Sven Hedin föraktade skrivbordsgeografer

Namnet Sven Hedin (1865–1952) förknippas idag med en positiv inställning till Nazityskland. Hans övriga insatser riskerar att glömmas bort. Antologin Sven Hedin och hans tid bidrar till att belysa geografen och resenären, som blev en superkändis och fick en stol i Svenska Akademien. Han var dessutom den siste person som adlades i Sverige, vilket skedde år 1902.

Visst var Hedin på många sätt konservativ – men inte så särskilt kolonial. Han verkar ha varit genuint nyfiken på de männi­skor han träffade i olika delar av centrala Asien. Han lärde sig språk och var alltid noga med att använda sig av lokala namn och benämningar. Han drevs av en oerhörd energi i sina omfattande kartläggningar och tecknade dessutom mycket bra.

Hedin hade en kritisk inställning till ”skrivbordsgeografer”. Han skrev: ”Det kan vara mycket frestande att sitta bekvämt bakom sitt skrivbord och konstruera teorier och hypoteser om de mest troliga geografiska förhållandena i ett okänt land […] det är mycket svårare att verkligen färdas dit och kartlägga landet, och endast den upptäcktsresande som gör det och återvänder medförande en karta över landet, endast han kan säga att han upptäckt sagda lands berg, sjöar, floder och andra geografiska kännetecken.”

Så kan essensen av hans insatser kanske sammanfattas.

Han ville färdas dit inga européer hade varit före honom. Det var äventyret snarare än vetenskapen som var driv­kraften. Han var mer av en upptäcktsresande än en forskare. Men hans kartor var dock slåen­de exakta, trots hans enkla metoder. Senare mätningar visar att han var allt annat än en amatör på området. Ett berg i Centralasien som Hedin uppmätte till en höjd av 4 914 meter över havet har senare konstaterats vara 4 918 meter högt. Inte illa!

Personligen älskar jag att läsa om äventyrliga upptäcktsresor i det inre av Asien.­ Jag har själv rest i bland annat Tibet, Mongoliet, Kazakstan och Iran, och sett delar av de ogästvänliga och glesbefolkade högplatåer som lockade och fängslade Sven Hedin för över 100 år sedan. (Bara Tibet är dubbelt så stort som Ukraina, som är Europas näst största land.) Strapatserna måste ha varit oerhörda på hans tid. Höjden är svår att hantera. Stora delar av Tibet ligger minst 4 000 meter över havet, när man är där är man ständigt andfådd, trött och illamående.

I en antologi blir det ibland några upprepningar – så även i denna. Det kan man leva med. Formatet är dock bokstavligen tungt – boken är snarast en foliant och mycket påkostad med många stora bilder. Gott så, men det är svårt att läsa den på bussen eller i sängen (mina två favoritpositioner).

Samtidigt vill man veta mer om människan Sven Hedin. Han gifte sig aldrig, fick inga barn, men trånade efter sin ungdomskärlek Maria ”Mille” Broman. Han kedjerökte. Och hade en enorm längtan efter asiatiska äventyr. Var han lycklig? Upplevde han sitt liv som meningsfullt? Oklart.

I Nils Uddenbergs två fina texter kommer man honom närmast. Uddenberg konstaterar att Hedin hade en motsägelsefull inställning till Tyskland och nazismen. Han var själv delvis jude och tog avstånd från många av nazisternas antisemitiska kampanjer. Men han skrev också 1937 att ”Nationalsocialismen har räddat Tyskland”. ”Nationalsocialismen är ingen vålds- eller tyrannilära”, hävdade han under andra världskriget. Han utverkade dock benådning för några norska motståndsmän som dömts till döden 1941. Hitler lyssnade på Hedin och omvandlade domarna till fängelsestraff.

Efter Hitlers självmord och Nazitysklands kollaps våren 1945 fick Hedin skriva Hitlers dödsruna i Dagens Nyheter. Där hävdade han att Hitler var ”en av de största män världshistorien ägt”. Så klart har denna formulering och ställningstagandet för Nazityskland djupt fläckat minnet av människan Sven Hedin.

Men praktverket Sven Hedin och hans tid kastar nytt ljus över ett ovanligt öde – som i stora delar har glömts alldeles för tidigt.