Vänners vänner och ovänner

Reträtten skulle drabba kurderna i området som är fiender till den syriske presidenten Bashar al-Assad och även allra mest hängivet hade bekämpat den islamiska staten IS i regionen. USA:s försvarsminister Mark Esper framträdde i teve för att försöka förklara och försvara det amerikanska tillbakadragandet.

”Det råder en hemsk situation där borta”, sa han. ”Amerikanska styrkor är fångade mellan två fientliga arméer som avancerar, det är ett ohållbart tillstånd.”

Följden av den amerikanska reträtten blev att Turkiet gick in i området istället, vilket fick allvarliga följder för kurderna. Som svar på kritiken twittrade president Trump att ”det är dags för oss att dra oss ur dessa ändlösa krig”. Hans beslut var som vanligt mest av allt intuitivt, men byggde på en genuin övertygelse om att det amerikanska folket var trött på att dess soldater dog i främmande land av skäl som sällan gick att begripliggöra hemmavid.

Istället för att skicka amerikanska stridande till krigsskådeplatser runt om i världen har USA i ökande omfattning kommit att utveckla det som på engelska kallas proxy wars. Krig genom ombud. Det syriska inbördeskriget utgör en tydlig illust­ration av begreppet. Bland alla militanta grupper agerar ett flertal som ombud för maktspelare som inte vill bloda ner sina egna händer, få sina egna soldater dödade. Och det är inte bara USA som ser fördelarna med proxykrig. Det har blivit en allmän trend, särskilt i Mellanöstern.

I den drygt 400-sidiga antologin Understanding The New Proxy Wars, redigerad av Peter Bergen, Candace Rondeaux, Daniel Rothenberg och David Sterman går ett antal författare igenom vad som skiljer proxykrig från konventionell krigföring och vad det innebär för alla parter. Boken är utgiven 2022, så även kriget i Ukraina belyses, om än något flyktigt.

Enligt den svenska tidskriften Fokus har USA fram till november förra året levererat vapen till Ukraina till ett värde av närmare 28 miljarder euro. Tolv europeiska länder plus EU centralt har bidragit med mer modest stöd, och allt pekar på att USA med sina vapenbröder inte kommer att låta Ryssland vinna kriget. Förutsatt att isolationistiska republikaner avstår från att sätta käppar i hjulen. En krigsseger mot Ryssland utan att en enda amerikansk eller västeuropeisk soldat stupar är det scenario som hägrar. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har anklagat Nato för att bedriva ett proxy­krig mot Ryssland.

Begreppet proxykrig började dyka upp i debatten i början av kal­la kriget men fenomenet i sig, att engagera sig i ett krig, skörda vinsterna av segern, men låta någon annan sköta dödandet är sannolikt uråldrigt. Bokens författare hävdar att denna typ av krigföring kommer att dominera inom internationella konflikter under överskådlig tid. Kalla krigets normer, skriver de, är inte längre tillämpliga. Idag utkämpas krig i en komplex miljö där stater, privata företag, legosoldater och miliser interagerar på ett sätt som gör det allt svårare att analysera striderna.

USA har sent omsider insett att det krävs en omställning till denna nya typ av väpnad verksamhet. De oerhört dyra krigen, i såväl pengar som dödade egna soldater, i Afghanistan och Irak, för att inte tala om Vietnam, har tvingat fram ett nytt strategiskt tänkande där amerikanska intressen ska tillgodoses med hjälp av lokala partner.

Man kan notera att den taktiken har prövats tidigare. Under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan under 1980-talet stöttade USA den afghanska gerillan mujahedin på olika sätt. Dels direkt med vapen, särskilt den framgångsrika Stingermissilen med vars hjälp åtskilliga sovjetiska helikoptrar sköts ned, dels via Pakistan.

Krigets efterbörd blev en dyrköpt läxa för USA. Delar av mujahedingerillan omformades till al-Qaida och till talibanrörelsen och vände sig mot sin forna mentor. Där ligger riskerna med proxy­krig, menar författarna. Allianser är aldrig eviga, de kan lätt skifta under på­gående krig och därför krävs det helt nya instrument för att analysera vilken partner man kan stödja för att själv slippa kriga på marken.

Att inbördeskriget i Syrien inte har fått större internationella följdverkningar än det har fått måste betraktas som något av ett mirakel. USA, Jordanien, Turkiet,­ Qatar och Saudiarabien har alla stöttat de olika rebeller som bekämpar al-Assad­regimen. Ryssland, Iran, Hizbollah samt irakiska och afghanska miliser stöttar al-Assad. De tyngsta aktörerna, USA och Ryssland, har mirakulöst lyckats undvika att råka i öppen strid med varandra, just därför att de har kunnat gömma sig bakom sina proxyallierade.

Men det har varit snubblande nära. USA bombade vid ett tillfälle ryska privata militära aktörer som hade attackerat en milis som stöttades av USA. Enligt bokens författare miste flera hundra soldater livet, men trots detta meddelade Kreml att inga ryska soldater fanns bland de döda. En medveten ansträngning från rysk sida att inte låta ett proxykrig utvecklas till ett konventionellt krig alltså. En öppen strid mellan reguljära amerikanska och ryska förband skulle uppfattas som startskottet för ett tredje världskrig.

