Surrealismen

Surrealismen, en modernistisk och internationellt spridd rörelse som omfattar de flesta estetiska områden – konst, litteratur, film, musik, teater och filosofi – hade sin början och sin kulmen under mellankrigstiden och anses av många i stort sett ha upphört 1969. Dess rötter finner man dels hos Freud, vars föreställningar om drömmarna och det undermedvetna surrealisterna övertog, dels i dadaismen vars upptåg och provokationer man följde upp och vidareutvecklade. Såväl surrealismen som dadaismen var övertygade om det undermedvetnas roll för det konstnärliga skapandet. Men för surrealisterna var också drömmen och magin viktiga vägar till kunskap. Poeten blev en magiker med kraft att förändra livet och världen och därmed även omskapa människan.

Surrealismen lanserades hösten 1924 i Manifeste du surréalisme, författat av André Breton, rörelsens grundare och idégivare. Breton var poet och essäist­ och hade i unga år ägnat sig åt medicinstudier och deltagit i första världskriget. Fram till sin död 1966 fungerade han som rörelsens ibland ganska diktatoriske ledare. Hans pondus och utstrålning gjorde att han alltid var omgiven av en skara trogna anhängare, men konflikter av skilda slag blossade lätt upp. Anhängare kunde snabbt bli fiender och lämna sin dogmatiske ledare, såvida de inte blev uteslutna och helt sonika kördes på porten. Surrealismen, som väckt både beundran och hat, är inte i första hand en skola, en doktrin eller en estetisk inriktning. Den handlar istället om ett nytt sätt att iaktta världen, om nya metoder att få grepp om tillvaron genom att befria sig från de konventioner som präglat vårt seende och vår uppfattning. Det rör sig kort sagt om en särskild attityd till livet.

Efter första världskrigets slut hade man förlorat tilltron till den civilisation som stod bakom masslakten av unga män på slagfältet. Man såg med förakt på samtiden med dess kanoner och falska idealism – ett dödsdömt samhälle, vars vetenskap och kultur endast förtjänade ett stort hånskratt. När surrealismen fick sitt genomslag på 1920-talet svarade den mot behov som då var av särskild aktualitet. Hur skulle man hantera vanmakten efter första världskriget? Fyra år av lidande, dödande och förstörelse hade lett till stor skepsis inför samhällets makthavare.

Breton var liksom andra ledande surrealister som Louis Aragon, Paul Éluard­ och Philippe Soupault djupt märkta av krigets fasor. Deras nihilism var lika stor som deras avståndstagande från det samhälle som gladeligen skickat dem i döden. Likaså hade det hos dem utvecklats en misstro mot själva språket som framstod som ett otillräckligt kommunikationsmedel.

Éluard, surrealismens kanske främste poet, talade om ”det mördande språket” och ville i sitt skrivande nå fram till ”ett renodlat språk, det som talas av mannen på gatan, av den vise, av kvinnan, av barnet och den sinnessjuke”. Tidigare krav på harmoni och balans gällde inte längre, istället deformerades satser och ord och fogades in i nya sammanhang. Idealet var ett språk med närhet till tingen och till det primärt mänskliga. Enligt Tristan Tzara, Dadas banerförare med rötter i Rumänien, var orden från begynnelsen blinda, och det nutida språket var fullt av ”ruttna, osunda och malätna ord”.

Dadaismen, som uppstått på Café Voltaire i Zürich 1916, var i likhet med surrealismen en proteströrelse, sprungen ur krigets vansinne. Det var Tzara som introducerade Dada i Frankrike, och vid sin ankomst till den franska huvudstaden 1920 blev han mottagen nästan som en Messias eller åtminstone som en ny Rimbaud. Alla system och principer hade han skjutit i sank. ”Jag är emot systemen, det mest acceptabla systemet är att av principskäl inte ha något”, hade han deklarerat i Monsieur Antipyrines manifest (1916). Dadaismen, som gjorde rent hus med alla traditionella värden, passade som hand i handske för surrealisterna, och det finns de som menar att surrealismen är den franska varianten av dada. Under en kort period, fram till 1923, arbetade dadaister och surrealister i Paris sida vid sida, och Breton deltog i flera dadaistiska upptåg tillsammans med bland andra Tzara. Under några år sjöd det av dadaistisk yra och lekfullhet i den franska huvudstaden. Med dada lyftes betydelsen av leken, uppträdandet inför publik och improviserandet fram. ”Vi är cirkusdirektörer och visslar i marknadernas vindar”, framhöll Tzara. Det direkta och spontana skapande som dadaismen propagerade för låg även väl i linje med den automatiska skriften som kom att bli ett av surrealismens främsta kännetecken.

