Storleken har betydelse

Där blottläggs den främsta anledningen till Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik. För även om landet ofta spås bli nästa supermakt, så varnar French för en ekonomisk stagnation på grund av demografiska faktorer. Han citerar kinesiska demografer som även de anser det vara ”fullständigt omöjligt” att landets ekonomi någonsin kommer att växa sig större än den amerikanska.

Efter årtionden av ettbarnspolitik kommer medianåldern i Kinas befolkning nämligen att vara en av världens högsta år 2050. Andelen invånare i arbetsför ålder blir samtidigt en av världens lägsta. Kina kommer alltså att bli gammalt innan det blir rikt. USA:s befolkning beräknas dock växa med omkring 30 procent till år 2050, mycket tack vare invandring, av vilken en stor del ironiskt nog kommer från Kina. Det kommer då ”bara” att gå två kineser på varje amerikan, jämfört med fyra mot en idag.

Vid sidan av äldrevård kommer Kina också att behöva spendera mer pengar på utveckling av vapensystem. För ju mer avancerad arsenal militären förfogar över, desto dyrare blir det att ta fram ny teknologi. Därför, menar French, har Kinas president Xi Jinping bestämt sig för att landet måste expandera sitt territorium och sitt globala inflytande innan möjligheten ”inom 10 år, eller som allra högst 20 år” försvinner helt.

Bokens titel beskriver närmare vad Kina egentligen är ute efter. ”Allt under himlen” är en kinesisk term från en svunnen tid då Mittens rike var regionens stormakt. Kinas storlek och rika kultur säkerställde dess inflytande i hela den kända världen. Men det var ett annorlunda inflytande jämfört med det som västerländska kolonialmakter utövade. Istället för att ockupera, förslava och exploatera råvaror, nöjde sig Kina med att inkorporera underutvecklade samhällen i ett slags tributsystem.

Genom att acceptera kejsarens centrala plats i världsordningen kunde mindre regenter dra ekonomisk nytta av fördelaktiga handelsvillkor och generösa gåvor. ”Kina har redan bevisat, sedan Zheng Hes tidevarv, att vi är en fredlig nation som inte strävar efter att härska över andra”, sade en kinesisk akademiker under en konferens vid Yaleuniversitetet, där French medverkade. Zheng He seglade under tidigt 1400-tal sina armador av jätteskepp ända till östra Afrika för att bedriva handel och kulturutbyte. Hans resor har använts av premiärminister Li Keqiang – och en rad andra höga kinesiska tjänstemän – som bevis för att ”expansionism inte är en del av Kinas dna”.

Men allt detta är givetvis lögn. ”Tvärtom så har nästan hela det moderna Kinas landområde inkorporerats genom erövring och efterföljande kolonialism”, fastställer French. Exempelvis har Vietnam under det senaste årtusendet tvingas slå tillbaka sju stycken kinesiska attacker. Under det tidiga 1400-talet skickade Mingdynastin en miljon soldater söderut. Invasion följdes av en 21 år lång annektering som kostade sju miljoner vietnameser livet. Lokala seder bannlystes, skolor fick endast undervisa på kinesiska och unga män tvingades mönstra i den kejserliga armén.

Forskning visar vidare att Zheng Hes äventyr knappast var de gåvoresor som den kinesiska propagandan vill göra gällande. Hans fartyg var istället lastade till brädden med tusentals soldater, drillade att bygga fortifikationer varhelst de lade till. Detta var oftast tillräckligt för att mindre samhällen skulle underställa sig draktronen. För dem som vägrade väntade en kort process.

Redan under sin första resa 1407 dödade Zheng He minst 5 000 invånare på Sumatra. Ytterligare flera hundra slaktades på Java, med hot om en större attack vid vägran att erkänna kejsarens överhöghet och betala skadestånd. Mindre regenter fick politisk legitimitet av Kina, medan illojala kunde avsättas. 1411 invaderade Zheng He Sri Lanka för att ersätta öns ”oförskämda” kung med en lydig marionett.

Zheng He förfogade helt enkelt över statsfinansierade armador; hans syfte var att expandera Kinas politiska inflytande. Sydkinesiska havet blev närmast en kinesisk insjö, vars kustsamhällen alla tvingades in i det kejserliga tributsystemet. Utvecklingen kunde ha ändrat historiens lopp; vad hade skett om Vasco da Gamas fyra skepp träffat på Zheng He utanför Afrika östkust, eller om den portugisiska erövringen av Malackasundet hade slagits tillbaka av tusentals Mingsoldater?

Men detta skedde inte eftersom Kinas kejserliga skeppsvarv, med kapacitet att bygga 600 oceangående fartyg om året, började nedmonteras bara några årtionden tidigare. Efter diverse hovintriger utfärdades år 1535 ett dekret om att förstöra de återstående skeppen och arrestera besättningarna. Kina vände sig istället inåt. Vid opiumkrigen 300 år senare fanns bara simpla galärer att skicka ut för att bekämpa brittiska krigsfartyg med ångmotorer och järnpansar.

Men samtidigt som Kina styckades upp av utländska makter, levde statusen som världens centrum alltid kvar i det kinesiska medvetandet. Redan när den kinesiska republiken etablerades 1912, talades det om att återerövra förlorade områden. Under sin tid som president förde Chiang Kai-shek en dagbok med orden ”hämnas för förnedringen” skrivna på varje sida under 20 års tid från 1928. Chiang talade ofta om att ta tillbaka Korea samt landområden som hade varit en del av riket under dynastierna Han och Tang. Hans inrikesministerium utfärdade 1938 en så kallad ”skämskarta”, som inkluderade Mongoliet, delar av Sibirien och hela Indokina ner till Malackasundet.

