskerades rasade produktiviteten i jordbruket. 

Ijuni 1953 rann bägaren över. I vad som blev den första stora folkliga resningen i östblocket (och den sista i DDR före den slutgiltiga kollapsen 1989) demonst­rerade tiotusentals östtyskar mot orimliga arbetskvoter och bristen på politiskt inflytande. Bara den sovjetiska militärens ingripande satte stopp för demonstrationerna. Det mänskliga priset blev högt: ett 50-tal dödsoffer och tusentals arresteringar. Det blev också en stor propagandaframgång för väst: blott fem dagar efter upproret döptes den långa allén genom västra Berlin om till Strasse des 17. Juni, och ytterligare en vecka senare förklarades 17 juni som nationell helgdag i förbundsrepubliken. 

Junihändelserna 1953 kom att bli en avgörande vändpunkt för DDR. Dels blev det starten på en ännu hårdare kontroll av verklig och inbillad opposition. Dels insåg Sovjetunionen att det krävdes förändringar om landet skulle överleva: skulderna avskrevs och istället gav man DDR frikostiga lån.  Men även om ekonomin så sakta började växa gick det inte att stoppa utflyttningen till väst. Hundratusentals människor lämnade varje år, bland dem oproportionerligt många högutbildade. Få av dessa var att betrakta som flyktingar, påpekar Hoyer, 85 procent flyttade i jakten på högre löner. Konsekvensen blev växande sociala motsättningar när de som stannade kvar, till lägre löner, nu fann sig stå utan lärare till sina barn och att sjukhuset inte hade tillräckligt med läkare. 

 Regimens lösning i form av murbyggnation 1961 är världshistoria. Men var muren oundviklig?

Hoyer summerar 1950-talet i termer av missade chanser men också närmast hopplösa förutsättningar. Ett klasslöst samhälle kunde aldrig konkurrera om de högutbildade med ett kapitalistiskt, om gränsen mellan länderna var öppen. Muren var därmed ytterst ett resultat av strukturella nödvändigheter, snarare än av politiska infall. 

Utan att relativisera de mänskliga konsekvenserna konstaterar Hoyer att muren innebar en slutpunkt på ett kaotiskt första decennium. Emigrationen upphörde, men därmed också regimens möjligheter att skylla alla problem på Väst. Nu gällde att skapa drägliga förutsättningar för dem som inte längre hade något annat val än att stanna kvar.

Därmed var det också i någon mening slut på klasskamp. Den så kallade arbetar- och bondestaten var också en ingenjörsstat. I flaggan (som antogs först 1959, Stalin hade insisterat på att DDR skulle använda samma flagga som Förbundsrepubliken) kompletterades hammaren och vetekransen av en passare. I brist på naturresurser och med begränsade importmöjligheter (1955–70 gällde Västtysklands så kallade Hallsteindoktrin som innebar att Förbundsrepubliken inte handlade med något land som erkände DDR) fick man göra det bästa av det man hade. Och då hade man inte råd att motarbeta en medelklass som ville uppåt.  

Två faktorer sticker ut. Dels kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden som på 1980-talet var större än i något annat land. Dels omfattande satsningar på teknisk utbildning. Tv-tornet vid Alexanderplatz i Berlin, invigt 1969 och än idag Tysklands högsta byggnad, kom att bli en välanvänd symbol för DDR:s teknologiska framgångar. 

När den östtyska ekonomin kom igång på allvar under 1960-talet var Västtyskland redan halvvägs igenom sina tre decennier av ekonomiskt mirakel. På flera områden kunde dock DDR konkurrera: tv-apparater, kylskåp, tvättmaskiner var ungefär lika vanliga i östtyska som i västtyska hem. Semesterdagarna var lika många och statligt subventionerade semesterresor blev ett kvitto för många arbetare att landet var på rätt väg.Till framgångarna hörde även den senare så ofta utskrattade Trabanten. 1989, när 1960-talsmodellen rul­lade in på Västberlins gator, blev den symbol för den socialistiska statens hopplösa efterblivenhet. Men i begynnelsen var den omåttligt populär. Köerna var långa – vilket var anledningen till att Trabanten alltid var omodern när köparen väl fick sin bil – men i prestanda var Trabbin inte så långt efter samtida italienska eller västtyska småbilsmodeller. 