Men Tzara och Breton blev snart oense och hamnade i konflikt med varandra. Breton ansåg att Tzara var för oseriös, då han inte ville delta i en internationell surrealistisk konferens. På flera, ganska ojusta sätt, angrep han den rumänske poeten och det som han uppfattade som dadas alltför destruktiva och skandalomsusade agerande. Skandaler var i och för sig inte något främmande för sur­realismen men skulle de ha något berättigande, måste de enligt Breton ha ett syfte och någon form av innehåll. Han valde därför i början av 1920-talet att gå sin egen väg. Enligt somliga av surrealismens historieskrivare var det ett genidrag av Breton att lämna dada och efterkrigsstämningarna för att göra en nystart. Det gav möjligheter till nya kunskaper och upptäckter av nya områden såsom det undermedvetna, drömmarna, det underbara, galenskapen, hypnosen och hallucinatoriska tillstånd av skilda slag. Likaså gjordes omvärderingar som lyfte fram nya dimensioner i exempelvis dårskap och vansinne. Här doldes menade man en viktig källa till kreativt skapande.

Lyriken är tveklöst den litterära sur­realismens mest betydande genre. Mycket skrevs i provokativt syfte, i protest mot det bestående. Men den surrealistiska dikten handlade emellertid inte bara om revolt. Den uttryckte även en önskan att göra mänskligheten bättre, ge livet en djupare glädje. I linje härmed ägde en förändring av diktarrollen rum. Författaren steg ned från sin piedestal. Han var inte längre, som under den romantiska eran, extraordinär utan stod i jämnbredd med alla människor. Tidigare högstämda anspråk skruvades ner och det vardagliga blev därigenom betydelsefullt.

En näsduk som faller till marken kan för poeten vara en hävstång med vilken han lyfter en hel värld, skriver 1917 Guillaume Apollinaire, en poet som betraktades nästan som en gud. Han skadades 1916 allvarligt av ett granatsplitter i första världskriget och avled 1918 i spans­ka sjukan. Det var för övrigt Apollinaire­ som anses ha myntat begreppet surrealism, då han betecknade sin pjäs Les Mamelles de Térésias (1917) som just surrealistisk. En stor del av lyriken hade en politisk dimension och många poeter inbjöd i demokratisk anda läsarna att delta i det revolutionära verket. I Diction­naire abregé du surréalisme, utgivet 1938 av Breton i samarbete med Éluard, står det under uppslagsordet ”poésie”: ”poesin blir inte kött och blod förrän i det ögonblick då den blir ömsesidig.” Vid en sur­realistutställning i London 1936, framhöll Éluard vikten av att rasera alla elfenbenstorn och istället lyfta fram de tankar som är gemensamma för alla människor. Poesi kan göras av alla, inte bara av en, deklarerade Breton. Och Tristan Tzara gick ett steg längre och hävdade att man kan vara poet utan att någonsin ha skrivit en rad.

