Tänt och släckt i Tyskland

Och så har vi ju vår egen Johan Henric Kellgren, som med satirisk udd i sin berömda dikt Ljusets fiender skriver om att ”det gick i skymningen så bra / att folkets syn och pung bedra, / men sedan man tänt det satans ljuset, / farväl med allt slags häxeri, / farväl med svart och vit magi!”

I det ännu feodalt präglade Tyskland, däremot, var relationen till upplysningens idéer betydligt mer komplex och svårutredd. Medan de frihetliga idérörelserna i andra kulturområden på ett mer omedelbart vis slog rot i det allmänna medvetandet, behöll man överlag i de tyska småstaterna den gamla makt- och samhällsordningen. Och vid tiden för franska revolutionen – som brukar beteckna upplysningstidens slut – var tyskarna redan på god väg in i den djupaste romantikens skuggvärldar, med allt vad det innebar av metafysiska spekulationer och subjektets herravälde.

Frihetsdiktaren Friedrich Schillers liv kunde stå som sinnebild för den tyska utvecklingen i upplysningsfrågan: som 23-åring tvingad i landsflykt efter att ha misshagat hertigen av Württemberg (med dramat Rövarbandet 1781), några år senare stolt hedersmedborgare i revolutionens Frankrike, bara för att kort därpå avsvära sig sin nya titel när också konungens huvud tvunget skulle kapas. Revolutionen hade visserligen befriat människorna, men eftersom folket ännu inte var ”frihetsdugligt” förvandlades denna frihet snart till ett rent pöbelvälde. Då var det för en kung vid den här tiden kanske både smartare och bättre för den egna hälsan att som Fredrik den store av Preussen, och i enlighet med de nya frihetliga vindarna, åtminstone rent retoriskt reformera sin makt och ödmjukt titulera sig statens och folkets ”förste tjänare”. Med viss betoning på ”förste”, får man anta.

Långt innan den revolutionära terrorn var i full gång i Frankrike hade många av Schillers skaldande bröder alltså redan ridit in i den upphöjda klassicismens och förromantikens imaginära landskap, där de hellre diktade om grekiska gudar och Hektors avsked till Andromake än om vetenskapliga landvinningar och samhällsvetenskapliga traktater.

Förbigick upplysningens omvälvande tidevarv därmed tyskarna alldeles? Inte alls. Därom tvista icke de lärde, och än mindre så efter det att den tyske litteraturvetaren Steffen Martus nu har gett ut den drygt tusensidiga kolossen Aufklärung. Das Deutsche 18. Jahrhundert, med den blygsamma undertiteln Ein Epochenbild. Upplysningen under det tyska 1700-talet, alltså. En politisk, social, vetenskaplig och intellektuell rörelse som just i Tyskland kom att utvecklas till och delvis betyda något annat än på andra håll i Europa.

Utan upplysningen hade förvisso världen sett helt annorlunda ut, också i Tyskland. Men vad Martus gör, i all sin omsorgsfulla detaljrikedom och källkritiska grundlighet, är att ur nya perspektiv teckna epokens dubbeltydiga eller rentav paradoxala uttryck på tysk mark. Då framträder snabbt en bild av ett tidsskede som talar sig varmt för freden medan man med patriotisk aggressivitet för krig, och av en historisk period som hängivet ägnar sig åt vetenskapen samtidigt som det svärmas för ockultism och andeskådning. Martus episka studie är kort sagt ett gediget historiskt verk om en tid som vi allmänt känner som upplysningens och förnuftets era, men som i lika hög grad var ett lidelsernas och den överspända affektens tidevarv.

Det intellektuella livet under hela den tyska upplysningstiden genomsyrades av ständiga kontroverser, inte minst rörande upplysningsbegreppet som sådant. Vad menade man egentligen med upplysning? Borde man inte försöka svara på den frågan innan man började upplysa? Periodens store tyske filosof, Immanuel Kant, levererade förstås ett snabbt svar, rentav en definition: ”Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet.”

