På spaning efter den mening som flytt

Det våras för existentialismen. Som ett tecken i tiden skulle jag vilja anföra Martin Hägglunds uppmärksammade bok från förra året: This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom, som kommer på svenska nu i höst. Såväl amerikanska som svenska journalister har tävlat om att älska ihjäl den unga professorn i litteraturvetenskap vid Yale University, och visst är hans bok en imponerande filosofisk bedrift. Med tanke på hur han beskriver villkoren för sekulär tro – att det enda liv som någonsin kommer att finnas är det som vi lever tillsammans just nu – och andlig frihet – att jag är ensamt ansvarig för hur jag väljer att leva detta liv – är det desto märkligare att varken Jean-Paul Sartre eller Simone de Beauvoir finns med i litteraturlistan. Søren Kierkegaard är naturligtvis på plats i en mycket läsvärd utläggning av Abrahams inställda offer av sonen Isak på Moriaberget, men det är i stort den enda eftergiften till existensfilosofins kulturhistoria.

Såväl Sartre som de Beauvoir genomlever en renässans sedan några år tillbaka med nyutgåvor, introduktioner och samlingsvolymer med kritiska kommentarer, men i Hägglunds analyser av den mänskliga tillvarons grundpredikament göre de sig icke besvär. Jag tänker att frånvaron nog beror på att de existentialistiska filosoferna – inte heller Albert Camus finns med i registret – befinner sig lite för nära Hägglunds egen position för att han skall känna sig bekväm med referenserna. Sartre vandrade samma väg som löper genom This Lifes bägge delar: från ett avfärdande av religiösa eller borgerliga försök att begränsa den mänskliga friheten till en marxistisk uttolkning av hur vi bör leva tillsammans när vi har kastat av oss kapitalismens bojor. Och Hegel är en viktig influens i såväl Varat och intet (1943) som Kritik av det dialektiska förnuftet (1960), precis som är fallet i Hägglunds bok.

Det finns också många andra existentialistiska marxister i den europeiska 1900-talstraditionen som hade förtjänat en referens – jag kan inte tänka mig att Hägglund är okunnig om exempelvis Erich Fromms eller Herbert Marcuses verk.

Det finns fler än Hägglund som lyfter fram filosofer och författare som normalt inte associeras med 1950-talets kafékultur eller sextiotalets hippierörelse för att blåsa nytt liv i en samtida existensfilosofi. Ett intressant och bildande exempel är The Meaningof Life and Death. Ten Classic Thinkers on the Ultimate Question, författad av Michael Hauskeller, professor i filosofi vid universitet i Liverpool. Fyra av tänkarna på Hauskellers lista är mer av författare än filosofer: Herman Melville, Fjodor Dostojevskij, Leo Tolstoj och Marcel Proust. Den sistnämnde behandlas också av Hägglund, som dessutom har lagt till Karl Ove Knausgård på sin lista över hur levandet och det skönlitterära skrivandet kan sammanflätas i utforskningen av existensens mening.

”Om vi skall finna någon mening med människolivet måste vi göra det trots att det i grunden är mer plågsamt än lustfyllt att leva.”

En utgångspunkt för Hägglunds insisterande på människolivets meningsfullhet är en förståelse av tiden som med nödvändighet ändlig. Evigheten är inte bara omöjlig som begrepp betraktad utan också naturvidrig på så sätt att den lurar oss att lägga energi på något annat än det som pågår här just nu. Men det finns filosofer som pläderat för såväl människolivets meningslöshet som att vi bör sträva efter att slockna ut snarare än att blomstra tillsammans i den här världen: Arthur Schopenhauer är det bästa exemplet i Hauskellers bok. Schopenhauers bild av människoexistensen i huvudverket Världen som vilja och föreställning (två band, utgivna 1819 och 1844) är att den inte bara är bedräglig (en föreställning) utan också i grunden fylld av en meningslös naturlig kraft (viljan) som plågar oss i en mycket större utsträckning än vad den kan skänka oss i form av lycka och tillfredsställelse. Det är därför vi bör sträva efter att säga nej till viljan och avstå från världens frestelser (de kommer bara att leda till ännu mer lidande för oss själva och andra inblandade när vi tar för oss).

En samtida variant av Schopenhauers avfärdande av alla ädlare syften i och med jordelivet – moraliska eller religiösa – är evolutionsbiologin. När man tittar på en naturfilm är det lätt att fyllas av samma känsla som under läsningen av Världen som vilja och föreställning: alstras inte oerhört mycket mer oro och lidande än lust och tillfredsställelse när ormen jagar musen eller gamarna kalasar på den ännu levande antilopen? Det som Schopenhauer kallar viljan till liv har av Darwins elever översatts till genernas spridning, men lidandets siffror verkar på samma sätt lysa röda i levandets bokslut. Om vi skall finna någon mening med människolivet måste vi göra det trots att det i grunden är mer plågsamt än lustfyllt att leva, kanske särskilt om man insisterar på att leta efter denna mening, som både Schopenhauer och hans ämneskollega Kierkegaard gjorde.