Facit av kriget så här långt är för USA:s vidkommande nedslående. Bokens författare hävdar att det beror på att Washington inte lyckades formulera tydliga strategiska mål för sin inblandning. Allt handlade om taktik, inget om strategi. Där får man säga att Ryssland nog låg steget före. Vladimir Putin vet vad han vill uppnå, inte bara i Syrien.

Moskvas strategiska innovationer visar sig allra tydligast i Svartahavsregionen med annekteringen av Krimhalvön och det militära agerandet i Donetsk och Luhansk i Ukraina. Utmärkande i östra Ukraina 2014 var att den ryska invasionen skedde i förklädnad. Soldater i gröna uniformer utan gradbeteckningar, eller annat som skulle kunna göra det möjligt att identifiera dem, intog den internationella flygplatsen på Krim och även militärbaser och parlamentet i Simferopol. Soldaterna kom att kal­las ”små gröna män” och Moskva förnekade att de var ryska soldater. De påstods vara ukrainska separatister, vilket gjorde omvärlden ovillig att träda in till Ukrainas försvar.

Senare framkom det att åtminstone några av dessa små gröna män tillhörde den redan då famösa Wagnergruppen, som på senare tid har blivit alltmer känd för sitt deltagande i den ryska invasionen av Ukraina. Gruppen är en utav flera liknande ryska privata miliser som på engelska benämns Private Military Security Con­tractors. De har sin motsvarighet i amerikanska företeelser som till exempel säkerhetsföretaget Constellis, tidigare Blackwater, som har utfört uppdrag av varierande art i bland annat Irak och Jemen.

Wagnergruppen är extremt anonym och stor osäkerhet råder om hur den är organiserad och styrd. Kreml förnekar allt samröre med den, men trots det anses det vara klarlagt att dess ledning står Vladimir Putin nära. Den arbetar med informationsinhämtning, träning av ryska proxystyrkor i både Ukraina och Mellanöstern, logistiskt stöd till lokala miliser och naturligtvis krigföring. Ofta i nära samarbete med reguljära ryska förband men utan att ställa sig under ryskt befäl.

Wagnergruppens soldater är vida överlägsna de otränade ryska rekryter som på senare tid har enrollerats som kanonmat till östra Ukraina. Dock råder oklarhet om hur många de är och i vilken mån de kan komma att få ett avgörande inflytande över striderna i öster.

I början av 2011 svepte den arabiska våren in över Libyen. Rebellgrupper tog till vapen mot landets härskare Muammar Gaddafi och FN engagerade sig omedelbart. I boken Understanding The New Proxy Wars ägnas två kapitel åt analys av denna konflikt. Den har kallats ett inbördeskrig men det är missvisande. Så många utländs­ka aktörer var verksamma, så många sinsemellan motstridiga intressen bröts mot varandra och ingen kan påstå sig vara segrare.

Bland de aktiva stridande parterna fanns Nato tillsammans med en mängd arabländer som alla hade sina särintressen att bevaka. Det var ett proxykrig i ordets rätta bemärkelse eftersom regionala och internationella intressen stod mot varandra. Både upprorsmakaren Khalifa Haftar och hans rivaler i den internationellt erkända nya regeringen mottog militärt stöd från en mängd arabländer och västländer. Det enda mål alla dessa kunde enas kring var att göra sig kvitt Muammar Gaddafi. När det väl var avklarat i oktober 2011 visade sig bristen på en samordnad strategi, vilket förvandlade Libyen till ett eskalerande kaos.

Sveriges roll i det sammanhanget nämns bara i förbigående i boken men för en svensk läsare är det förstås av intresse. En flygförbudszon upprättades över Li­byen och åtta JAS 39 Gripen flög över landet för att bevaka efterlevnaden av förbudet. Ett svenskt Herculesflygplan och 130 svenska soldater breddade insatsen. Hela operationen var att betrakta som en fredsframtvingande aktion, ej att förväxla med fredsbevarande. En krigsinsats som de flesta svenskar var lyckligt okunniga om. Hela det svenska engagemanget, som prisades vederbörligen, har i efterhand kommit att betraktas som en inträdes­ansökan till Nato. Trots att det skulle dröja elva år innan den planen utvecklades.

Det man kan sakna i denna ambitiösa genomgång av proxykrig i Mellanöstern är Israels roll. Den israeliska försvarsmakten IDF har upprepade gånger nyttjat proxystridande för sina syften. Israels samarbete 1982 med den libanesiska kristna falangistmilisen som hade samma intresse som Israel av att bekämpa PLO har beskrivits som en typisk proxyrelation. Israels stöd till den kristna milisen South Lebanese Army som från 1977 till millennieskiftat bekämpade Hizbollah i södra Libanon var också ett proxy­arrangemang. Varför Israel inte behandlas i boken förklaras inte för läsaren, vilket jag ser som beklagligt och egendomligt.