Staten och kapitalet

Det senaste decenniet, i kölvattnet efter finanskrisen, har det blivit populärt med böcker som säger sig vilja ”förändra kapitalismen”. En av dessa skribenter som säger sig vara ute i detta ärende är den amerikansk-italienska innovationsforskaren och aktivisten Marina Mazzucato. Sedan hon slog igenom brett med boken The Entrepreneurial State. Debunking Public vs Private Sector Myths (2013) har hon varit en inflytelserik förespråkare av idén om staten som en marknadsdeltagande aktör i den kapitalistiska ekonomin i allmänhet och i innovationsekonomin i synnerhet. Enligt Mazzucato ska staten inte bara rätta till marknadsmisslyckanden eller tillhandahålla investeringsstöd och forskningspengar till innovationer, utan staten ska också aktivt delta som en tongivande aktör på marknaden genom att driva och styra projekt som anses samhällsviktiga.

Iopposition mot den så kallade ”nylibe­rala” doktrin som talar för en minimal statlig inblandning förespråkar hon alltså en ”aktiv” stat för den kapitalistiska ekonomin. Sin senaste bok Mission Economy. A Moonshot Guide to Changing Capitalism saluför hon återigen denna idé fast med något mer empiriskt och praktiskt fokus än i den nyssnämnda The Entreprenurial State. Med det statligt drivna Apolloprogrammets framgång i slutet av 1960-talet som exempel argumenterar hon för att denna typ av organisationsmodell bör appliceras på en rad olika dagsaktuella områden, från den gröna omställningen till sjukvård, stadsplanering och bekämpandet av sociala orättvisor. Enligt Mazzucato bör staten vara den tongivande aktören genom att driva storskaliga projekt med ett antal av staten utvalda aktörer – såsom företag, akademi och civilsamhällets organisationer – som är villiga att arbeta i enlighet med statens direktiv. Mazzucato formulerar detta som att staten ”väljer de villiga” (”picking the willing”). Kritikerna brukar dock kalla det för att staten ”väljer vinnarna” (”picking the winners”). Vi ska återkomma till dessa fraser.

”Nu är det inget som hindrar en intellektuell eller en akademiker att vara aktivist, men när det går ut över den akademiska trovärdigheten är det ett problem.”

Det är alltså i de statligt initierade projekten som innovationerna ofta skapas enligt Mazzucato. Det är ett påståen­de som inte nödvändigtvis är felaktigt men som kräver modifikation. Det är nämligen stor skillnad mellan att vara främjare av innovationsprocesser genom exempelvis olika ekonomiska stöd å ena sidan, och att faktiskt styra dem på det sättet Mazzucato förespråkar å den andra. Vad man framförallt saknar i Mazzucatos redovisning är att många statligt drivna projekt – genom sin inneboende trubbighet och storskalighet – ofta leder till ett enormt slöseri och inte sällan har åstadkommit stor skada när de just försökt styra innovationer.

Exempel på detta inkluderar det tyska Energiewende-projektet, som genom att avskaffa kärnkraften ökade användningen av kolkraft och därmed orsakade större skador på miljön. Eller den svenska etanolbubblan vars enda konsekvens är att staten har kastat enorma summor på ett projekt som inte fungerade. Eller de otaliga stadsbyggnadsprojekt runt om i världen under 1950-, 60- och 70-talen som ledde till förfulade, livlösa och segregerade områden präglade av kriminalitet och socia­la problem. I Sverige är de mest ökända exemplen rivningarna av äldre diversifierade stadskärnor och bygget av miljonprogrammet. Förutom de oersättliga estetiska och kulturhistoriska förlusterna som dessa omvandlingar medfört har de ekonomiska och sociala kostnaderna blivit enorma. Arbetslösheten och segregationen är skyhög i miljonprogramsområdena och i stort sett alla områden som polisen benämner som ”utsatta” eller ”särskilt utsatta” – det vill säga: där risken för kriminalitet är som störst – är miljonprogramområden. Således ett projekt som knappast kan sägas överensstämma med den ”hållbarhet” och ”inkludering” som en god Mission Economy leder till, enligt Mazzucato.

Detta för oss in på bokens språkliga form – en i sammanhanget minst lika viktig och synnerligen prekär aspekt i sammanhanget. Den är nämligen skriven på något som nog bäst kan beskrivas som aktivistprosa. Nu är det inget som hind­rar en intellektuell eller en akademiker att vara aktivist, men när det går ut över den akademiska trovärdigheten är det ett problem.