Surrealismen anses ha upphört i och med Bretons bortgång, men det finns också bedömare som hävdar att den ännu inte är definitivt slut och således skulle kunna ses som den mest långlivade av alla modernistiska rörelser. Tydligt är emellertid att den alltjämt väcker ett betydande intresse. I den franska tidskriften Lire magazine som i april 2024 gav ut ett infallsrikt specialnummer om rörelsen ges exempel på hur den satt spår också under 2000-talet. Bland annat nämns den franske filmskaparen Quentin Dupieux och hans film Daaaaaalí! från 2023, en hyllning till surrealismen och främst till den surrealistiske konstnären Salvador Dalí. Dupieux har både skrivit manus och svarat för regi, och filmen, en komedi, visades första gången 2023 utom tävlan vid den internationella filmfestivalen i Venedig. Om Quentins film ska ses som en surrealistisk skapelse kan möjligen diskuteras, men den levandegör en av surrealismens giganter inom konsten. Dalis gåtfulla målningar där smältande klockor målas fram vid sidan av surrealistiska drömvisioner, rika på sexuella anspelningar, upphör inte att fascinera. Som få har Dali lyckats förena oförenliga tillstånd. Dröm och verklighet knyts samman till ett slags öververklighet, till den ”surrealitet” som Breton efterlyste i sina teoretiska skrifter. Dalis eftermäle har dock delvis fläckats av hans positiva hållning till både Franco och Hitler.

Ännu ett tecken på surrealismens aktua­litet är utställningen ”Surréa­lisme au féminin?” som 2023 arrangerades i Paris på Musée de Montmartre. Den riktar ljuset mot kvinnornas roll inom surrealismen, och den innehållsrika katalogen med samma titel (redigerad av Alix Agret och Dominique Païni, 2023) är en guldgruva att ösa ur för den som vill veta mer om surrealismens kvinnor, främst konstnärer verksamma utanför Frankrikes gränser. Kvinnliga surrealister är överhuvudtaget ett betydligt mindre utforskat ämne än den företrädesvis manligt dominerade surrealismen i Frankrike under 1920- och 1930-talen. Men under 2000-talet har det både arrangerats utställningar och getts ut böcker om tidigare relativt bortglömda kvinnor inom surrealismen. Ett exempel är just ”Surréalisme au féminin?”. Den innehållsrika katalogen ger en god uppfattning om rörelsens mångsidighet och internationella spridning. De kvinnor, hemmahörande i framförallt Storbritannien, Belgien och Skandinavien, som studeras uppvisar ett högst varierat förhållningssätt till surrealismens idéer­ och historia. De kunde vara verksamma såväl som målare och skulptörer som fotografer.

Till Storbritannien kom surrealismen sent, även om man där anser sig ha viktiga föregångare i William Blake och Lewis Carroll. Av de många danska kvinnor som arbetade i surrealismens anda begav sig flera till Frankrike där några även kom i kontakt med Breton och kretsen kring honom, bland andra konstnären Rita Kernn-Larsen och skulptören Sonja Ferlov Mancoba. Ett kapitel i boken ägnas kvinnliga fotografer såsom den intressanta men länge förbisedda Claude Cahun, som stod Breton nära. I ett annat avsnitt specialstuderas hur några konstnärer använt sig av myten om Apollon och Dafne, exempelvis Meret Oppenheim.

Patricia Allmer, professor vid University of Edinburgh, har i flera viktiga verk uppmärksammat surrealismen – bland annat har hon skrivit om konstnären René Magritte – men framförallt har hon behandlat kvinnliga surrealister. I Intersections. Women Artists/Surrea­lism Modernist (Manchester University Press, 2016) ger hon en bred analys av ett antal kvinnliga konstnärer. I en annan studie, Lee Miller. Photography, Surrealism, and Beyond, kan Allmer med hjälp av tidigare okänt arkivmaterial ge en ny och mångsidig presentation av den amerikanska fotografen Lee Miller och belysa hennes komplexa relation inte bara till surrealismen utan även till avantgardet i USA. Miller, som inledde sin karriär som fotomodell för att sedan själv ställa sig bakom kameran, är framförallt känd för de bilder hon tog under andra världskriget.

De ovan nämnda skrifterna bildar en motvikt till den stora mängd studier och avhandlingar som dokumenterat främst manliga surrealister verksamma under surrealismens tidiga decennier. Ett pionjärverk i den genren är Maurice Nadeaus Historie du surréalisme, skrivet under andra världskriget, publicerat 1945, utgivet i flera nyutgåvor och en ofta återkommande referens i andra studier om surrealismen. Det har blivit något av ett standardverk, en klassiker som alltid finns tillgänglig i den franska bokhandeln. En av de senaste utgåvorna från 2016 med ett klargörande efterord av Alain Joubert kan ses som en postum hyllning till verkets tre år tidigare bortgångne författare. Nadeau, litteraturkritiker, förläggare och trotskist, som föddes 1911 och dog 2013, hade själv kontakt med Breton. Han skildrar rörelsens utveckling kronologiskt och inleder följaktligen med ett avsnitt om de historiska rötterna.

