Entusiasterna banade väg för internet

I Framtidslöftet. Historien om hur internet förändrade Sverige skriver Urban Lindstedt: ”När vi lagt 25 år mellan oss och internethajpen har dimmorna skingrats något.” Men nu har en ny dimbank rullat in. Byt ut ordet ”internet” mot ”AI”, och detta blir en bok från framtiden om oss här idag. Det är svårt att inte läsa den så.

Men i förgrunden handlar det om internet. Utifrån sina egna upplevelser på 1980-talet och framåt leder oss journalisten och historiepoddaren Urban Lindstedt lagom detaljerat genom en epok som ligger nära i tiden, men ändå framstår i ett nytt ljus av tiden som passerat. Det vi omfamnade och tyckte var coolt då väcker nostalgi idag. De rädslor som vibrerade runt det nya när det begav sig ter sig ofta trångsynta eller rent löjliga.

Lindstedt målar först upp kulissen, den värld vi rörde oss i. Hur Sverige under 1980-talet blev det OECD-land som hade störst offentlig sektor. Hur ekonomin definierades av monopol och senare av avregleringar, och hur vi knuffades framåt, in i medieåldern, av bland andra en kommersiell Jan Stenbeck och en teknikoptimistisk Carl Bildt.

Författaren påminner om allt det vi tyckte hade betydelse och trodde skulle fortsätta ha betydelse. Televerkets misstag, som öppnade oavsiktliga telefonchat-rum och blev ”Heta Linjen”. Företagsraketerna Netscape, Altavista och Spray, som intog våra medvetanden och vardagsrum lika snabbt som de försvann i glömska.

I bakgrunden löper också en välavvägd redogörelse för själva teknikens utveckling, med sin upprinnelse i militärstrategiska avsikter. Den fördes vidare av idealister med målet att liberalisera tillgången på information, i motsats till att kommersialisera den. En dragkamp som fortfarande pågår.

Lindstedt är en perfekt guide utifrån den position han hade i tidsandan, som redaktör för tidningen Internetworld i början av 2000-talet. Under några år var den Sveriges näst största tidskrift, påpekar han. År 2013 kom sista numret av papperstidningen ut. Lika viktigt som det snabbt förgätna är det betydelsefulla vi inte såg. Den oansenlige besökaren från ”nåt Google”, som författaren utan omsvep erkänner att han bara motvilligt intervjuade.

Vårt synfält definieras av det som ligger rakt under våra korta näsor. Få har kunskapen och förmågan att se längre. Ingen av de ”AI-experter” jag möter i rollen som ekonomijournalist erbjuder särskilt övertygande svar på vem som blir vinnare i AI-racet, eller hur framtidens affärsmodeller ser ut.

Framtidslöftet påminner om att det mest givande inte är att fråga experter utan att följa den grupp entusiaster som går strax bakom tech-innovatörerna. Medan uppfinnare springer kors och tvärs i de tekniska möjligheternas gränsland, finns alltid ett gäng early adopters, som bestämmer vart den stora massan tar vägen.

Det var dessa entusiaster som köpte tunga, tröga datorer på 1970-talet. De som ägnade 1980-talet åt att ringa på hopplöst långsamma uppkopplingar för att i bästa fall nå en liten plattform där man kunde spela något uruselt spel eller utbyta ett fåtal blippande ord med någon det skulle varit lättare att lyfta luren och prata med.

Medan de sprang in i återvändsgränder, backade och tog en annan väg, om och om igen, drack vi andra Champis i soffan och tittade på TV 2. (Lindstedt påminner om att kanalen hade Vallfoder till mjölkkor och Dagens folkvisa på tablån en typisk dag, avrundad med en dokumentär om ett mentalsjukhus.)

Men när entusiasterna hade jobbat tillräckligt hårt ställde vi ifrån oss flaskan och surfade iväg. Via Wikipedia (”humlan som flyger”), till Youtube och mobiltelefonen. För när vägen är banad går det snabbt. År 1995 hade 3 procent av svenskarna internet hemma. Fem år senare hade andelen ökat till 50 procent.

Framtidslöftet är inte alls så fyrkantigt teknokratisk som man kan befara när man ser omslaget. Tvärtom är den behaglig läsning och ett tänkvärt tidsdokument. Som, åter­igen, är mycket vältajmad.