Skillnaden mellan en intellektuell och en aktivist är att aktivisten är ute i ett specifikt ekonomiskt eller politiskt ärende. Likt politikern och försäljaren gäller det för aktivisten att tilltala massan eller dem som har makt över massan. Förändring i den demokratiska politiska världen handlar om röstmaximering medan det i den kapitalistiska marknadsekonomin handlar om att locka så många kunder som möjligt. Kvantitet är viktigare än kvalitet. För akademikern och den intellektuelle är det tvärtom. Vederbörandes verksamhet bör vara oberoende av politiska och marknadsmässiga hänsyn, och det är uteslutande kvaliteten som bör vara avgörande. Det är därför man som fast anställd vid ett universitet länge var oavsättbar. Politiken och ekonomin skulle inte hindra intellektuella och akademiker från att utföra ett kvalitativt värv. Detta ideal är tyvärr under attack från cancelkultur, New public management, och annan politisk och marknadsmässig styrning av det akademiska livet.

Resultatet av denna utveckling syns ofta i böcker som Mission Economy, där ett lättsmält, lagom ”poppigt” och säljande budskap blandas med alla samtidens gångbara signalord. På bokens 193 sidor nämns orden ”sustainable” och ”sustainability” 88 gånger, vilket i snitt är nästan en gång varannan sida, me­dan orden ”inclusive” och ”inclusion” nämns 37 gånger, vilket i snitt är nästan en gång var femte sida. Det är givetvis inget fel på dessa ord i sig. Hållbarhet och inkludering är viktiga värden om de bara definieras på ett tydligt sätt, vilket inte sker i Mazzucatos bok.

Men det stora problemet är att dessa nyckelord i Mazzucatos prosa inte bara blir till torftiga klyschor, utan även direkt missvisande. Orden signalerar motsatsen till de resultat som policyn ifråga i praktiken ofta leder till. Det är ingen slump att de exempel författaren tar upp i Mission Economy i mångt och mycket är sådana som har kommit till under mycket speciella ekonomiska villkor. New Deal tillkom till stora delar i syfte att få ekonomin på fötter igen efter den stora depressionen på 1930-talet. Apolloprogrammet var präglat av den krigsekonomi som kalla kriget, Marshallplanen och andra världskriget skapade.

Precis som Mazzucato poängterar, så präglades Apolloprogrammet av attityden: ”Detta är vårt mål, vad behöver vi för att nå det?” snarare än ”Detta är de resurser vi har, vad kan vi göra med dessa?” Det handlar om uttryck för ett slags ”kosta vad det kosta vill”- attityd, vilket är en attityd som återkommer när stater är i krig. Mazzucato argumenterar för att samma attityd bör appliceras på de ekologiska och sociala utmaningar som vi står inför idag. En ”Mission Economy” bör alltså drivas med krigsekonomins logik. Vilket givetvis öppnar för en hänsynslöshet och trubbighet som riskerar att få allvarliga bieffekter, vilket rivningarna av svenska städers centrum och byggandet av miljonprogrammet visat med all önskvärd tydlighet.

Denna språkliga villfarelse uppmärksammades även då ”Mission Economy”- policyn var på modet förra gången, det vill säga: i mitten av 1900-talet. Bland annat i boken Den onödiga samtiden (Norstedt 1974), som utgörs av en brevväxling mellan Jan Myrdal och Lars Gustafsson och där den senare ondgör sig över att det offentliga språket används för att förvilla snarare än för att klargöra. Då användes positivt laddade signalord som ”jämlikhet”, ”demokrati” och ”rättfärdighet” för policyer som enligt Gustafsson var allt annat än just detta. Det hela får honom att längta tillbaka till den tid då man inte behövde ”sitta där och vrida och vända” på texten för att komma underfund med ”vad som nu egentligen ligger bakom orden”.

Då det inte sällan uppkommer ett motsatsförhållande mellan Mazzucatos flitigt använda signalord och den policy hon förespråkar, är det lätt att drabbas av just denna känsla. När Mazzucato säger sig vilja ”förändra kapitalismen” till ett mer hållbart och inkluderande system frågar man sig om inte hennes policy snarare leder till kortsiktighet och segregation och varför hon inte nämner de exempel som pekar åt det hållet. Dessutom är boken Mission Economy till sin form i mångt och mycket ett typexempel på den kortsiktigt marknadsanpassade standardisering som präglar alltför mycket av fackbokutgivningen idag, där publikfriande går ut över intellektuell hederlighet och komplexitet. Vilket är precis den kortsiktiga form av kapitalism som Mazzucato säger sig vilja motverka. Man får likt Gustafsson ”sitta där och vrida och vända” på texten för att komma underfund med ”vad som nu egentligen ligger bakom orden”.

