Rimlighetens filter

 Nationalekonomisk teori – och inte minst nationalekonomisk praktik sådan den kommer till uttryck i den offentliga debatten – anses av många också lida av en ideologisk bias till förmån för marknadsliberala ekonomisk-politiska projekt.

Dani Rodriks nya bok – Economics Rules har ambitionen att öka nationalekonomernas självförståelse och samtidigt överbrygga klyftorna mellan nationalekonomerna och dess kritiker. Rodrik är verksam vid Harvarduniversitetet och är en av världens ledande forskare inom området utvecklingsekonomi. Hans forskning bygger i regel på tämligen ortodoxa metoder samtidigt som policyslutsatserna ofta har varit oortodoxa. Författaren både risar och rosar nationalekonomin. Han försvarar kärnan i disciplinen, inklusive dess fokus på formaliserad modellanalys, men kritiserar samtidigt det sätt på vilket nationalekonomer ofta använder sina modeller.

Nationalekonomisk forskning handlar i stor utsträckning om att utveckla och använda modeller. Modellerna är oftast matematiskt formulerade och syftar till att belysa någon aspekt av den sociala verkligheten. För nationalekonomerna själva är modellbyggande en källa till stolthet, medan nationalekonomins kritiker irriteras av orealistiska modellantaganden och ekonomernas benägenhet att snabbt förflytta sig från abstrakta modellsamband till konkreta policyslutsatser.

Dani Rodrik försvarar med emfas bruket av abstrakta och formaliserade modeller för att förstå sociala företeelser. Genom förenklingar och formaliseringar kan specifika aspekter av samhällsfenomen undersökas och förklaras. Olika frågor kräver olika modeller, och just mångfalden av modeller är enligt Rodrik en av den nationalekonomiska professionens viktigaste bidrag till samhällsforskningen. Nationalekonomi består av en modellsamling (”collection of models”) och tillgången till ett rikt ”bibliotek” av modeller gör att nationalekonomisk analys kan appliceras på en rad olika områden.

En modell kan ses som en artificiell värld som syftar till att klarlägga mekanismer och orsakssamband genom tankeexperiment där effekterna av en viss händelse isoleras genom att andra variabler i systemet hålls konstanta. Detta är det i nationalekonomiska texter så populära ceteris paribus-villkoret – alla andra (relevanta) faktorer antas oförändrade. Teoretisk modellanalys kan ses som analog med kontrollerade laboratorieexperiment (eller fältexperiment). I laboratoriet kan den kausala effekten isoleras genom att manipulera den fysiska omgivningen, medan isolering i den teoretiska modellen sker via antaganden om vad som ändras respektive hålls konstant.

Nationalekonomiska modeller innebär alltid förenklingar av verkligheten och involverar antaganden som ofta ter sig orealistiska. Är detta ett problem? En av förra århundradets mest inflytelserika ekonomer, Milton Friedman, argumenterade i en berömd uppsats från 1953 för att realismen hos aktuella antaganden är irrelevanta för hur en modell ska bedömas. En modell ska enligt Friedman istället värderas utifrån dess prediktionsförmåga, det vill säga: hur väl modellens implikationer stämmer överens med observerade utfall. Rodrik skriver aningen sarkastiskt om Friedmans tes som ”a wonderfully liberating argument, giving economists license to develop all kinds of models built on assumptions wildly at variance with actual experience”.

En bokstavstolkning av Friedmantesen att modellantagandens realism helt skulle sakna relevans är knappast hållbar och omfattas nog inte av många idag. Genom kreativ användning av antaganden kan teoretiska modeller formuleras för att generera i stort sett vilka resultat som helst. Det vore meningslöst och slöseri med tid att uteslutande förlita sig på empiriska test av prediktioner för att värdera modeller som bygger på uppenbart orimliga antaganden, i synnerhet som empiriska test sällan ger helt utslagsgivande resultat.

Rodrik argumenterar för att en modell måste klara av att passera ett ”realismfilter” för att den ska kunna säga något om verkligheten. Filtret ska säkerställa att kritiska antaganden är rimliga och inte uppenbart står i strid med kända förhållanden. Ett antagande är kritiskt om resultaten påverkas substantiellt om antagandet modifieras. De modellantaganden vi gör påverkar ofta slutsatserna och Rodrik menar att det korrekta svaret på nästan varje nationalekonomisk fråga är att det beror på. Exempelvis beror effekterna av finanspolitiska stimulanser på om vi har fasta eller flytande växelkurser, och sysselsättningseffekterna av höjda minimilöner beror på i vilken utsträckning som det enskilda företaget kan påverka lön och personalomsättning i företaget.

