Tiden rinner iväg

Att få veta mer kändes extra spännande eftersom grundaren och chefredaktören Michael Kinsley hade tagit det långa steget från politikens Washington till det gryende IT-meckat i delstaten Washington på andra sidan den amerikanska kontinenten.

”Det där var ingen lycklig människa”, konstaterade en kollega och jag med en mun efter samtalet med Kinsley mot slutet av 1990-talet. Det ägde rum i en bullrig cafeteria i mjukvarujätten Microsofts högkvarter. Han såg påtagligt blek och tärd ut, och mycket lite märktes av den raspiga ettrigheten från tv-rutan, där han varit sidekick till vänster om högerrösten Pat Buchanan i CNN:s klassiska debattprogram Crossfire.

Michael Kinsley hade då inte kommit ut ännu. Det skulle dröja ytterligare några år innan han berättade för omvärlden att diagnosen Parkinsons sjukdom ställdes redan 1993, när han var 42 år gammal. Tre alternativ står till buds vid besked som kan innebära uteslutning ur ”de levandes klubb”, menar han: acceptans, hjältemodigt motstånd (mest politiskt korrekt idag) och förnekelse. Kinsley valde det sistnämnda.

Allra först i sin tunna bok Old Age. A Beginner’s Guide, knappt 160 små sidor i en tilltalande enkel volym, fastslår Kinsley att detta inte är en bok om Parkinsons sjukdom. Men naturligtvis är det just det den är.

Kinsley tillhör den så kallade babyboomgenerationen, som består av 79 miljoner människor födda under perioden 1946–64. Att slutåret blev 1964 kan, enligt Kinsleys småroliga gissning, ha berott på att det torde ha varit det absolut sista tillfället när några kände sig manade att fira freden efter andra världskriget i sängen.

Boomers omges (särskilt av sig själva) av en viss aura. De testade gränser på alla tänkbara områden: sex, droger, mode, musik, auktoriteter, politiska dogmer. Och Kinsley tillhörde en särdeles exklusiv boomer-klick – de intellektuella med examina från de finaste universiteten. Han hade skaffat sig ett grundmurat rykte som banbrytande krönikör och redaktör. Först och främst i tidskriften The New Republic, som han tillsammans med andra unga djärva skribenter gjorde till en inflytelserik röst i debatten.

Tesen i Old Age är att boomers kommer att ägna resten av sitt liv åt att sträva efter att bli den som lever längst och får det fetaste eftermälet. Att ha Parkinson ”är som att bli gammal”, med hasande gång, darrande händer och ett batteri av mediciner, skriver Kinsley, som konstaterar att han har fått flera års försprång på vägen mot det som väntar oss alla. Han tippar att boken är den första i en kommande tsunami av liknande verk, när den narcissistiska och tävlingsinriktade boomer-generationen ska börja fläka ur sig vittnesmål om den sviktande hälsan.

Parkinsons sjukdom, som beror på dopaminbrist, är obotlig men inte dödlig. Kinsley har en mild variant och genomgick tidigt en nio timmar lång operation, vid medvetande och med huvudet fastkilat, för att montera in elektroder i hjärnan (deep brain stimulation, DBS), en metod som då var på försöksstadiet. Han uppger vidare att läkemedlen håller symtomen i schack i flera timmar när han kan fungera som vanligt. Det är knappast en slump att han namnger ett dussin läkare i tackraderna sist i boken – han har haft tillgång till de bästa specialisterna på de förnämligaste universitetssjukhusen.

Michael Kinsley, som alltid har skrivit med avskalad torr ironi, hänger sig inte åt någon självömkan, och inte självhjälp heller, för den delen. Men några bittra minnen dyker ändå upp, främst det om det uteblivna uppföljningssamtalet efter en intervju med The New Yorkers ägare efter det att Kinsley hade avslöjat Parkinsondiagnosen. Ilska pyser ut ett par gånger, till exempel vad gäller det politiskt betingade uppehållet i stamcellsforskningen under den andra Bushadministrationen. ”Kan de inte höra klockorna ticka? Tempus fugit, jävla arslen.”