Perioden 1923–1925, då surrealismen grundläggs benämner Nadeau ”la période héroique”. Han följer sedan rörelsen fram till andra världskrigets utbrott, och åren 1930–1939 ger han benämningen ”Autonomie du surréalisme”. Nadeau betonar särskilt de kollektiva dragen i surrealismen och uppehåller sig därför gärna vid kollektiva manifestationer såsom tidskrifter, traktat, teoretiska och politiska debatter. Enligt Nadeau går det att urskilja två utvecklingslinjer inom surrealismen: å ena sidan den politiska och revolutionära och å den andra sidan den som utforskar de krafter som finns dolda i det undermedvetna, krafter som bäst kan nås genom den ocensurerade automatiska skriften.

Dessa motsatta strömningar kan dock ibland flyta samman, vilket många surrealistiska författare är exempel på. Hos exempelvis Breton löper det politiska inte sällan parallellt med intresset för det undermedvetna. Poeten kan blanda handling och dröm, förena det yttre med det inre och behålla evigheten i ögonblicket. Så formulerar Breton det i Les vases communicans (1932). I Le message automatique (1933) hävdar han att ett av rörelsens viktigaste kännetecken är proklamerandet av den totala jämlikheten mellan männi­skor. Det tilltagande politiska intresset förde Breton och surrealistgruppen närmare marxismen och kommunismen, och tillsammans med Aragon och Éluard­ anslöt han sig 1927 till det frans­ka kommunistpartiet men lämnade det fem år senare. Aragon som var aktiv i kampen mot fa­scismen var däremot blind för förtrycket och förföljelserna i Stalins Sovjetunionen. Först efter Stalins död 1953 och Ungernrevolten 1956 uttalade han kritik mot Sovjetmakten och dess terror. Éluard hade ett komplicerat förhållande till kommunismen, som han lämnade på 1930-talet för att 1942 ånyo ansluta sig till partiet. Under andra världskriget var han motståndsman och satt också i koncentrationsläger. Han avled 1952.

Mellan Breton och Éluard föreligger en intressant brevväxling, en diger volym på närmare 500 sidor med titeln André Breton & Paul Éluard. Correspondance­ 1919–1938. Breven som presenteras och kommenteras av en framstående kännare av surrealismen, Étienne-Alain Hubert, tydliggör hur nära Breton och Éluard stod varandra. Vi tillåts komma de båda brevskrivarna tätt inpå livet i deras mycket öppenhjärtiga brev, där de dryftar allt: vardagliga förtret och glädjeämnen, förälskelser, besvikelser, sorger och förstås litteratur och skrivande. Brevsamlingens främsta förtjänst är trots allt den belysning den ger av surrealismens händelse­rika historia under nästan 20 år. Att Breton och Éluard skrev så flitigt till varandra beror på den lungtuberkulos som Éluard led av och som tvingade honom att period­vis vistas på sanatorier. Även denna vänskap upphör emellertid i likhet med så många andra av Bretons relationer. Denna gång är det dock Éluard som 1936 bryter kontakten av politiska skäl. Men ett fåtal brev utväxlades även under de två följande åren.

Spänningarna och kriserna inom surrealismen var särskilt märkbara under det sena 1920-talet. Till en början hade Breton tillsammans med Aragon och Soupault bildat ett slags triumvirat. De grundade tillsammans 1919 tidskriften Littérature, där de första automatiska skrifterna publicerades. Men Aragon kände sig utanför och upplevde Breton mer som en rival än som en samarbetspartner. Motsättningarna i gruppen blev alltmer kännbara och förhållandet till kommunismen var laddat. Aragon bröt till sist definitivt med Breton, som riktat skarp kritik mot romanen Le paysan à Paris (1926, på svenska Bonden i Paris, 1956). Där ger Aragon en högst originell skildring av Paris. Han beskriver den franska huvudstaden som ett laboratorium för en modern mytologi, där bensinpumparna och annonspelarna bildar statyer i den moderna stadens tempel. Men då romanen huvudsakligen är realistisk och inte en automatiskt skriven text föll den inte Breton i smaken.