Därmed är vi tillbaka på den inledande definitionen av kapitalism. Mazzucato definierar nämligen inte detta centrala begrepp. Men hon säger sig vilja förändra den i riktning mot mer statlig inblandning och statlig styrning – så mycket kan vi få visshet om genom att läsa hennes bok. Ska vi utgå från Svenska Akademiens ordlistas (SAOL) definition av kapitalism som ”ett samhällssystem där huvuddelen (min kursivering) av produktionsmedlen är i privat ägo”, så är Mazzucatos framställning inte nödvändigtvis i motsatsställning till ”kapitalism”. Men det hela är ju avhängigt av hur mycket hon anser att ”Mission Economy” ska styra ekonomin som helhet.

Om vi dock även vill lägga in en definition där kapitalism också präglas av en fri marknad för allokering av dessa produktionsmedel (som definitionen lyder i Nationalencyklopedin) blir frågan mer komplex. För när Mazzucato hävdar att staten ska ”välja de villiga” (”picking the willing”), så är det en form av planeringsingrepp som förvränger marknadsekonomin. När det gäller frågor som stadsutveckling och stadsplanering har detta i praktiken dessutom resulterat i en reglering av den privata äganderätten av mark och fastigheter som visserligen inte innebär att den har avskaffats i formell mening, men som genom att göra i stort sett varje försök till dispositionsrätt beroende av statligt godkännande utarmas den på sin ursprungliga betydelse.

Imitten av 1900-talet, då den typ av ”Mission Economy” som Mazzucato förespråkar var som mest utbredd myntades ett nytt ord för denna utarmning av äganderätten: ”funktionssocialism”. Vilket alltså betydde att äganderätten till mark fanns kvar rent formellt, men att den i sin praktiska funktion ändå var en sorts socialism. Att ”förändra kapitalismen” kan alltså innebära att man i praktiken avskaffar den eller i alla fall utarmar den och tömmer den på all meningsfull innebörd – vilket, för övrigt, innebär att en definition av privat ägande skulle vara önskvärt i boken. Man bör precis som Lars Gustafsson hävdade i mitten av 1970-talet vara uppmärksam på denna språkförskjutning. ”Förändra kapitalismen” låter bättre än ”avskaffa kapitalismen”, men det kan i praktiken betyda samma sak i detta sammanhang. På samma sätt är det med tidigare nämnda ”picking the willing”, som låter bättre än ”picking the winners”, men som i allt väsentligt också är synonymer i praktiken.

Liknande problem infinner sig med Mazzucatos favoritord ”sustainable” och ”inclusion”. De projekt som har drivits i enlighet med ”Mission Economy”-logiken har ofta varit allt annat än hållbara och inkluderande, och man kan fråga sig varför de skulle vara det. Politiker väljs i regel vart fjärde år och att de skulle vara mer hållbara och långsiktiga än den privata fastighetsutvecklaren är långt ifrån självklart, vilket miljonprogrammets korta bästföredatum är ett talande exempel på. Inkluderande har de heller inte varit, utan de har snarare bidragit till ännu mer av segregation och utanförskap, vilket nyssnämnda miljonprogram också är exempel på, och där rivningen av det gamla stadscentrum som Klarakvarteren i Stockholm utgjorde en förstörelse av just den typ av socialt blandad stadsdel som idag är så eftersträvad.

Sammantaget gör detta argumentationen i Mission Economy tendentiös­ och missvisande. Halvsanningar saluförs med ett ensidigt tolkande av empiriska exempel i syfte att belägga de egna teserna och argumenten. Den akademiska nivån och den intellektuella hederligheten blir lidande till förmån för den förenklade politiska aktivismen och det lättsmälta, säljande narrativet.

Det senaste decenniet – i klickjakten och scrollandets tidevarv – har vi sett denna trend av ytlighet breda ut sig i det offentliga samtalet, så även inom partipolitik, medier, näringsliv och tyvärr också inom vissa delar av akademin. Det är ett oroande tecken i tiden när viktiga frågor såsom klimatförändringar, segregation, sociala orättvisor, stadsutveck­ling och hälsa förpassas till denna oseriö­sa sfär. Mission Economy är enligt min mening ett exempel på denna utveckling. Jag kan tyvärr inte se många ljusglimtar i boken. Eventuellt skulle det vara den återkommande uppmaningen att försöka skapa en större mening med sitt arbete utöver det snäva egenintresset – att ens arbete bör handla om att skapa ett värde för allmänheten. Det är ett utmärkt ideal. Men precis som så mycket annat i Mazzucatos bok finns det anledning att tro att hennes policy kommer att leda till motsatsen.