Ett radikalt annorlunda sätt att förstå implikationerna av Schopenhauers diagnos hittar vi hos en annan av huvudpersonerna i Hauskellers bok: Friedrich Nietzsche. Nietzsche var en stor beundrare av Schopenhauers filosofi och beskrev läsningen av hans bok som ett uppvaknande, men han omsatte den radikala kroppsfilosofin på ett mycket annorlunda sätt. Kapitlet om Schopenhauer i The Meaningof Life and Death har titeln ”The worst of all possible worlds”, medan det om Nietzsche heter ”The joy of living dangerously”. Viljan till makt, som är Nietzsches variant av livskraften, består i ett radikalt jasägande till livet trots att varken livet eller plågorna någonsin kommer att ta slut. Också den mest behagliga eller meningsfyllda erfarenhet hotar att förvandlas till en plåga om den upprepas tillräckligt många gånger, så det som måste besegras enligt Nietzsche är egentligen den radikala uttråkningen.

I stort sett alla filosofer och författare som tas upp i Hauskellers bok betraktar livet som meningslöst vid första ögonkastet. Konsten består i att driva den filosofiska reflektionen vidare så att en meningsfullhet kan utkristallisera sig trots att det verkar absurt. Människor kan alltså delas in i tre grupper: de som inte filosoferar och är lyckliga eller olyckliga, de som har filosoferat lite grann och därför är olyckliga och de som tänkt djupt och därför kanske inte är lyckliga men i alla fall övertygade om att det finns en mening med alltihop, en strategi som kan tillämpas för att övervinna den hotande meningslösheten. Schopenhauer är ett möjligt undantag men såväl Hägglund som de nio övriga nedslagen i Hauskellers bok passar väl in i mönstret.

Intressanta exempel på en filosofisk strategi som Hägglund menar är ologisk och livsförstörande är Dostojevskij och Tolstoj, som bägge finner meningen med livet i en kristen tro. Dostojevskij finner nyckeln i en kärlek till livet i alla dess former, trots allt det grymma och plågsamma som skapelsen också rymmer, och som kan vidmakthållas genom tron. I Tolstojs fall handlar det om en naiv livsförtröstan som utgår från att alla kan känna igen och drabbas av lidandet hos andra människor och göra sitt bästa för att lindra det i ett slags allövergripande broderskap och systerskap. Det är de ryska fattigbönderna och tjänarklassen som är Tolstojs ideal, de som troget uthärdar och arbetar hårt för varandra – och sina herrar – utan att klaga eller förlora hoppet.

Det är rätt enkelt att göra slarvsylta av Dostojevskij – osammanhängande idealist – och Tolstoj – reaktionär aristokrat – i den snabbversion som jag nu har presenterat. Hägglund skulle utan tvekan vara den förste att göra så, men Hauskeller lyckas visa hur deras kärleksbaserade livsmeningskoncept rymmer såväl nyanser som insikter värda att tas på allvar.

En annan intressant medlem i existensklubben är Herman Melville, författaren till Moby Dick (1851), berättelsen om valfångstfartyget Pequod, anfört av kapten Ahab, som slåss mot den vita valen. Skeppet är på jakt efter Moby Dick, men Ismael, den besättningsman som för ordet i romanen, är också på jakt efter en sammanhängande bild av de platser och erfarenheter i livet som kan skänka mening åt en skräckfylld och kaotisk existens. Det är farligt att leva och ingenstans blir det tydligare än ombord på en liten farkost ute på de stora haven som utsätts för elementens oförutsägbara krafter. Kanske är den vita valen djävulen, kanske är han Gud, men är i vilket fall som helst skräckinjagande och hänsynslös. Ahabs kamp mot Moby Dick är helt enkelt en revolt mot en högre makt. Vi befinner oss här långt från den samtidens ekologiska livsfilosofi som finner mening i djurens och växternas ömsesidiga beroende och balans, om vi inte betraktar den vita valen som naturens rättfärdiga revansch mot den hänsynslösa och giriga människan förstås.

William James och Ludwig Wittgenstein är också intressanta och lite oväntade filosofer i ett existenssammanhang eftersom de lyfter fram hur meningen med livet inte kan finnas i världen utan bara i vår relation till världen. James tar fasta på den mening som faktiskt känns i våra olika aktiviteter, medan Wittgenstein pekar på den språkliga form som vi försöker stiga ut ur när vi frågar efter livets mening. Bägge var, om inte religiösa så lidelsefullt upptagna av hur frågan om Guds existens skulle uppfattas, inte som en vidskepelse utan som ett försök att närma sig existensens mening.

Den siste tänkaren som tas upp i Hauskellers bok är Albert Camus och det är också han som ligger närmast Hägglunds radikalt ateistiska perspektiv. Bernard Rieux, läkaren i Camus roman Pesten (1947), kämpar mot döden fastän det i det långa loppet kanske är meningslöst. Han är en rebell mot livets orättvisor och plågor och han är det i namn av en mänsklig solidaritet som i grunden inte kan förklaras eller understödjas av något moralfilosofiskt argument. Han kämpar på med sina patienter för att det ligger i hans karaktär.

Som Hauskeller skriver i bokens sista mening: ”whether life is worth living depends mostly on the liver”. Det kan tolkas som en uppmaning till var och en (den som lever) att begrunda och realisera livets mening, men också som en hänvisning till personligheten hos den som söker. Levern kan som redan Hippokrates skrev ge vissa människor en överdos av den svarta galla som det är svårt att kurera. James talade om ”the healthy minded” respektive ”the sick souls”. De flesta författare och filosofer hör nog till det senare släktet men meningsfullhet handlar ju inte bara om lycka utan om det som man måste göra för att kunna se sig själv i spegeln på morgonen.