Så gör djur

Filosofen René Descartes skulle svarat nej på alla dessa frågor eftersom han ansåg att djuren bara är mekaniska automater och därmed att de inte har något inre liv alls. Han intog denna extrema hållning eftersom han ville skapa en särställning för människan som den enda varelsen med en själ. Han hade förmodligen liten erfarenhet av djur. I fabler och sagor blir svaren tvärtom – där har djuren högst mänskliga egenskaper. Överflödet av tecknade filmer med djurfigurer gör att vi blir inställda på att djuren har ett rikare själsliv än vad de faktiskt har. Det finns skräckhistorier om turister på safari i Afrika som råkat illa ut eftersom de vilda djuren inte beter sig som i Disneyfilmerna.

Vad är överhuvudtaget möjligt att veta om djurens inre liv? Man kan grovt skilja mellan två forskningstraditioner. Bertrand Russell har gjort en karikatyr av dem när han påstår att råttor som studeras av amerikanska psykologer irrar runt och finner lösningen på ett problem av en tillfällighet, medan råttor som studeras av tyska psykologer sitter ner och tänker ut svaret.

Den första traditionen är behaviorismen, som har som utgångspunkt att vetenskapen inte kan säga något säkert om inre processer hos människor och djur. Den skall bara studera beteenden och sträva efter att finna samband mellan iakttagna stimuli och responser. Enligt behaviorismen hör varken djurens eller människans inre liv till vetenskapens domäner. Denna inriktning ger ett snävt svar på vad frågan om vad som är forskningsbart.

Den andra traditionen representeras främst av djurforskarna och Nobelpristagarna Konrad Lorenz, Nikolaas Tinbergen och Karl von Frisch. De grundade etologin som vetenskap. En grundprincip för denna forskning är att det inte räcker med begränsade försök i laboratorier för att förstå djurens inre världar, utan man måste studera dem i många olika sammanhang i deras naturliga miljöer. En grundläggande skillnad mellan de båda traditionerna är att behavioristerna utgick ifrån att allt beteende är inlärt medan etologerna ansåg att mycket är medfött. Lorenz är mest känd för sina studier av prägling hos fåglar som gör att exempelvis en nyfödd gässling direkt följer sina föräldrar. När han skrev sina böcker och tolkade djurens beteenden, tillät han sig att leva sig in deras känslor och tankar.

Människor som lever med djur i vardagen har inte samma krav på vetenskaplig stringens när de tolkar djurens inre liv. För en bonde eller en djurskötare är Descartes idé om djuren som automater bara löjlig. Men hur skall man väga deras erfarenheter av djur och deras inlevelseförmåga mot vetenskapens krav på kontrollerade experiment?

En bonde, skogvaktare eller djurskötare vet förmodligen åtskilligt om djurens inre världar som forskarna inte kan eller vill uttala sig om. Ytterst innebär skillnaden ett ställningstagande till vad man menar med kunskap – en fråga som filosoferna brottats med åtminstone sedan Platons tid. Forskningen har högre krav på evidens.

Frågor om hur man kan veta något om djurens inre liv dyker upp i två nya böcker: den ena är Frans de Waals Are We Smart Enough to Know How Smart Animals Are?. Den andra – Djurens gåtfulla liv – är skriven av Peter Wohlleben, som är skogvaktare och har stor erfarenhet av djur i skogen och av många egna husdjur. Samtidigt är han väl påläst om den vetenskapliga forskningen. Båda tillhör den etologiska traditionen. Liksom Lorenz tillåter de Waal och Wohlleben sig inlevande tolkningar av djurens inre världar. Samtidigt varnar de för antropomorfism. De Waal skriver att vi skall försöka se världen ur djurens synvinkel. Han ger flera exempel på experiment som apor har svårt att klara av därför att experimenten utgår från människans sätt att tänka.

En princip som kallas Morgans kanon har kommit att bli ett rättesnöre för forskningen. Den har fått sitt namn efter Lloyd Morgan, en brittisk djurforskare och psykolog som levde i slutet av 1800- och i början av 1900-talet. Principen kräver att när man skall förklara ett visst beteende, får man inte tillskriva ett djur mer avancerade kognitiva processer än vad som är rimligt.