Och ändå utgjorde det tyska 1700-talet på flera punkter, och desto mer ju närmare i tid vi kommer franska revolutionen, snarare ett slags antites till upplysningsidealen. I förstone rycktes man även här allmänt med av de revolutionerande jämlikhets- och ”folkbildnings”-idealen, där människan med självbefrielsens suveräna gest plötsligt gjorde anspråk på sina idéers och åsikters autonomi och försökte befria sin själ från auktoriteternas, traditionernas och de förutfattade meningarnas bojor. Naturligtvis var den berömde fysikern och slagfärdige aforistikern Georg Christoph Lichtenberg en av de första att strö smolk i den illuminerade glädjebägaren: ”Man talar mycket om upplysning, och önskar sig mer ljus. Men herregud, vad hjälper allt ljus om människorna antingen inte har några ögon, eller om de som har ögon avsiktligt håller dem stängda?” Och trots Kants inflytelserika och rationella argument för det mänskliga förnuftet, kunde även han förtvivla och beklaga sig över hur hans medmänniskor till synes villigt lät sig behandlas som ”boskap”.

Under fyra kronologiskt ordnade huvudrubriker – ”Upplysningens början”, ”Upplysning utan gränser”, ”Upplysningen i konflikt” och ”Slutet på en era” – sätter Martus det tyska 1700-talets komplexa strömningar i ett nytt ljus. Inte minst lyckas han ge en god – och inte sällan överraskande – bild av hur olika slags aktörer rent konkret försökte inlemma sina upplysningsidéer i människornas själva vardagsliv, men också av hur starkt motståndet mot dessa impulser kunde vara.

På den här tiden var Tyskland som bekant ingen enhetlig nationalstat, utan bestod av en mängd större eller mindre kungariken eller hertig- och furstendömen, som alla hade sin uppfattning av upplysningstendensernas sociala premisser och förväntade effekter. Var och en av dessa småstaters olika miljöer, menar Martus, uppvisade en närmast metodiskt tvetydig hållning till upplysningstänkandet, där man i vissa hänseenden anammade de nya idéerna och i andra förkastade dem. Furstendömena, till exempel, kämpade hårt mot de ståndsmässiga förmånerna samtidigt som man konserverade traditionella föreställningar om auktoriteter.

I de lärda miljöerna lovprisade man frihets- och jämlikhetssträvandena, men främst som ett ideal för de lärdas egen samhällsklass och dess privilegier. Som en direkt följd av de nya revolutionerande idéerna ökade generellt under 1700-talet också de tyska hovens medvetenhet om sig själva som institution. Undan för undan tonade många av hoven ned sin roll som politisk maktinstans. Istället lade man mer energi på sällskapslivet, fester och jakt (likt våra dagars kungahus, med andra ord), och överlät glatt det mödosamma regerandet till professionella ämbetsmän.

Glappet mellan idealen och verkligheten var förstås även under de här omständigheterna besvärande, för såväl herremän som undersåtar. Någon som vid sidan av Kant ges särskilt stort utrymme i boken är den framstående akademikern Christian Wolff, som med sin ”matematisk-filosofiska” uppfattning av kunskap och sin elegant deduktiva argumentationskonst i sina filosofiska skrifter förförde studenter, präster och lärda runtom i den tyskspråkiga världen. Stolt brukade han poängtera att till och med kvinnor, borgare och bönder läste hans böcker. Men än mer högmodig var han beträffande sina kontakter med adeln och hoven, de finaste kretsarnas gunstlingsvälde som främjade hans karriär.

Nej, vad har väl till slut demokratisk folkbildning att sätta emot ett övertygande stycke högboren nepotism! Intet nytt under solen i det avseendet. Wolffs filosofiska gärning på 1730- och 40-talen anses hur som helst utgöra höjdpunkten på den tyska upplysningen. En sekellång bildningsmässig, social och politisk process som mot slutet av 1700-talet alltså stötte på allt större hinder och motstånd i form av känslor, traditioner och cementerade maktstrukturer.

Nej, kanske är vi människor inte så rationella som vi inbillar oss, varken på 1700-talet eller idag. Den svarta och vita magin, som Kellgren skaldade om, har ännu inte släppt greppet om våra själar. Eller som den polske kritikern Jan Kott skriver i sin bok Shakespeare Our Contemporary: ”Narrens filosofi baseras på övertygelsen att alla är narrar, och att den största narren är den som inte vet att han är en narr […] Narren vet att den enda sanna galenskapen består i att uppfatta världen som förnuftig.”