Saknade av ingen?

Uppgiften Jonathan Lear tar sig an i sin nya bok, Imagining the End, fokuseras i första kapitlet genom en anekdot från en föreläsning om klimatförändringar som författaren nyligen gått på. En ung åhörare – låt oss kalla henne Misantropen – ställde sig under frågestunden upp och kungjorde, med mänsklighetens möjliga utrotning i åtanke: ”Ingen kommer att sakna oss!” Salen fylldes av ett spontant, gemensamt skratt som gav tillfällig lindring från de jobbiga känslor som är förbundna med ämnet. Lear är dock ingen vidare humoristisk typ; han är lagd långt åt det allvarliga hållet och drar sig inte för att vara glädjedödare genom att analysera sönder skämt.