Ett exempel på hur principen tillämpas kan man hämta från Lloyd Morgans egen terrier, som hade lärt sig att öppna trädgårdsgrinden. Någon som bara ser hunden utföra konststycket kan tro att den har tänkt ut hur man gör och att den därmed uppvisar intelligens. Men Morgan hade själv observerat hur terriern genom ett antal misslyckade försök alltmer närmat sig tekniken att öppna grinden och han kunde därmed förstå att det lyckade resultatet inte förutsatte någon större intelligens hos hunden. Däremot kräver det naturligtvis att hundar har en förmåga att lära sig av sina misstag.

Principen har framför allt till syfte att undvika antropomorfism och den har tillämpats flitigt inom forskningen om djurs inre världar. de Waal betonar att Morgan avsåg att den inte skall användas för att utesluta att djur har olika mentala förmågor utan bara att man skall leta efter den enklaste hypotesen som kan förklara ett djurs beteende.

Descartes tanke om en väsensskillnad mellan människan och djuren har levt kvar länge, men forskningen har flyttat fram gränserna för djurens tankeförmågor och deras inre liv. Många beteenden som ansågs unikt mänskliga har nu kunnat påvisas hos olika djurarter. En stor del av den nutida forskningen handlar om djurens förmåga att leva sig in i vad andra artfränder (men även människor) tänker och känner.

En grundläggande form av inlevelse är medkänsla eller empati. De djurexperiment som gjorts för att bedöma djurens förmåga till medkänsla tycks visa att den finns hos alla däggdjur och åtminstone en del fåglar. Ett typiskt experiment är att man först lär en hungrig råtta i en bur att trycka på en spak för att få en belöning i form av en foderpellet. I nästa fas placerar man en ny bur med annan råtta bredvid den första och kopplar spaken så att när den första råttan trycker ner den får råttan i andra buren en lätt elektrisk stöt från golvet. Den första råttan fortsätter först att trycka på spaken för att få belöningen, men det krävs inte mer än ett fåtal tryckningar innan den inser att grannen samtidigt får en obehaglig upplevelse. Den första råttan, som fortfarande är hungrig, slutar då att trycka på spaken trots att den går miste om sin belöning. Medkänslan med den andra råttans lidande väger tyngre än den egna vinningen.

Ett annat exempel, som de Waal beskriver, är den japanske primatologen Yuko Hattoris studier av hur kapucinapor delar med sig av mat. Till skillnad från många andra arter av apor gör de gärna detta. Om en apa i en bur får mat, medan grannen i buren intill inte får någon, så skickar den första apan över en del av maten till den andra. Men detta händer bara om den första apan inte har sett den andra äta nyligen. De har tydligen en förståelse av om grannen är hungrig eller inte.

Motsatsen till empati är att kunna retas. Kråkor mobbar ofta rovfåglar. De kan också smyga på en hund bakifrån för att hugga den i svansen med näbben (det finns flera Youtubefilmer som visar detta). En behaviorist skulle kunna hävda att beteendet är instinktivt, men kråkornas flexibilitet och varierande strategier tyder på att de avsiktligt planerar att reta hunden.

En annan fråga rörande inlevelseförmåga är om djur kan luras. Det finns många beteenden i djurvärlden som ser ut som bedrägerier, exempelvis en rapphöna som låtsas ha en skadad vinge för att locka bort räven från sina kycklingar. Fågeln har emellertid ingen föreställning om vad räven tror eller inte tror – beteendet är rent instinktivt. Här är Morgans kanon högst relevant.

Wohlleben berättar om rävar som spelar döda och därmed lockar korpar till det som ser ut att vara ett färskt lik. När en korp är tillräckligt nära hoppar räven upp och hugger den. Wohlleben ser detta som ett medvetet bedrägeri från rävens sida. Men hur skall man veta att det inte bara är instinktivt som hos rapphönan? Ett kriterium som brukar användas för att stödja att det handlar om medvetet bedrägeri är att beteendet är flexibelt och att djuret därmed kan anpassa sig till situationen. I fallet med räven tycks detta vara fallet.

