Reality show i verkligheten

Hugo Chávez, som styrde Venezuela från 1999 till sin död 2013, lade beslag på en stor del av det spaltutrymme som europeiska medier ägnar åt Latinamerika. För första gången på länge blev en latinamerikansk ledare föremål för laddad debatt i väst. Chávez kuriösa infall, hans pittoreska brott mot protokollet och hans svavelosande förbannelser mot ”imperiet” USA var givet nyhetsstoff i en bevakning som alltmer prioriterade spektakel framför analys.

För beundrare i de rika länderna var Chávez inte så mycket en nyhet som en biljett tillbaka till 1960- och 70-talens vissheter och villkorslösa engagemang. Det var inte Venezuelas inre förhållanden som fängslade, utan estradören Chávez och hans envisa beskrivning av läget som en livskamp mellan det glupska USA och det marterade Latinamerika.

Chávez förändrade Venezuela i grunden. Hans landsmän kommer att brottas i många år ännu med de politiska motsättningar, de ekonomiska rutiner och det institutionella kaos han lämnat i arv. Men uppmärksamheten utomlands kring Chávez kapriser var skadlig, för den ställde mer nyhetsvärdiga ämnen i skuggan. Under Chávez mest aktiva år pågick rafflande förändringar i en rad grannländer, ofta under ledning av mindre bullersamma vänsterregeringar. I Chile, Peru, Uruguay och Brasilien trängdes fattigdomen tillbaka mer eller lika mycket som i Venezuela, utan att man fingrade på demokratin eller snöpte rättsväsendet. (En god del av Brasiliens imponerande tillväxt under de åren kunde det tacka Chávez för: När kubanska ”experter” kollektiviserade Venezuelas storjordbruk och akut brist stod för dörren, inleddes en luftbro av kött, socker och kyckling, som fortsatte fram till Chávez död. Nu krymper handeln hastigt – Venezuela har inga pengar och de brasilianska exportörerna har slutat leverera på kredit.)

USA var inte molnet på Chávez himmel, utan en välsignad resurs. Dess invasions- och mordplaner, dagligen avslöjade av regimen, blev svepskälet för att upprätta miliser bland anhängarna och legitimerade den nimbus av väpnat motstånd som omgav Chávez framträdanden. Var och varannan vecka hotade han att avbryta oljeexporten till USA. Han kallade president Bush ”åsna” och ”djävul”, USA:s ambassadör attackerades, men Chávez gick aldrig så långt att USA tvingades överväga ett embargo. Det existentiella vägval Chávez försökte suggerera fram när det gällde USA – konfrontation eller underkastelse – var ett påhitt. I själva verket var USA:s intresse för Latinamerika, efter den 11 september 2001, förstrött. Kuppen mot Chávez i april 2002 gladde Washington, men när Venezuelas generaler efter ett par dagar återinsatte Chávez, lyfte man inte ett finger för att hindra detta.

Samtidigt instruerades talesmän att skriva alla tänkbara ledsamheter på USA:s konto: strömavbrott, varubrist och felslagna industriprojekt berodde på ”imperiets sabotage”. Gatuvåldet, som var betydande före Chávez och som nu är det allt överskuggande problemet i städerna, är också USA:s skuld: President Nicolas Maduros stående förklaring till den rekordartade mordkurvan är amerikanska tv-seriers brutaliserande effekt.

Chávez är borta, men det är för tidigt att upprätta något bokslut över hans regim. Venezuela badar i exportintäkter, men är i det närmaste bankrutt. I sin desperata ambition att undvika samröre med chavismens demon IMF har efterträdaren Maduro länkat landets öde till ett annat imperium. Men Kina är en osentimental partner, som obarmhärtigt slår mynt av Maduros planekonomiska excesser. För varje nödlån skriver Venezuela över framtida andelar av sin olje- och malmproduktion på kineserna.

