Se dig om i vrede

Blicken riktas särskilt mot rättvisefrågor, antikens texter och idévärldar och insikter från praktisk klokhet. Hon har i sin mästerliga samling Love’s Knowledge. Essays on Philosophy and Literature (1991) skildrat hur man kan närma sig en filosofisk kärna i kärleksbegreppet genom att använda egna erfarenheter och skönlitteratur för att nå teoretisk insikt.

Viljan att komma till botten med en fråga, att verkligen reda ut, systematisera och frilägga lager av innehållsliga möjligheter, präglar Nussbaums metod. När hon är som bäst lyckas hon få sin läsare att oförmodat se den punkt som leder till en internaliserad filosofisk kunskap via beskrivande epifanier. Genom att resonera med förnuft, ännu mer förnuft, och några välavvägda passager känsla, förnimmer vi som läser henne en sammansmältning av jaget och världen.

För att hon ska kunna vara som allra bäst behövs två ingredienser som tyvärr ibland saknas i Anger and Forgiveness: dels en avslappnad men tydlig signal till oss som läser om varför vi ska följa resonemangen, dels en förmåga att inse när de klassificeringar hon vill diskutera inte längre är intellektuellt engagerande utan långrandiga. Nussbaum är så kompetent, beläst, kunnig och hängiven, men, frågar jag mig titt som tätt när jag läser och antecknar – är det intressant?

Nu ska det direkt sägas att min blick på Nussbaum är litteraturvetarens. Jag har ingen spjutspetskompetens inom känslans filosofi. Att hon trots detta kan tolkas och intressera brett avslöjar något om hennes ställning och intellekt. Hon vill nå, uppfattar jag, en vidare läsekrets än den som ofta blir den gängse för akademiska filosofer, som genom specialisering och interna tankebilder tenderar att bli exklusiv. Intressant nog finns, vad jag känner till, heller inga nussbaumianer – hennes following består istället ganska ofta av filosofer och andra humanvetare som längtar ut och vill överskrida ämnesgränser.

I Anger and Forgiveness finns mycket av det filosofiskt konventionella i form av traditionens understöd och en önskan om att med hjälp av historien kunna initiera en filosofisk vändning. Affekten ”anger”, ilska eller vrede, har djupa rötter. Nussbaum vill tänka vidare, i dubbel mening. Vrede, skriver hon i sin introduktion, är alltid normativt problematisk oavsett om vi talar om det personliga eller det offentliga. Detta påstående är centralt i boken och fungerar som den huvudsakliga utgångs- och referenspunkten. Att analysera vrede filosofiskt på det sätt Nussbaum gör, innebär även att man utöver idén om att ett allvarligt fel begåtts mot någon behöver adressera tanken att den som har utsatt någon för detta bör straffas. Båda dessa tankeled – brottet och straffet som koncept i relation till mänsklig vrede – behöver kvalificeras.

Nussbaum introducerar ”hämnd” (i form av till exempel kosmisk balans) och ”ställning” (i form av till exempel förödmjukelse) som två skilda figurer som liksom arbetar runt konceptet vrede. Hon hänger upp ett pärlband av begrepp i bokens första del, för att klargöra de filosofiska utgångspunkterna. Bokens inledande tre kapitel representerar den klassiska orienteringen medan resterande avsnitt formulerar och utvecklar reflexionerna.

Problemet med vreden är att den följs av en önskan om vedergällning. En sådan önskan, argumenterar Nussbaum, är i grunden oförsvarlig. Antingen leder den till hämnd, och hämnd är irrationellt, eller till att man genom vedergällningens falska blick tycks tro att förminskandet av den man hämnas på lyfter den som hämnas. Även om vedergällningen är moraliskt rimlig, så leder den till ett narcissistiskt misstag som samhället bör avråda ifrån och aktivt motverka. Trots de inneboende brister och etiska svagheter som Nussbaum menar att konceptet vrede innehåller, så tillstår hon att begreppet har tre tydliga funktioner: för det första kan en individuellt upplevd vrede indikera att en oförrätt har begåtts, men man bör vara vaksam på den egna partiskheten. Den personliga världen – upplevelser och erfarenheter på individnivå – ryms i denna första kategori.