Det är enligt Breton poesin, inte romanen, som bäst kan uttrycka rörelsens idéer­ och öppna vägen till det undermedvetna. Det hindrade inte att han själv gav ut en roman, Nadja (1928), ibland betecknad som essä. Det är en delvis självbio­grafisk skildring, episodiskt upplagd, om författarens förhållande till en kvinna och parets flyktiga möten och vandringar i Paris under nio dagar. Också Soupault skrev en roman, Les dernières nuits de Paris (1928, på svenska Sista nätterna i Paris, 2016) som räknas som en klassiker inom surrealismen. Han tolkade även William Blake till franska och hävdade i en essä att Blake förebådade den litterära surrealismen.

Men hur utvecklades och förändrades då surrealismen efter 1945? Därom ger bland andra Anne Foucault, forskare i konsthistoria vid universitet i Nanterre, Paris, besked. I Histoire du surréalisme ignoré. Du déshonneur des poètes­ au ”surréalisme éternel” behandlar hon rörelsens utveckling under perioden 1945–1969. Till skillnad från den ovan nämnde Nadeaus studie om surrealismens historia är Foucaults verk en vetenskaplig studie och som titeln understryker tar hon upp en period som tidigare inte blivit så ingående studerad. Foucaults brett upplagda och rikt illustrerade arbete är bitvis skrivet i dialog med Nadeau, med vilken hon inte alltid är enig. Det kan delvis bero på att hon kunnat använda ett avsevärt mer omfattande material som inte var tillgängligt när Nadeau skrev sitt verk. Foucault går framförallt i polemik med Nadeau ifråga om tidpunkten för surrealismens upphörande. Denne anser att rörelsen inte lyckades överleva andra världskriget utan upplöstes i samband med att Breton och hans anhängare valde att gå i exil och lämna Frankrike för USA. Enligt Nadeau blev surrealismen mer och mer en litterär skola och förlorade den revolutionära radikalismen från de första decennierna. Foucault lyfter fram en del misstolkningar och felaktigheter i Nadeaus resonemang. Även Breton och andra surrealister var på vissa punkter kritiska mot Nadeaus historieskrivning och visade på åtskilliga luckor i hans arbete.

Enligt Foucault förändrades surrealismen i takt med de historiska förhållandena. Efter krigsslutet 1945 stod surrealisterna inför en paradox: dels att ta hand om arvet efter sina föregångare, som nu var berömda och erkända, dels att frigöra sig från dem och det gamla för att kunna gå vidare. Hon hävdar att surrealismen inte dog, utan att den istället gick in i en ny fas. Den hade blivit en respekterad rörelse som gavs utrymme i läroböcker och litteratur­hi­storiska verk. Samtidigt tvingades den under de två decennier som Foucault analyserar inta nya positioner såväl estetiskt som politiskt och förhålla sig till tidens nya riktningar som existentialismen, lettrismen och situationismen samt till politiska händelser som avkoloniseringen, Algerietkriget, revolutionen i Kuba och inte minst majrevolten i Frankrike.

Det finns onekligen paradoxer i den surrealistiska rörelsen. Den startade med en önskan om tabula rasa, med en attack mot döda kulturformer och det livlöst stereotypa och en längtan efter frihet från tvång av alla slag. Ganska snart intog den en alltmer diktatorisk hållning. Ledaren Breton uttalade det ena fördömandet efter det andra och många uteslöts ur rörelsen. Den tidigare så hyllade friheten och revoltandan föreföll inte längre så viktig. Men nog tycks surrealismen ha sin aktualitet även i vår mörka tid. I en värld med maktmissbruk, en värld där språket förvanskas och sanningen misshandlas i olika trollfabriker kan det sannerligen finnas behov av – om inte revolt – så protest och förnyelse. Visst kan en önskan att få börja om från scratch te sig både tilltalande och lockande?