Ett antal läsvärda och initierade böcker om Chávezepoken har kommit ut på senare år, vi skall strax titta närmare på dem. Tråkigt nog går ingen av dem på djupet med det vi är mest nyfikna på: dels Kubas långtgående inflytande över landets ekonomi och säkerhetstjänster, dels chavismens socialpolitik, som inte liknar något annat. Dessa bägge heta ämnen är tills vidare höljda i dunkel, och lär så förbli för lång tid framåt – alla data är grundligt mörklagda.

En stor del av regimens utgifter sker utanför statsbudgetens ram, och kan inte granskas av kongressen eller pressen. Litet förenklat går chavismens folkhushållning till så här: Det statliga oljemonopolet PDVSA – som kammat in en miljard kronor om dagen under senare år – finansierar ett antal politiskt kontrollerade stiftelser. Den mest berömda av dem är FONDEN, som anses stå för en tredjedel av alla investeringar i landet, och hälften av alla investeringar i den offentliga sektorn. Gissningsvis hanterade FONDEN 100 miljarder dollar under perioden 2005–2012.

En stor del av medlem går till ”missiones”, sociala projekt som inte administreras av statens myndigheter utan av chavismens olika massrörelser. Det finns missioner för föräldralösa barns skolgång, för kliniker i fattigområden och ett tjugotal andra behjärtansvärda ändamål. Att det kopiösa penningflödet jämte bristen på redovisning bäddar för astronomiskt svinn och svindlande nepotism vet alla venezolaner. Även om de inte känner några siffror så får de många smakprov på hur lättvindigt deras ledning handskas med rikedomarna: Häromåret öppnade Chávez med stora fanfarer det pappersbruk som skulle göra landet självförsörjande ifråga om tidningspapper. Ett par år och fyra miljarder kronor senare är mönster fabriken ett par tomma industrihallar, övervuxna av gräs, flankerade av ett mammutporträtt av Chávez. Ännu dyrare, men lika felslaget, är det aluminiumprojekt Chávez gav order om att upprätta i delstaten Bolívar.

Den välfärd Chávez praktiserade liknar inte Europas. Förmånerna har inte presenterats som den fattiges rättmätiga andel av Venezuelas oljeintäkter. (När Chávez tillträdde exporterade landet olja för 522 dollar per år och person. Idag är siffran 3 095 dollar.) Hjälpen är en personlig gåva från el presidente. Chávez bild är obligatorisk på varje mjöl- och cementsäck. (Här anknöt han till en vördig latinamerikansk tradition: el Caudillo, patriarken som ger den utsatte ett handtag över huvudet på svekfulla politiker och partiska institutioner.) Lojaliteten är det centrala: eftersom ingen lagstadgad välfärd existerar så vet de behövande att de äventyrar sin försörjning om de röstar på någon annan.

Chávez lämnade efter sig ett svårt ekonomiskt deficit. Han och efterträdarna förnekar all vedertagen visdom, inklusive lagen om tillgång och efterfrågan. Venezolanska företagare som vägrar sälja importerade varor till de underpriser regeringen satt stämplas som ”sabotörer” och kan räkna med rättslig påföljd.

Men på ett område lyckades Chávez: Han förvandlade medielandskapet i grunden. De flesta av de privata tv-kanaler som låg i ständigt krig med honom är besegrade. Några av deras ägare har drivits ur landet, andra har mist sin licens och ett par har köpts av chavister för pengar som regimen skjutit till. Många nya regimtrogna radio- och tv-kanaler har etablerats och den borgerliga dominansen över nyhetsflödet hör till historien. Det finns fortfarande ett par seriösa kritiska dagstidningar, som el Universal, men de arbetar under ständigt hot om åtal och böter för ”förtal”.

Strax efter sitt tillträde lanserade Chávez det direktsända radio- och tv-programmet Aló Presidente!, med honom själv som programvärd och enväldig huvudrollsinnehavare. Programmet var ett rapsodiskt bordssamtal, reality show och regeringssammanträde, allt i ett. Än sändes det från en kåkstad, än från en fabrik eller en badstrand, allt för att ge en kongenial inramning åt de ämnen el Comandante dryftade.