Samma tankegångar levde kvar när kommunisterna tog makten över Kina 1949. Men när landets ekonomi hade ödelagts efter 30 års maoism gällde det att först ligga lågt. Ett avtal om fred och samarbete tecknades med Japan 1978, varefter landet hjälpte till att bygga upp Kina med teknologiöverföring och enorma bistånd. French visar i detalj hur Kina sedan gradvis krävde allt mer från Japan för att sedan hugga det i ryggen när bidragen tagit slut, och använda anti-japanska sentiment som den främsta grundpelaren i sin nationalistiska propaganda.

I Sydkinesiska havet började Zheng Hes tillvägagångssätt åter bli praxis från mitten av 1980-talet. Redan 1983 förklarades James Shoal vara den ”sydligaste punkten av kinesiskt territorium”, trots att detta rev ligger 1 500 kilometer från Kina men bara 100 kilometer utanför Malaysias fastland. 1988 mejades 64 obeväpnade vietnamesiska soldater ner av kinesiska maskingevär vid ögruppen Spratly mellan Vietnam och Filippinerna.

Kina stöttade dock utformningen av FN:s lag om havsrätt (Unclos) vid mitten av 1980-talet, och ratificerade lagen när den trädde i kraft 1994. En bra bit in på 2000-talet visade man fortfarande intresse för att utvinna naturresurser från omstridda områden tillsammans med Japan och Vietnam. Men de senaste åren har tonen förändrats. Stick i stäv med den lag man just hade skrivit under presenterade Kina 2009 inför FN en karta med anspråk på 90 procent av Sydkinesiska havet.

2012 ockuperade man revet Scarborough Shoal på filippinskt vatten, vilket enligt French utgör den första fasen av ”en bred och målmedveten kampanj för att lägga beslag på regionens havsterritorium”. En kinesisk oljerigg, skyddad av kinesiska krigsfartyg, ankrade plötsligt på vietnamesiska vatten 2014, med diplomatisk kris och våldsamma upplopp med dödsoffer som följd. Kinesiska tjänstemän berättar för French hur slutna möten blivit allt mer hatiska med Xi Jinping som president: ”Allt handlar om att straffa Japan, straffa den där jävla [Shinzo] Abe.” Och när Haagtribunalen sommaren 2016 ogiltigförklarade Kinas anspråk viftades domen nonchalant bort.

De kinesiska anspråken bygger på att omkringliggande hav är landets ”traditionella vattenvägar”. Detta är inte bara irrelevant enligt internationell lag. Det är också felaktigt. French visar hur arabiska och sydasiatiska sjömän länge dominerade dessa vatten. Först på 1000-talet började kinesiska aktörer alls bedriva handel här, och före 1200-talet finns det inga arkeologiska bevis för kinesiska sjöfarkoster ens i Kina.

French bok bygger på idén att se till historien för att reda ut vilket slags stormakt Kina eftersträvar att bli. Det gamla kinesiska talesättet ”när två kejsare existerar samtidigt, så måste den ena förintas” är helt i linje med faktumet att Östasien genom historien aldrig varit stort nog för två supermakter. Det vore därför logiskt att Kina vill driva ut USA från regionen.

Och faktum är att så redan sker. Byggnationen av konstgjorda öar trappas upp snabbt. På bara några månader förvandlades Fiery Cross Reef vid ögruppen Spratly 2014 från en sten som stack upp någon meter över vattenytan, till en 3 300 meter lång landningsbana med tillhörande djupvattenhamn och baracker som rymmer hundratals kinesiska soldater. Vid ögruppen Paracel en bit längre norrut har luftvärnsvapen och radarsystem nyligen installerats. De används för att varna och driva bort såväl amerikanska som andra fartyg och flygplan från vatten som enligt Unclos är internationella.

Eftersom den kinesiska expansionen är en kamp mot klockan, varnar French för desperata handlingar, varför den omedelbara framtiden bär med sig en stor risk för väpnad konflikt mellan Kina och USA. Hur bör då situationen hanteras? Givet demografiska utmaningar, samt faktumet att landet saknar såväl allierade som riktig dragningskraft i form av soft power. kommer Kinas makt och inflytande oundvikligen att minska under de kommande årtiondena.

Under tiden anser French att USA gör bäst i att erbjuda skydd åt och uppmuntra allianser mellan mindre länder i området. Förvisso har mindre asiatiska länder sällan format allianser som en motvikt till Kina. Men nu när det finns internationella lagar att följa, framhåller French att Kinas aggressiva beteende är kontraproduktivt och rentav hjälper USA att behålla dess nuvarande ledande position i området. Donald Trump borde verkligen läsa denna bok.

French understryker visserligen att Kina måste mötas med beslutsamhet när det så krävs. Men han vill samtidigt ge landet mer plats i internationella sammanhang och välkomna dess röst i exempelvis säkerhetsfrågor. Ett Kina som behandlas likvärdigt kommer i längden att mogna och bli ”ett Kina vi kan leva med”.

Här måste dock ett varningens finger höjas, särskilt som French varnar för utvecklingen under Xi Jinping. Under årets gång har det blivit tydligt hur landet använder sitt ökade inflytande i EU för att hindra en gemensam unionspolitik för demokrati och mänskliga rättigheter, och sitt ökade inflytande i FN för att skära ner på organisationens arbete med mänskliga rättigheter. På Taiwan, där jag själv bor, ökar nervositeten ständigt för en kinesisk invasion.

Detta får ”beslutsamhet” att framstå som mer relevant än det eventuella behovet av att ge Kina ökat spelrum internationellt.