Rodrik ger i huvudsak två argument för formaliserade modeller, nämligen klarhet och konsistens. En matematisk modell minskar risken för missförstånd om antaganden och mekanismer. Exempelvis skulle frågor om vad Marx, Keynes eller Schumpeter egentligen ville säga lättare kunna besvaras med hjälp av matematiska modeller. Det andra argumentet för formalisering är att den gör det möjligt att säkerställa att modellen är konsistent, det vill säga: att slutsatserna följer logiskt av premisserna. Matematiken har enligt Rodrik inget egenvärde utan värdet är instrumentellt, något som dock ibland förbises av ekonomer som förälskar sig i matematiken. Sannolikt har ”matematik för dess egen skull” blivit allt mindre gångbar i ledande tidskrifter där teoretiska uppsatser allt oftare motiveras av empiriska fenomen.

En fråga som Rodrik inte berör är den om hur man ska se på realismen hos matematiskt formulerade beteendeantaganden. Teoretiska modeller utgår allt som oftast från att de ekonomiska aktörerna (hushåll, företag et cetera) står inför optimeringsproblem som kan vara komplicerade och ibland inte lösningsbara utan datorhjälp. Det kan till exempel handla om att fatta beslut om konsumtion, sparande och arbetskraftsutbud när det råder osäkerhet om framtida löneutveckling. Få verkliga hushåll klarar av att lösa sådana optimeringsproblem. I denna situation brukar nationalekonomer introducera ett som om-antagande: hushållet beter sig som om det faktiskt var kapabelt att lösa det aktuella optimeringsproblemet. Antagandet är oproblematiskt om man med Milton Friedman anser att det endast är prediktionerna som räknas. Antagandet är däremot problematiskt om man med Dani Rodrik anser att modellantaganden bör utsättas för ett ”realism-filter”.

Hur sker vetenskapliga framsteg inom nationalekonomin? Ett synsätt är naturvetenskapligt inspirerat och inbegriper teoriutveckling åtföljt av empiriska test som leder till att nya och bättre teorier successivt ersätter äldre teorier. Enligt Rodrik är detta synsätt missvisande av flera skäl. Tidsföljden mellan teoriformulering och empirisk prövning är sällan den som föreskrivs av den hypotetisk-deduktiva metoden. Det är vanligare att nya teoretiska modeller utvecklas utifrån observationer av empiriska fenomen som inte kunnat förklaras av existerande modeller. Vidare är det notoriskt svårt att åstadkomma avgörande test, det vill säga: test som otvetydigt falsifierar en teoretisk modell. Denna svårighet är inte unik för nationalekonomi (och andra samhällsvetenskaper), men accentueras av begränsade möjligheter att genomföra kontrollerade experiment, i varje fall när det gäller makroekonomiska frågor. En följd av detta blir att modeller med motstridande implikationer kan samexistera under lång tid. Val mellan modeller påverkas av smak och mode i lika hög grad som av empiriska resultat. Framsteg inom nationalekonomin sker enligt Rodrik inte ”vertikalt” – genom att nya teoretiska modeller ersätter gamla – utan ”horisontellt” – genom att nya modeller läggs till den redan existerande modellarsenalen. De nya modellerna ersätter inte de gamla, snarare tillför de nya insikter om aspekter som förbisetts av tidigare forskning.

Det rika och ständigt expanderande ”biblioteket” av modeller aktualiserar frågan om kriterier för att välja modeller. Rodrik avvisar som nämnts idén om avgörande test och förespråkar istället en mer informell ”verifikationsprocess” som består av empiriska undersökningar av modellernas antaganden, mekanismer och prediktioner. Denna process innebär navigering mellan data och olika teoretiska modeller och kräver hantverksskicklighet som inte enkelt kan läras ut, i synnerhet som den enligt författaren kräver både erfarenhet och gott omdöme. Rodriks beskrivning av denna process är ganska vag i konturerna och det är oklart vilken roll som statistisk teori och metod ska spela i detta sammanhang.

Hur är det då med nationalekonomins förmenta marknadsliberala bias? Rodrik menar att denna bias är högst reell, men den gäller inte i första hand de teoretiska modellerna som sådana utan det sätt som de används i den offentliga debatten.

Dani Rodriks bok är inte ett djuplodande vetenskapsfilosofiskt arbete, men den är rik på intressanta iakttagelser och reflektioner om nationalekonomisk teori och praktik. Ett högst läsvärt bidrag som förtjänar stor publik såväl bland nationalekonomer som bland nationalekonomins kritiker.