Chávez kom till makten buren på en våg av hat mot de etablerade politikerna. Nästan alla journalister, intellektuella och vänsteraktivister stödde honom i början. Enligt en mätning strax efter hans tillträde hade han 90 procent av venezolanerna med sig. De lärde sig strax att något alltid hände under Aló Presidente, något gripande, löjligt, genant eller chockerande. Viktiga projekt och omskakande reformer kungjordes där. När kåkstadsinvånare klagade över utlovad hjälp som inte setts till spände Chávez blicken i den berörde ministern, som kallsvettades, vred sina händer och svor att genast rätta till saken.

Programmet lockade inte bara stjärnögda beundrare. Anti-chavisterna följde med i det för att stärkas i sin syn på Ledaren som nationell pajas, och journalister var tvungna att se åtminstone ett sammandrag. Guardian-korrespondenten Rory Carrolls Comandante. Inside Hugo Chávez’s Venezuela öppnar med avsnitt 351 av Aló Presidente, som spelades in i februari 2010:

Presidenten flanerar hand i hand med sin dotter Maria på Plaza Bolívar, framför ryttarstatyn av idolen och förebilden Simón Bolívar. Chávez gnolar en ballad, pekar på en ekorre i ett träd och sammanfattar Bolívars gärning. Paret stannar framför en grupp rödklädda chavister, inför vilka han sjunger en känd sång till Bolívars ära – hans stämma var inte oäven – och förklarar för de andlösa lyssnarna hur oligarkin, samma usla oligarki som stämplar mot honom idag, förvandlade frihetskämpen Bolívar till en ikon för kapitalisterna:

– Precis som antiimperialisten Jesus! Han ledde klasskampen, och för det korsfästes han!

Efter en halvtimme till fots sätter sig Chávez vid ett skrivbord, placerat så att Bolívar hamnar i fonden under resten av programmet. Han förkunnar till stort jubel att mervärdet är avskaffat i Venezuelas ekonomi. En socialistisk gäst från Nicaragua frambär en hyllning, och Chávez brännmärker Miami som imperialismens högkvarter. Han nynnar en sång av Demis Roussos, men han kommer inte på vad den heter, och palavern om detta tar ännu litet tid i anspråk.

Men nu kommer dramatiken, huvudnumret som Chávez har planerat utan att förvarna någon. Som vanligt finns rådgivare och ministrar till hands i kulisserna, redo att agera måltavlor för spelad eller äkta vrede. En av dem är Jorge Rodriguez, chavistisk borgmästare i den stadsdel som omfattar Caracas historiska kärna. Presidenten gör en svepande gest över torget, och frågar Rodriguez:

– Vad är det för något i bottenvåningen till den där vackra byggnaden?

– Det är juvelerare och guldsmeder, turistbutiker.

Chávez gör en min av horrör över dessa krämare i templet, spänner blicken i borgmästaren och dundrar:

– Expropriera dem!!!

Rodriguez nickar underdånigt, men ser förtvivlad ut. Han är till yrket psykiater och det syns lång väg att han aldrig har varit med om något liknande. Chávez pekar på en annan anrik byggnad:

– Och huset där Bolívar levde som nygift, vad har vi där?

– Också butiker.

– Expropriera dem också!

Applåder från de rödklädda fansen.

När presidenten med sitt allsmäktiga pekfinger har förvisat alla butiker från torget, förklarar han:

– Det här måste bli ett stort historiskt centrum, med arkitekturprojekt, historiska projekt. Caracas är rebellernas stad!

Det är oklart vad han menar med det, och det blev heller ingenting av. 97 butiker vräktes från torget och med dem en livaktig turistnäring. Många jordbruk, industrier och byggnader har konfiskerats på samma vis, efter ett infall från presidenten, ofta i tv, ofta utan någon uppföljning.

Krassa resultat var aldrig Chávez måttstock. Det han strävade efter, och nästan dagligen uppnådde, var den stora, överrumplande gesten – som drottningen i Alice i Underlandet. Konsekvenser, facit och morgondag existerade inte i hans kalkyler.

Före programmets slut, det pågick i nära sex timmar, ett förhållandevis kort avsnitt, återvände den härjade borgmästaren med någon sorts papper som skulle föreställa den formella exproprieringen. I ett land där folk står minst en dag i kö för att förnya ett körkort var detta en bedrift – och på en söndag.