Och vi som med stor uppskattning har läst Kinsleys kolumner i olika tidningar under många år bespetsar oss på nöjsam läsning. De roliga historierna han drar är verkligen roliga, och det är en del av exemplen också. Miljardären Larry Ellison utpekas som mest ”immortalitetsfixerad” av alla eftersom han har skänkt närmare en halv miljard dollar i jakten på evigt liv. Döden har alltid tett sig orimlig för Ellison som ska ha sagt: ”Hur kan någon vara där och sedan bara försvinna, och inte vara där?” Den rätta frågan, upplyser Kinsley syrligt, är om döden tycker att Ellison är rimlig. ”Jag är rädd att så är fallet”, skriver Kinsley och anmärker att donationer till sådant som myggnät i tropikerna skulle göra mer gott än ”exotisk cancerbehandling för människor som Larry Ellison”.

Med en föga trösterik aktuarieprosa bjuder Kinsley på kalla fakta om medellivslängd. Parkinson återfinns på 14:e plats i dödlighetsstatistiken, och nästan hälften av de patienter som dör i sviterna av sjukdomen klarade sig till 85 års ålder eller längre. En tredjedel av de 79 miljonerna kommer att hemsökas av demens, oavsett om de joggar eller har samlat på sig rikedomar, påminner Kinsley. Inte nödvändigtvis skadeglatt, men förvisso med en av många beska observationer. En sådan gäller det test han utsatte sig för med den självsäkre, begåvades boomerns stora kaxighet. Han benar vällustigt isär logiken i frågorna, men tvingas återge slutomdömet om att han uppvisar precis de svagheter som någon som haft Parkinson i 20 år kan förväntas göra.

Hitler, Mao och Franco tros också ha varit drabbade av Parkinson. ”Vilken trio”, suckar Kinsley. Efter påve Johannes Paulus död heter den mest kände Parkinsonpatienten Michael J Fox, filmstjärnan som uppträder som talesman för större forskningsanslag på ett sätt som kan te sig cyniskt för människor som lider av andra sjukdomar.

Två huvudinvändningar måste göras: boken bygger på tidigare delvis publicerat material och är slarvigt redigerad med störande upprepningar på ett par ställen. Slutkapitlet på över 20 sidor ter sig mest apart. Det är en enda lång uppgörelse mellan Kinsleys boomer-kamrater och den hyllade så kallade Greatest Generation, som besegrade nazismen och fascismen för att sedan bygga upp den amerikanska supermakten.

Den idealiseringen är grundlös, enligt Kinsley, som målar upp en motbild av GG:arna. Det var de som drog in landet i Vietnamkriget och det är deras ovilja att betala skatt som ledde till gigantiska budgetunderskott – och nu roffar de åt sig mer pensionspengar än vad de har betalat in. Boomers, däremot, tog tag i rasfrågan, protesterade mot ett orättfärdigt krig och har en nyktrare syn på amerikansk exceptionalism. Kinsley avfärdar den något äldre, välkände krönikören Joe Kleins förslag att om legalisering av marijuana borde bli denna åldrade generations bestående arv. Nej, tycker Kinsley, de bör istället bidra med kontanter och betala av den gigantiska statsskulden.

Istället för ett tidsbundet skatteförslag skulle Kinsley ha kunnat införliva en del av vad han sagt i intervjuer om boken, bland annat i Vanity Fair och radiokanalen NPR. Till exempel något om hur tidsödande det är att lida av en kronisk sjukdom – ”ledigt ett kvartstidsjobb”. Eller upplysningen att han har börjat boxas efter ett tips om att den kan stärka både motorik och benstomme. Eller något om obehaget i att ljuga för omgivningen under åren när det surrade rykten, som även hade nått mina och kollegans öron den där dagen i Seattle, om att han kanske hade fått aids.

Michael Kinsley kan mycket väl komma att ligga bra till i leva-längst-spelet, även om det var den där läkaren som varnade för att han kan förlora sin ”edge”. Då är hårda ord också på sin plats. ”Skit”, skriver han, ”I need my edge. My edge is how I make a living.” Den finns kvar, det kan läsarna av den nya boken intyga, och för övrigt har han bidragit till den stora amerikanska samlingen av bevingade ord. Enligt Kinsley’s Law är det en ”gaffe”, en felsägning eller groda, när en politiker råkar tala sanning.

Tsunamin av böcker om sjukdom, lidande, åldrande och död har redan börjat torna upp sig, för övrigt, i både självbiografier och plågsamt ärliga men insiktsfulla betraktelser av vården i livets slutskede, som Atul Gawandes Being Mortal. I år fyller de äldsta i boomer-generationen 70, till exempel Bill Clinton och George W Bush, och vi kan säkert räkna med en tioårig våg allra minst, fram till 2026 när de fyller 80.