”Ni tror att ni är bättre än vi i allt”, klagade en frustrerad Brezjnev till Walter Ulbricht 1970. Ett år senare fick han nog och lät Erich Honecker ta över. Honecker var knappt 20 år yngre och hade framgångsrikt lett FDJ – Freie Deutsche Jugend. Honecker var, åtminstone de förs­ta åren, mer lyhörd än sin företrädare. Ungdomarna ville ha västerländska jeans, så han lät staten köpa in stora mängder Levi’s. De ville ha popmusik, så inhems­ka rockband uppmuntrades. Detta förutsatt att de inte sjöng för mycket på engelska och att texterna inte var politiska. En begränsning som paradoxalt nog hade en positiv effekt på kreativiteten. När band som Puhdys och Karat, för att nämna två av Ostrockens mest kända företrädare, tvingades skriva egen musik istället för att bara spela covers av västerländska band, visade de sig kunna mäta sig även med sina förebilder.

Mer än några andra var det emellertid idrottsmännen – och framförallt idrottskvinnorna – som kom att ge DDR stjärnglans. I termer av olympiska me­daljer per capita är DDR världshistoriens mest framgångsrika idrottsnation. Nej, dopingen går inte att bortse ifrån, men som Hoyer påpekar kan den heller inte förklara hela framgången. Och oavsett orsaker var idrottsframgångarna oerhört viktiga för känslor av nationell stolthet och samhörighet. Mästerskapens me­daljligor visade ju tydligt att landet, i vissa avseenden, var lika bra, eller oftast bättre, än väst.

1970-talet medförde normalisering. 1972 erkände DDR och Västtyskland varandra. 1973 arrangerades en gigantisk ungdomsfestival i Östberlin med deltagare från hela världen. 1974 besegrade DDR blivande världsmästarna Västtyskland i gruppspelet i fotbolls-VM. DDR:s existens, som stat, och kanske också som nation, gick inte längre att ifrågasätta. Det hade suttit hårt inne men till slut var samhällsbygget i mål.

Trodde man, åtminstone. 15 år senare föll muren, och när det väl hade skett tog det mindre än ett år innan Tyskland var återförenat och DDR var förvandlat till en fotnot i historien. 

DDR:s flyktiga existens lockar till en moraliserande historieskrivning. Här finns alla ingredienser för en svartvit skildring av kampen mellan bödlar och dissidenter, mellan öppenhet och slutenhet, komplett med en monstruös­ säkerhetsapparat som till slut övervakade även sin egen generalsekreterare, en färgstark uppsättning av smått tragikomiska politiska ledare och en grotesk taggtrådsförsedd mur som inte bara delade en stad (och en värld) utan på sina håll gick rakt igenom bostadshus. Hoyer har inga problem med att benämna saker vid deras rätta namn, men hennes ärende är ett annat: att ge en rättvis beskrivning av livet bakom järnridån. Budskapet kan ibland vara svårsmält. De flesta östtyskar, skriver hon, som vaknade upp den där augustimorgonen 1961 såg muren, ryckte på axlarna och gick till jobbet. Det är förmodligen sant och det är detta som gör hennes historieskrivning så angelägen. DDR var en stat som efterfrågades av få och sörjdes av ännu färre, men det var också en stat som för många av dess invånare fungerade gans­ka väl och som erbjöd en efterlängtad normalitet.

DDR var ytterst ett resultat av det kal­la kriget och existerade helt och hållet på Sovjetunionens villkor. Det var i Moskva som de politiska ledarna utsågs, det var sovjetisk militär som upprätthöll säkerheten och det var slutligen Sovjet som släppte taget och därmed lät regimen, och därmed staten, falla. De bakomliggande orsakerna delade DDR med resten av östblocket: ekonomisk stagnation, frustration över ett korrumperat ledarskap, diktaturens ständiga skugga, längtan efter frihet. 

 Hoyers bok förtjänar att bli ett standardverk. Hon ger färg åt ett land som alltför ofta reduceras till en grå betongkarikatyr och hon ger röst åt alla de människor som gjorde vad de kunde för att leva normala liv innanför muren. Och förvånansvärt ofta lyckades.