Att arbeta i Chávez Venezuela, skriver Carroll, var utmattande. Detta intygas villigt. Ett handikapp för de utländska journalisterna – som ofta anlände som Chávezsvärmande romantiker – var den urbota fientligheten från de rödklädda chavisterna. Det hela var så intensivt, oberäkneligt och polariserat att det kändes som att permanent befinna sig i en folkmassa där hälften jublade och hälften buade.

Carrolls stora ambition är att teckna Chávez ideologiska profil. Han vill redovisa alla de brokiga, förbluffande och aparta influenser som strålade samman i Chávez bisarra men tvärsäkra outlook. (En förolyckad basebollhjälte, en stråtrövare och den bortglömde ryssen Plechanov hörde till hans starkast lysande ledstjärnor.) Carroll har spårat upp en imponerande skara barn-, ungdoms- och armékumpaner till Chávez. De beskriver honom som gladlynt och öppen, med en glupande aptit på böcker och historia. Deras minnesbilder ger många ledtrådar till Chávez senare öden.

Om Carroll rotar djupt i Chávez inre, så är Beatriz Lecumberris ärende det omvända. Lecumberri, AFP-korrespondent i Caracas 2008–11, vill begripa hur det land är funtat som så hastigt lät sig förvandlas och polariseras, inte av någon stridsfråga utan av en enskild person. Hennes bok La revolución sentimental är en serie reportage från alla de arenor där chavismen och anti-chavismen dagligen kolliderar: medierna, kåkstäderna, rättsväsendet, jordbruket, oljan, affärslivet och politiken. Det är en imponerande kavalkad venezolaner, fattiga och rika, chavister och oppositionella, som kommer till tals under Lecumberris utflykter i Chávez rike. Boken är rik på både tragik och komik – kapitlet om hur Chávez låter gräva upp Simon Bolívars kvarlevor i hopp om att bevisa att han mördades av ”oligarkerna” är fars på hög nivå.

Ett par månader efter sitt tillträde 1999 slog Chávez alla popularitetsrekord. Men bara ett år senare hade han förvandlats från en enande till en söndrande kraft. Latinamerikas äldsta demokrati, som i åratal har kretsat kring de bägge polerna Copei (kristdemokrater) och AD (socialdemokrater), hade i ett huj fått en ny spelplan, vars nya poler var chavism och anti-chavism. Vägskälet, där broarna till försoning och avspänning mellan lägren slutgiltigt brändes, passerades i april 2002. I november 2001 hade Chávez utnyttjat de extraordinära befogenheter han givit sig själv, och stiftat 49 lagar genom dekret. Högeroppositionen – det fanns redan då också en livaktig vänsteropposition mot Chávez – replikerade med en serie förlamande strejker. I mars 2002 höjde Chávez insatsen och tog kontrollen över landets viktigaste institution, oljemonopolet PDVSA. Ledningen och styrelsen sparkades och ersattes med chavister – i direktsändning under ett avsnitt av Aló Presidente. Chávez popularitet rasade till 30%, och den 8 april inleddes en generalstrejk. På strejkens tredje dag marscherade över en miljon demonstranter mot presidentpalatset Miraflores.

Chávez och hans inre krets såg marschen som upptakten till en statskupp. Några höga armébefäl ville lyda Chávez order att skjuta skarpt mot folkmassan, andra vägrade. När tåget var nästan framme vid palatset utbröt skottlossning. Under de följande tre dygnen rådde kaos i Venezuela. Chávez lämnade makten och fördes bort av militärer till en karibisk ö. Arbetsgivarföreningens ordförande Pedro Carmona svors in som president, men på den tredje dagen återbördades Chávez i en djärv av aktion av sin vän general Raúl Baduel.

