Värmedöden

Det är en temperatur vid vilken metaller inte smälter utan förångas och människor förkolnas på bråkdelar av en sekund.

Sedan reser sig eldklotet uppåt i ett olycksbådande svampmoln och luften omkring sugs in mot platsen för Pentagons försvinnande och sliter med sig allt som inte sitter fast förankrat. De männi­skor som haft den tvivelaktiga turen att överleva själva explosionen får huden bortbränd från kroppen. Inom mindre än två minuter är över en miljon människor döda eller döende. ”Nu börjar infernot”, skriver Annie Jacobsen.

Scenariot inleder hennes bok Nuclear War. A Scenario. Den är skriven som ett actionfilmmanus där den ultimata katastrofen rullas ut minut för minut, ibland sekund för sekund. Perfekt för den som vill få en riktigt obehaglig berättelse utan att behöva befatta sig med kriminalromaner. Skillnaden är förstås att Nuclear War bygger på ett omfattande intervjumaterial med höga militära ledare, professorer, kärnvapeningenjörer, en före detta försvarsminister och en chef för USA:s Secret Service, organisationen som ansvarar för presidentens livvaktsskydd. Och att den saknar minsta tillstymmelse till lyckligt slut.

Syftet är att illustrera svagheten i nukleär avskräckning. Sedan kalla krigets dagar är den rådande kärnvapendoktrinen att länder som har kapacitet att förinta en motståndare även efter att de själva blivit attackerade, inte kommer att attackeras. Det ligger helt enkelt inte i den potentiella angriparens intresse. Det kallas mutual assured destruction, förkortat MAD: ömsesidigt garanterad förstörelse. För att ytterligare öka risken för den som överväger ett kärnvapenangrepp har länder som USA den uttalade principen att avfyra vedergällningen redan när inkommande missiler dyker upp på radarn – innan de ens hunnit träffa sitt mål.

Hittills har MAD-doktrinen fungerat utmärkt. Problemet, menar Jacobsen, är att det räcker att den misslyckas en enda gång för att katastrofen ska vara ett faktum. Skulle någon trots allt avfyra ett kärnvapen leder MAD-doktrinen istället till ett fullskaligt förintelsekrig mellan – åtminstone – de båda involverade staterna.

Ett tredje världskrig med kärnvapen skulle resultera i minst två miljarder döda, skriver Jacobsen. Men i hennes scenario, där över tusen svampmoln till slut reser sig över norra halvklotet, skulle inte mer än spillror av mänskligheten överleva. Om ens det. De som inte förkolnas omedelbart drabbas av strålsjuka, ett mycket plågsamt sätt att dö. Sedan kommer atomvintern, där ett tjockt lager partiklar från explosionerna och efterföljande bränder stänger ute solen och sänker jordens temperatur till en permanent vinter. Grödor kan inte växa och djur hittar ingen mat. Och när solen väl återvänder är den dödlig, eftersom kärnvapenapokalypsen dessutom har bränt hål i stora delar av ozonlagret. Små grupper av människor skulle kanske överleva, men om de överhuvudtaget kan fortplanta sig kommer avkomman att vara ”genetiskt komprometterad”. Som Nikita Chrusjtjov lär ha sagt: ”Överlevarna kommer att avundas de döda.”

På 1960-talet sjöng satirikern Tom Lehrer att tredje världskriget kommer att vara över på en och en halv timme. Jacobson är mindre optimistisk; i hennes scenario är det över på bara 72 minuter.

Nuclear War har fått en hel del medial­ uppmärksamhet. Framgången är begriplig, inte bara med tanke på det publikfriande formatet. Jacobsen blåser liv i ett ämne som länge varit gans­ka dött. Dels har vår listiga art uppfunnit fler och fler sätt att utplåna sig själv, vilket gör kärnvapenhotet mindre unikt. Dels är det möjligt att det har varit nära ögat så många gånger att vi invaggats i en falsk säkerhet. Atomkriget utbröt varken under Kubakrisen 1962 eller under de frostiga supermaktsrelationerna vid 1980-talets början, så varför skulle det utbryta nu?