Wohlleben utfordrar sina hästar med korn. Han presenterar ett övertygande exempel från sin vardag om en häst som skäms när hon har trängt sig före vid utfordringen. Ibland brukar några kråkor dyka upp för att picka till sig en del. En gång kom en kråka flygande med ett ekollon, som i sig innehöll mer föda än hon skulle kunna få från sädeskornen. Kråkan försöker nu gömma ekollonet genom att hacka ett hål i marken och stoppa ner ekollonet. Men eftersom det står en människa och tittar på, litar inte kråkan på att ollonet är tillräckligt säkert utan hon hackar ett nytt hål och flyttar det dit. Detta upprepas ett par gånger till innan kråkan tror att människan inte kan veta var ekollonet är gömt. Först därefter ger hon sig iväg för att picka korn.

Wohlleben inser att han har bevittnat två avancerade kognitiva förmågor. För det första bedrägeri. Kråkan försöker vilseleda människan om var ekollonet finns (fast hon kan inte förstå att människan inte är intresserad av att äta ollonet). För det andra planerar kråkan för framtida behov. Hon kunde äta upp det näringsrika ollonet nu och strunta i de magrare kornen. Men hon inser att hon kan spara ekollonet till senare och därmed får hon i sig mer näring totalt. Wohllebens tolkning om planering för framtida behov stämmer väl överens med resultaten från en serie experiment med korpar som nyligen utförts av Can Kabadayi och Mathias Osvath vid avdelningen för kognitionsvetenskap i Lund.

Behavioristerna studerar hur djur, framförallt råttor och duvor, kan betingas att göra det ena eller andra. Forskningen om betingning har gett oss mycket kunskap om hur djur lär sig. Behavioristernas misstag var att tro att all inlärning kan förklaras med betingning. de Waal berättar om ett av sina experiment där rhesusapor och schimpanser fick se en bild av ett föremål och fick sen sticka in sin hand i ett hål och känna på två föremål som de inte kunde se. Apornas uppgift var att välja det föremål som svarade mot bilden. Rhesusaporna utförde tålmodigt uppgiften ett stort antal gånger, medan schimpanserna snabbt tröttnade och gjorde allt möjligt annat – bankade på fönstret och gjorde grimaser – och de klarade därmed uppgiften sämre än rhesusaporna. Schimpanserna blev helt enkelt uttråkade eftersom uppgiften var för lätt för dem.

Betingningen i laboratoriet kan ha varit ömsesidig. Det finns ett klassiskt skämt om en laboratorieråtta som säger till en annan: ”Om du springer så här i labyrinten kan du betinga människorna i de vita rockarna att ge dig mängder med mat.”

Den här historien är relevant när det gäller människans benägenhet att lita på sin medkänsla. Hundar har skamfyllda blickar som många hundägare finner rörande. Japanska forskare har visat att hundars blickar höjer nivån av oxytocin – ett hormon för välbefinnande – hos människor och att även oxytocinhalten hos hundar ökar när de ser sin matte eller husse i ögonen. Wohlleben påpekar att den speciella hundblicken har selekterats fram under de årtusenden som hundar och människor har levt tillsammans – den finns inte hos hundens anfader vargen. De hundar som haft en tendens till en ångerfull blick har betraktats som mer sympatiska av sina hussar och mattar och därmed valts för avel. På detta sätt är människan själv orsak till hundarnas blick. Det är inte säkert att en hund med ångerfulla ögon verkligen känner på ett annat sätt än en hund utan en sådan blick. Detta är ett exempel på faran med att lita på sin inlevelse i studiet av djur.

