Tysklands andra chans

Den nya Deutsch, nichtdumpf – ungefär tysk, inte kvalmig – rör sig i samma ämnessfär: vad som möjligen är det typiskt tyska i tysk kultur – och slår dessutom ett slag för en tysk kulturpatriotism. Thea Dorn, som tidigare också har skrivit deckare och en roman med Faust-motiv, utforskar och reflekterar här över den tyska historien, tyskt tänkande, mentaliteten, myterna, musiken och litteraturen – och hur tyskar av idag kan förhålla sig till sitt arv och sitt hemland. Eller rentav bör förhålla sig. Bokens undertitel lyder: En handledning för upplysta patrioter.

För den läsare som nu är rejält oroad: här ett citat av den framstående amerikanske historikern Fritz Stern, specialist på tysk idéhistoria – och av tyskjudisk börd; som barn lyckades han fly undan förföljelse och förintelse med sina föräldrar. I en intervju som tyska veckomagasinet Stern gjorde med honom 2007 sa han att ”ett nationellt medvetande är av fundamental betydelse för ett samhälle. Denna nationalkänsla får man inte lämna över till de högerradikala.” Dorn själv levererar Sterns uttalande på bokens näst sista sida och gör på så sätt avslutningen extra kännbar. Och ger ytterligare nyanser åt helheten.

Den gamle historikern talade i nämnda intervju även om 1989 och murens fall, som ”det mest strålande momentet i Europas mörkaste århundrade”. Och sa: ”Tyskland hade turen att få en andra chans.” En andra chans som inte får schabblas bort, som Thea Dorn med största allvar påpekar i sin bok.

Strax dessförinnan har hon fört ett intressant och tänkvärt resonemang om det tyska, Freud och överjaget, dasÜber-Ich – efter att först skarpt ha markerat avstånd från allt sådant som über-människor, überAlles och liknande gammal bråte. Man kan knappast vara nog tydlig då man rör sig kring ett tankegods som detta: über-tydlighet kan vara av nöden. (Inte minst idag, med oförsonlighet och avsiktligt-missförstå-tendenser i delar av det offentliga replikutbytet – i sig en följd av ett av de predikament som Dorn menar finns i bottenslammet: självförakt. Även på nationell nivå.) Nå, Freud alltså: genom honom har vi lärt att överjaget är den instans i det mänskliga psyket där moraliska normer och sociala värden är förankrade, och där samvetet huserar; att den som inte lyckas forma ett förståndigt överjag är utlämnad till sina blinda drifter.

Man måste dock göra sig mödan att dra fram denna överinstans ur det omedvetna, rannsaka det i förnuftets ljus. (Hallå, har inte medel-svensken fått sig itutat att överjaget är en suspekt och ful figur? Inte konstigt att hen ter sig så ovuxen.) Obs! Dorn är inte alls sarkastisk. Hennes ton är mest saklig, hon är prövande och både känsligt och kunnigt sansad. Hon är beläst, referenserna oräkneliga, tankarna vältröskade.

En tänkarkollega hon gärna citerar är Theodor Adorno: hon har också lånat sin författarpseudonym från honom; i själva verket heter hon Christiane Scherer. Ibland väver hon in några personliga infallsvinklar – som att hon gärna tittar på välgjorda, utländska tv-serier (som danska Bron) för att koppla av efter dagens tankemödor. På några ställen blir det ingående vridandet och vändandet på fenomen och argument något pratigt, eller övertydligt på riktigt.

Vidare kring Freud: Thea Dorn tänker sig att man kan överföra hans teorier om det individuella psyket på ett kollektivt samhällspsyke. Och kommer fram till att ”utan ett Über-Wir, över-vi, har ett samhälle inget samvete”. Kan inte heller sträva mot något gemensamt ”högre”; här kan man bli misstänksam, men det är ingen människofrämmande utopi Dorn skissar på, hon är snarare en skarpsynt, framsynt realist. Som bland annat tar avstamp i tre bortglömda liberala tyska upplysningstänkare: Thomas Abbt, Christian Samuel Ludwig von Beyer och Wilhelm Abraham Teller som tänkbara förebilder för en fortsatt och förnyad tysk tanketradition, som kan stabilisera demokratin. De tre kan läsas som föregångare till den ”författningspatriotism” som bland andra filosofen Jürgen Habermas har postulerat.

Thea Dorn är i grunden skakad av att se hur många som i dagarna i hemlighet gläder sig över högerpopulistiska AfD:s framgångar, Alternative für Deutschland – även vanligen reflekterande mänskor. Det är på grund av dessa och liknande partiers framgångar, det hastigt förändrade politiska landskapet – också i övriga Europa, och i USA – som en positiv nationell självbild måste hittas, anser hon. Nu. Det brådskar. PöbelnderMuffhaufen, ungefär mögeldoftande pöbelhopar, har redan börjat formera sig på gatorna; Dorn räds inte att tala skarpladdat klarspråk i sammanhanget.