Ett tänkbart svar på frågan är att Nordkorea numera har kärnvapen. I Jacobsens scenario är det just Nordkoreas ledare som trycker på den röda knappen. Hon går inte närmare in på varför, men återkommer flera gånger till paranoia och fatalism bland samtida världsledare.

Men framförallt är själva systemet för avskräckning alltför volatilt, menar hon. MAD-doktrinen upphör att fungera så fort den första missilen har avfyrats, och blir istället en planetär självförstörelsedoktrin. I Nuclear War har USA:s president bara minuter på sig att välja mellan att svara med samma mynt eller låta bli. Vad det skulle få för konsekvenser om USA inte svarade på en sådan attack går Jacobsen inte heller närmare in på, men en värld där Nordkorea – och för den delen andra kärnvapenmakter – drar slutsatsen att de kan komma undan med atomvapenattacker är ingen lockande tanke.

Spränger USA istället Nordkorea sönder och samman är hotet inte över för den sakens skull. Även Nordkorea har bestyckade ubåtar som smyger runt i världshaven för att kunna fortsätta kriget även om resten av landet blivit utplånat. Och så finns risken att fler länder dras in i kriget. I Jacobsens scenario misstolkar Ryssland USA:s svar på den nordkoreanska attacken som en attack mot Ryssland och svarar på samma sätt: launch on warning.

Den sortens missförstånd har varit nära ögat tidigare, och då har det inte ens rört sig om faktiska missiler. Under kalla kriget lyckades de båda supermakternas varningssystem missuppfatta både en solstorm, månen, datorfel och solstrålar reflekterade mot moln som tecken på en nära förestående attack.

Om Jacobsen har rätt innebär MAD-doktrinen att vi ständigt står på randen till en katastrof. Men hon lämnar den centrala frågan obesvarad. Vad är egentligen alternativet?

Det finns egentligen tre saker man kan göra med kärnvapen. Avfyra dem och iscensätta den största katastrofen i mänsklighetens historia (för att inte tala om alla andra livsformer). Behålla dem i avskräckande syfte så att andra inte ska våga avfyra sina kärnvapen. Eller avveckla dem i hopp om att ovannämnda paranoida och fatalistiska världsledare ska följa efter – men riskera att de istället passar på att gå till attack.

Att Jacobsen inte förespråkar alternativ ett är uppenbart. Att alternativ två är en livsfarlig strategi är själva poängen i Nuclear War. Då återstår nedrustning, men trots det pacifistiska anslaget tar hon inte uttalat ställning för det heller. Kanske vill hon inte förlora MÖP-segmentet bland läsarna. Kanske är orsaken att de argument hon anför mot MAD och launch on warning lika gärna kan anföras mot nedrustning. Om Nordkoreas ledare skulle vara beredd att angripa ett land som enligt rådande doktrin skulle svara med att utplåna Nordkorea, så skulle vederbörande förstås vara minst lika redo att gå till attack om det kunde ske utan vedergällning. Att motståndarna rustade ner vore ingen garanti för att paranoian hos honom, eller någon annan världsledare, skulle släppa. Och även om någon sorts deus ex machina plötsligt fick alla kärnvapenmakter att samtidigt avveckla sina arsenaler, är förstås den överhängande faran att någon av dem i framtiden kommer på andra tankar. Kunskapen om hur man tillverkar atombomber går inte att trolla bort.

Jacobsens oförmåga att erbjuda något realistiskt alternativ skulle kunna tolkas som en svaghet. I själva verket är det att föredra. Hellre en bok som blixtbelyser ett olösligt problem, än en bok som landar i tio hurtiga åtgärdsförslag utan bäring på verkligheten. Är det någon gång man förtjänar att slippa pliktskyldig optimism, så är det när man sysslar med kärnvapenapokalypsen.