Förutom att analysera djurens beteenden har forskningen numera flera andra metoder att få kunskap om djurens inre liv. Ett sätt är att jämföra fysiologiska mekanismer hos människor och djur. Man har exempelvis upptäckt att när människor drömmer, så gör de snabba rörelser med ögonen. Sådana ögonrörelser finns hos däggdjur och fåglar, så detta tas som belägg för att de också drömmer. Med nya metoder att mäta hjärnaktiviteter kan man komma ännu längre. Kenway Louie och Matthew Wilson vid MIT studerade hur hippocampus i en råttas hjärna registrerade rörelsesekvenser när råttan lärde sig hitta i en labyrint. När man sedan fortsatte att följa aktiviteten i hjärnan under råttans sömn kunde man se att den drömde om labyrinten genom att hippocampus då gick igenom samma sekvenser. Man kunde till och med se var i labyrinten den befann sig i drömmen. Med liknande metoder har Amish Dave and Daniel Margoliash vid University of Chicago funnit belägg för att zebrafinkar repeterar sina sånger i sömnen.

En omstridd fråga är om fiskar kan känna smärta. Många sportfiskare och fiskodlare vill inte acceptera detta men djurrättsaktivister argumenterar för. Hur kan frågan avgöras? Victoria Braithwaite vid Penn State University har ägnat sin karriär åt en mängd experiment med fiskar som belyser problemet. Hon har ingen politisk agenda utan är som forskare genuint intresserad av frågan. En av hennes tidiga upptäckter är att fiskar har smärtreceptorer – nociceptorer – framförallt i området kring munnen. Men räcker detta för att visa att fiskar verkligen upplever smärta? Det går inte att komma åt deras upplevelser direkt, men man kan jämföra fiskarnas beteenden i olika situationer. Braithwaite har visat att om man injicerar en liten mängd syra eller bigift i fiskarnas mun får det flera följder för deras beteende: De är inte intresserade av föda längre, de gnider munnen mot botten, deras gälrörelser ökar markant, de gungar fram och tillbaka när de vilar sig mot botten och de får svårare att hitta. Alla tecken i hennes omfattande experimentserie tyder på att fiskar kan ha ont.

Denna typ av forskning är viktig eftersom den bör påverka vilka etiska principer vi skall följa i förhållande till djuren. Den svenska lagstiftningen är omfattande och strängare än i många andra länder. Forskningen kring fiskars smärta kommer sannolikt att leda till ett ändrat regelverk för fiske och fiskodling. (Beräkningar visar att år 2020 kommer 80 procent av den fisk vi konsumerar att vara odlad.) För experiment som innebär potentiellt lidande för djur måste man nästan alltid ansöka om tillstånd. Länge behövde man inte ha tillstånd för ryggradslösa djur, men sedan 2013 omfattas även bläckfiskar av kraven på etisk prövning.

Det finns goda skäl till detta: För att vara mollusker har bläckfiskar komplicerade nervsystem. De har totalt 2 000 sugkoppar på sina åtta armar. Varje arm styrs självständigt av en halv miljon nervceller som tillsamman med 65 miljoner nervceller i hjärnan ger bläckfisken stora möjligheter att lära sig och att lösa problem. de Waal beskriver deras förvånansvärt rika kognitiva förmågor. En bläckfisk kan exempelvis lära sig att öppna en burk med ett barnsäkert lock där locket först måste tryckas ner innan det kan vridas runt. Den kanadensiska biologen Jennifer Mather har visat att om man ger en bläckfisk ett nytt föremål så undersöker den det först noga, men övergår sedan till att testa vad man göra med det. Får den exempelvis en plastflaska som flyter använder den sin kropp till att skapa vattenströmmar som den kan köra runt flaskan med. Beteendet påminner starkt om lek. Hon har också visat att bläckfiskar sover och att de förmodligen drömmer då. Hon ser detta som ett argument för att de har en form av medvetande. Eftersom deras biologiska system är så annorlunda jämfört med vårt gäller det för forskarna att vara öppna för nya former av upplevelser.

Svaren på de inledande frågorna verkar alltså vara jakande: En häst kan skämmas, en kråka kan luras, en fisk kan ha ont och en bläckfisk kan drömma. Men när vi använder dessa ord om de mentala förmågorna utgår vi från människans sätt att uppleva. Språket är antropocentriskt och man måste använda andra metoder än de vanliga upplevelseorden för att mer precist beskriva djurens inre liv.