– Mitt centrala ärende är att försvara det som har skapats under de senaste 2 500 åren i Europa: idén om en myndig, bildad, fri och emanciperad individ, har hon nyligen sagt i en intervju apropå sin mycket uppmärksammade bok. Med tillägget att vi är på väg att slarva bort allt detta. Med god hjälp inte minst av den växande hedonistiska, jag-fixerade klassen, som mest ägnar sin tid åt planeringen av nästa wellnessweekend – och lämnar fältet öppet för radikalopportunisterna.

Det ska här nämnas att Dorn i Deutsch, nichtdumpf på djupet går till rätta med den borgerlighet som under förra hälften av 1900-talet förrådde det tyska kulturarvet, då den lät nazisterna ta makten – i den falska tron att de skulle rädda just detta arv.

– Mitt högsta värde är den västerländska humanismen, har hon också sagt. Det står klart för henne alltsedan 11 september-attentatet. Hon har ett eget kulturpatriotiskt credo: ”Varken inskränkt eller godtyckligt.”

Vad skulle då vara typiskt tyskt? Enligt Dorn hör nyckelord som Abendbrot och Arbeitsethosdit. Forstwirtschaft, skogsbruk. Även romaner av Jenny Erpenbeck och Uwe Tellkamp, den sorts författare som ännu brottas seriöst med stoffet. Samt Zerrissenheit. Definitivt denna Zerrissenheit, kluvenhet. Den kanske mest tyska av egenskaper, vill hon mena: denna splittring mellan en konstnärlig-estetisk och en teknisk-vetenskaplig blick på tillvaron ser hon som karakteristisk för tysk kultur sedan 1700-talet. Den hör till det bästa med tysk tradition, är rentav motorn i tyska mentalitetshistorien, skriver hon. Som Nietzsche formulerade det: flera själar bor i det tyska bröstet. Tysken är komplicerad. Bör helt lugnt bara konstatera det.

Denna Zerrissenheit är för övrigt mästerligt gestaltad i Thomas Manns familjekrönika Buddenbrooks från 1901. Och vem kunde vara en bättre förebild för en republikanism i tyska färger än just (den sene) Thomas Mann, med sin politiska och kulturella västorientering och sin brokiga familj? Mann som 1945, fredsåret, skrev: ”Det finns inte två Tyskland, ett ont och ett gott, utan bara ett, vars bästa slog över i det onda genom djävulslist.”

Som Thea Dorn uttrycker det: Det mångskiftande är det bästa med dagens Tyskland, heterogeniteten, en styrka. I hennes Tyskland, liksom en gång i Fredrik den stores Preussen, kan var och en också bli salig på just sin fason.

Den mest betydande förvandlingen av ”tyskheten” har, stegvis, ägt rum efter det tyska undergångsåret 1945: brytningen med militarismen, soldatpatoset. (Freudianskt uttryckt: den har rannsakat sig själv och gjort sig av med sitt gamla über-jag-kommando.) Må alla de gamla myter som varit förknippade med vapenskrammel slumra för evigt, lyder Dorns förhoppning. Men tag vara på de goda, konstruktiva – och då främst den värdefullaste myten av dem alla: den om att Tyskland var en kulturnation… Här blir vår filosof nästan lyrisk, i beskrivningen av hur den gjorde att det sömniga Weimar blev ett andligt tyskt centrum på 1700-talet, att Bachs Matteuspassion och övriga verk återupptäcktes, att det sedermera enade landet beskärdes sitt enastående landskap av opera- och teaterhus… (Thea Dorn är själv ett stort operafan, ser operahusen som ”känslornas kraftverk”.)

Och var det inte just myten om kulturnationen som gav de politiskt söndrade tyskarna ett gemensamt hem i denna kultur – först i Tyska förbundet, från tidigt 1800-tal, och 1871 i ett enat Tyskland – ihoplappat av alla dessa små furstendömen av bayrare och preussare, katoliker, protestanter, judar, nykomlingar och gammeltyskar? Ett Heimat i den tyska kulturen. Just som det var för Thomas Mann.

Thea Dorn ser i ett Bekenntniszur Nation, ett bekännande till nationen, det enda medlet för att bevara samhället från en än allvarligare och så småningom okontrollerbar splittring än den vi ser idag. Men ”författningspatriotism” verkar inte räcka – Kulturpatriotismus i lagom dos därtill är Thea Dorns ordination. I hennes genomarbetade version låter tanken faktiskt riktigt klok.

En väsentlig del av den låter sig dessutom lätt översättas till andra språkområden och kulturer än den tyska. Som den svenska.