Så att världen förstår sig själv bättre

De europeiska universiteten uppkallar – med historisk självmedvetenhet – i sin tur sitt motdrag till dagens amerikanska dominans efter universitetet i Bologna (det så kallade ”Bolognasystemet”). Just från en av de äldre bastionerna (Cambridge) ställer sig nu Stefan Collini i sin bok What Are Universities For? den provocerande och synbarligen naiva frågan vad vi egentligen ska ha universiteten till.

Collini, till vardags professor i engelsk litteratur, sällar sig till en skara namnkunniga forskare som under senare år har trätt fram till försvar av mer perenna kunskaps- och vetenskapsideal. Collini undviker helt den typ av försvarstal vi är vana vid från tidigare inlagor. Martha Nussbaums Not for Profit. Why Democracy Needs the Humanities från 2010 intar en jämförelsevis defensiv position i sin strävan att rättfärdiga det klassiska och kritiska studiets disciplinerande roll för de tillämpade och innovationsinriktade vetenskaperna.

Cathy Davidson vid Dukeuniversitetet betonade nyligen i en radioutsändning att idén till Ipoden (inte dess formgivning, utan dess principer redan på ett tidigt innovationsskede) tydligen ska ha inspirerats av antik kalligrafi och papyrologi. Detta är ett exempel på förment försvar av det ärevördiga studiet av förebilden, men i praktiken har Davidson harmonierat detta studium med vad några av dess hårdaste kritiker vill höra. Humanioras värde består, enligt dessa, i att inspirera till innovationer. Detsamma gäller de historiska fallen med filologins betydelse för genetiken och den rena matematikens för informationsteknologin. Börjar man i den änden, kan det lätt sluta med argument i stil med att det nog är bra för våra diplomater i Ryssland att kunna föra ett kultiverat samtal om Dostojevskij. Detta innebär ingen kritik mot den utbildning som ges vid amerikanska liberal arts-colleges och de europeiska institutioner som gärna vill efterlikna dessa, bara mot likställandet av denna verksamhet med högre humanvetenskaplig forskning och synen att humanioras raison d’être är att tillhandahålla en guldkant på en fulländad studiegång, eller att göra oss till moraliskt anständigare människor.

Att säga att Collini har valt en annan argumentativ strategi än Nussbaum och Davidson vore alltför cyniskt. Det är snarare så att han inte alls delar uppfattningen att innovation och omedelbart tillämpbar förbättring av människans villkor hör till universitetens centrala uppgifter, och förmodligen inte heller till dess möjligheter. Han menar att dess huvudverksamhet traditionellt har varit, och även fortsättningsvis huvudsakligen bör vara, en open-ended enquiry. Detta är också den mest träffande beskrivning som finns tillgänglig för vad stora delar av humaniora, matematik och icke-tillämpad naturvetenskap uppehåller sig vid – i det senare fallet används ibland uttrycken ”blue skies science” och ”nyfikenhetsforskning” – detta både enligt dess hårdaste kritiker och dess mest angelägna försvarare. Den som i denna ståndpunkt anar något av elfenbenstorn, elitism och skönandlig mystifiering, kommer att bli storligen förvånad under läsningen av Collinis välargumenterade bok.

Huvudspåret i Collinis argumentation är synen på universiteten som ”a public good” i motsats till ”a private good”. Den avgörande frågan om hur ett universitet bör skötas beror delvis på vilket av dessa ideal man omfattar. Synen på utbildning som en privat angelägenhet – ett köpekontrakt mellan studenten (eller studentens föräldrar) och universitetet – dominerar av förklarliga skäl på de institutioner som finansieras av en privat sektor, har höga studieavgifter, och där individen genom privat investering i en utbildning oftast kan påräkna ekonomisk utdelning efter examen. Från universitetens sida gäller då modellen: stipendier till de bästa studenterna, lån till de flesta, och reda pengar i form av avgifter från resterande – medel som i sin tur kan gå direkt till nya stipendier för begåvade studenter som saknar betalningsförmåga. Denna modell har visat sig framgångsrik i många länder, och har säkerligen indirekt bidragit till det processorienterade betraktelsesättets intåg i administrationen, just därför att den liknar många tidigare kända scheman över flöden inom privat sektor.

Collini argumenterar för ett annat synsätt: universitetet är visserligen en privat aktör, men det skänker samhället ökad kunskap; bättre förståelse av världen (exempelvis inom partikelfysik) och människans roll i densamma (exempelvis inom assyriologi). Utanför de egna murarna erbjuder man därtill lagkunnighet, läkekonst och en rad andra tillämpningar som är helt nödvändiga. Detta mot ett ringa motkrav på hjälp med finansieringen. Allt detta hör till det som inga andra institutioner har lyckats uppnå, varken under 1100-talet eller i vår tid. För Collini är alltså inte universitetet huvudsakligen något gott för individen som blir utbildad, eller själv utbildar, utan något gott för samhället och civilisationen. Problem uppstår naturligtvis om dessa synsätt kombineras (ett tillstånd som enligt Collini delvis brutit in i den brittiska universitetspolitiken) så att universiteten endast tilldelas medel om de kan visa att de kan generera medel. Högst värdefulla är de bidrag i boken där Collini demonstrerar det problematiska i att rationellt argumentera för att vi måste ha fler forskare inom ett visst område (hur många?) och färre inom ett annat (hur få?).

Collini manar nu inte alla gelikar att i endräkt sluta leden mot det utilitaristiska hotet, utan utdelar skarp kritik även mot delar av dagens vetenskapliga strömningar inom de gamla disciplinerna. Han menar att den som bygger sitt utforskande av människan och hennes villkor huvudsakligen på ”criticism”, detta idiosynkratiska begrepp inom anglo-amerikansk humaniora, borde förkasta de fjärmande, kritiska och kvasiexotistiska tolkningsspåren, och rikta ljuskäglan mot den egna hermeneutiska situationen.

Det finns politiska stråk i denna bok som är lätt igenkännliga för den som har följt liknande debatter i vår egen kultursfär. Collinis argument har en ganska enkel doftblandning, men aromerna är förhållandevis milda, och han försöker inte på något sätt dölja dem för läsaren. Att kritisera Thatcherperiodens forskningspolitik tillhör loci communes i brittiskt offentligt samtal. Mer originellt är att Collini i ett kapitel om kardinal Henry Newman ställer sig högst frågande till relevansen av dennes idag ofta citerade The Idea of a University.

Utpekandet av den gemensamma saken för forskare inom stora delar av humaniora, matematik och naturvetenskap (i förhållande till tillämpad forskning inom discipliner som farmakologi, juridik och ingenjörsvetenskap) ritar om det i allmänhetens medvetande troligen ännu djupt inpräntade schemat över C P Snows ”två kulturer”. Collini sträcker inte ut resonemanget i den riktningen längre än vad hans argumentation kräver, men man skulle kunna tillägga att även många av de tillämpade disciplinerna i framtiden kan vara hotade av processorienterade synsätt. Universiteten överlever – i vilken form får framtiden utvisa.