Kuppen blev en lyckokast för Chávez del: Den tvingade både officerare och prominenta ämbetsmän att bekänna färg. Efteråt visste Chávez vem som stod på hans sida. Övriga rensades ut. Men april 2002 lämnade ett öppet sår av frågor: Var det Chávez som gav order om automateld mot civila? Låg USA bakom kuppen? Fabricerades bevis efteråt? I en märklig bok, The Silence and the Scorpion, har Brian A Nelson vänt och vridit på alla dessa gåtor. Han har intervjuat dramats nyckelfigurer och en rad ögonvittnen, och han bringar klarhet i det mesta. Hans slutsatser är föga smickrande för Chávezlägret: Det var han som gav order om att öppna eld mot demonstranterna; USA låg inte bakom kuppen; bevismaterial förstördes och vittnen pressades och mutades att vittna falskt under den påföljande ”sanningskomissionens” arbete.

De mänskliga rättigheterna kränks dagligen i Venezuela. Sedan Chávez död – och omvärldens svalnande intresse för landet – har övergreppen tilltagit. Högsta domstolen är en samling marionetter och rättsapparaten är framför allt ett redskap för att straffa och bli kvitt kritiker. Alla oppositionspolitiker som vinner ett provinsval eller lyckas göra sig hörda drabbas, utan undantag, av åtal och oftast fängelse, för korruption. Under dramat i april 2002 lyckades den nuvarande oppositionsledaren Henrique Capriles Radonski stoppa en folkmobb som var på väg att storma Kubas ambassad. Han fick ett offentligt tack från kubanerna för sin rådighet, men Chávez gav order om att han skulle åtalas för att ha iscensatt angreppet, och han tillbringade nära ett år i fängelse. Ungdomsvännen general Raúl Baduel, som räddade Chávez under kuppen 2002 men sedan kritiserade hans maktfullkomlighet, sitter sedan sju år inspärrad för korruption.

Men inget justitiemord har skakat Venezuela och omvärlden så som det bestialiska överfallet på Maria Lourdes Afiuni, domare vid Caracas tingsrätt. I december 2009 frigav hon en affärsman, Eligio Cedeño, som hade suttit fängslad i nära tre år utan åtal. Han uppgavs vara misstänkt för valutabrott, men hans verkliga synd var hans frikostiga bidrag till oppositionen.

När Chávez underrättades om Afiunis tilltag exploderade han, och förkunnade, i direktsändning i tv:

– Denna bandit, hon skall få lagens strängaste straff, 30 år!!

Sagt och gjort. Afiuni spärrades in, men inte i ett vanligt fängelse, utan på en anstalt där hela omgivningen hade till uppgift att plåga livet ur henne. Hon sparkades så att hennes urinblåsa sprack, våldtogs tills hon blev med barn och nekades vård när hon drabbades av cancer. När uppgifterna nådde utanför landet tog FN sig an hennes fall och Chávez belägrades av internationella protester. Hämndritualen mot Afiuni var så förryckt att Chávez mest trofaste vapendragare, Noam Chomsky, skickade ett protestbrev och vädjade till honom att skona Afiuni. Chávez gick till slut med på att hon fick cancerbehandling utanför fängelset, och därefter sattes hon i sträng husarrest. Men hon kunde inte friges förrän efter hans död. Målet mot henne är dock ännu inte nedlagt, och hon är förbjuden att tala med journalister.

Om Afiunis kalvarium har Venezuelas mest ansedde undersökande journalist, Francisco Olivares vid tidningen el Universal, skrivit en skakande bok, Afiuni. La presa del Comandante (Afiuni. Presidentens fånge). Regimen köpte upp och förstörde större delen av den första upplagan, men boken säljs nu i Miami och i Madrid.

Varubrist, valutaflykt och tilltagande studentdemonstrationer har just nu regimen i gungning. Ledande oppositionspolitiker har fängslats. Framtiden är oviss, men en sak är säker: Den politiska krisen kommer inte att lösas på fredlig väg. Venezuela är inte ett samhälle, utan två. Chavister och deras motståndare har inte längre något gemensamt forum och inget gemensamt språk. I Argentina roterar fortfarande all politik utmed den axel Juan D Perón definierade på 1940-talet. Har Venezuela drabbats av en liknande förbannelse? Är också dess framtid dömd att utspelas i Chávez skugga, i låsningen mellan polerna chavism och anti-chavism?