För det andra kan vrede fungera som en motivation, ett medel, för att agera mot det som är orättfärdigt. Det kan finnas kunskap att inhämta – om vreden dissekeras. För det tredje kan vrede fungera förebyggande genom att olika händelser där vrede gjort skada framhålls som avskräckande exempel. Inom denna tredje funktionskategori menar Nussbaum att ett kontrollerat framförande av ilska är att föredra framför att verkligen vara arg, på riktigt; en utsaga som doftar kritik av amerikansk samtid men också tyder på en filosofisk position som attraheras av tanken om det rituellas funktion. Riten som iscensättande underkastelse för att nå insikt är en intressant abrovink i Nussbaums teori.

Den moralfilosofiska hållning som Nussbaum har bygger på ett engagemang för jämlikhetstanken om människans okränkbara värde, och med hennes argumentation följer en konsekvensetik. I ett annat sammanhang kan man säga mycket om just denna aspekt, då den griper in i så många samtidsfrågor och idékomplex. Medkänslan för utvecklingsländer och fattigdoms- och fredsfrågor som finns hos Nussbaum hämtar näring från denna bas. Hennes grundhållning är viktig att nämna eftersom den agerar bestämmande för en annan Nussbaumsk tankeform för vreden, vilken hon benämner övergång (”Transition”). Den nuvarande förståelsen av begreppet vrede kräver ett tillbakablickande, att vi upprätthåller en negativ båge bakåt. Nussbaum menar att vrede behöver förmås att bli framåtblickande: på så vis får konceptet en annan mentalitet, som söker rättvisa och broderskap. Genom att försätta vreden i en viss form av rörelse kan den riktas mot framtiden, mot en förändring av världen, som i sin förlängning leder till mindre ondska. Idén är sammanflätad med en fredstanke.

Bokens undertema är förlåtelse. Nussbaum påtalar själv att hon gör ett avsteg från den antika tradition hon så gärna återvänder till genom att uppehålla sig vid förlåtelse (som till skillnad från vrede inte tycks vara ett koncept för henne utan snarare ett ämne). Då den moderna diskussionen gjort förlåtelsen till dygd och förbinder den med vrede, vill hon relatera begreppen till varandra. I dess verkställande form är förlåtelse både för uppfordrande och för undersökande, menar hon, och Nussbaum för ett både avancerat och spännande kritiskt samtal med den judisk-kristna idétraditionen och dess praktiska implementeringar av just förlåtelsen.

Min läsning är att hennes idealistiska och filosofiskt pratiga sida framträder genom de olika exempel hon ger i bokens mittenpartier. Det är också i den filosofiska ovanan att ogenerat plocka från livets och texternas alla genrer utan hänsyn till kontextuell betydelse som jag tycker att hon blir enformig. Hon lyckas på ett imponerande skickligt sätt visa att när vrede förstås – om det placeras i övergångsfasen ”Transition” – så blir frågan om förlåtelse trivial. Positionen känns strålande välargumenterad och befriande! När det i kapitlet ”Intimate relationships” en passant påstås att ”vi hör ofta att kvinnor behöver bli bättre på att använda sin vrede” så blir ivern att röra sig spänstigt mellan olika sfärer lite för lättvindig. Utsagan tas givetvis vidare för att fördjupas, men utforskandet av begreppet förlåtelse blir emellanåt för obestämt, nästan banalt.

Nussbaums tolkning av Philip Roths roman Amerikansk pastoral i samma kapitel skulle behöva mer utrymme än den ges för att den skönlitterära textens fulla komplexitet och raffinerade berättarteknik skulle kunna framträda. Nu fastnar romanen, liksom diskussionen kring exempelvis Martin Luther King, i exemplum-fällan. I jakten på att befästa teorierna förvandlas konst och politik till moraliska anekdoter. Det är synd, men symtomatiskt, när anspråken är så allomfattande som i den här boken.

I förordet bugar Nussbaum inför den moderna moralfilosofins största begåvning, Bernard Williams. Hon står i tacksamhetsskuld, säger hon, och har egentligen inte förstått förrän efter hans bortgång vilken påverkan han har haft på hennes tankeverksamhet. Vi möter livet med olika etiska attityder. Detta är den skenbart enkla utgångspunkten för den moralfilosofi som Bernard Williams representerar. Mitt ödmjuka önskemål till nästa stora och egna bok från Nussbaum är att hon sätter Williams etiska attityder i bruk i större utsträckning än vad hon gör i Anger and Forgiveness. Att hon drar ner på den amerikanska effektiviteten som paradoxalt nog kräver så många ord och istället fokuserar på att hitta en mer impressionistisk stil för sitt formidabla tänkande. När det kommer till en så lysande akademiker som Martha Nussbaum har man lov att ställa höga krav.