Spretiga minnen

Boken består i huvudsak just av hans egna radiominnen, kortare eller längre historier ur ett rikt liv. Den inleds med en antydan till självbiografi eller åtminstone en sorts bakgrund. En del av de många kapitlen har mer karaktären av essäer, kåserier eller funderingar kring något ämne, men de flesta är helt enkelt anekdoter ur Gunnar Bolins liv. Den nyfikne erbjuds flera inblickar i livet som journalist och utrikeskorrespondent. Det är lättläst och underhållande, ibland väldigt roligt. Stilen är flyhänt och ibland träffar tonen helt rätt: lite förvånat, lite spefullt, lite drastiskt. Den korta historien om den sovande damen på tåget mellan Ljubljana och Wien är ett litet mästerstycke.

Man kan ändå önska att Bolin vågat bottna mer i texterna och följt en något mer stringent tråd än temat ”saker jag varit med om”. Baksidestexten utlovar en ”brokig och modern kulturhistoria”. Man får säga att emfasen i så fall bör ligga på ”brokig”. I flera fall finns det tankar och reflektioner man skulle vilja utforska mer, men som tyvärr förblir ganska ytliga, ibland rent konventionella.

Ämnena är väl helt enkelt lite för många: bara hans tankar om sport och breda erfarenheter av idrott skulle kunna komma ännu bättre till sin rätt i en egen bok. Kasten blir ibland också väldigt tvära, med en del ofrivilligt komiska resultat. Efter en engagerande text om vad som drev hans onkel till en av Wiens mest utrerade konstnärsgrupper hamnar vi plötsligt i en cricketklubb i London, utan att förstå varför.

Det är synd, för bäst är Bolin när han ändå vågar gräva lite mer på samma ställe. Han visar då ett öppet sinne och ett genuint intresse, en förmåga att se saker från flera olika håll. Historien om bibliotekarien, som gett boken dess titel, är exempelvis en intressant studie i erfarenheten av att leva i en totalitär miljö, det tidigare Östtyskland. Flera historier i boken rör sig kring samma tema, och det är återkommande intressanta berättelser och tankar som kommer fram där. Men kapitlet ”Tyskarna och historien” – ett ämne som det har skrivits hyllkilometer om under decennier – tar slut efter bara sex sidor.

Bolin skriver själv på ett ställe: ”Det finns en skönhet i tvånget att specialisera sig, i det totala behärskandet av en konst, ett instrument.” Man kan inte annat än hålla med.