Vi behöver vägvisare till böckerna

Att vi läser har blivit en central del av vår uppfattning om vad det är att vara en civiliserad människa i ett utvecklat samhälle. Frågan är om det spelar någon roll vad vi läser. Hämmas vår civilisations utveckling av att det stora flertalet väljer enkel underhållningslitteratur före de stora berättelserna? Kan man alls bli en bättre människa av att läsa god litteratur? Två nyutkomna böcker ger olika svar på dessa frågor.

För Alan Jacobs är svaret ett kvalificerat nej. Den tes Jacobs lägger fram i The Pleasures of Reading in an Age of Distraction går ut på att det man läser, eller i alla fall borde läsa, bör utgå från vem man är, snarare än vem man skulle vilja vara. Uppfattningen om den goda litteraturen som något slags andlig hälsokost avfärdas därför med eftertryck.

Istället vill Jacobs, i god hedonistisk tradition, frigöra läsandet från nyttoaspekter, checklistor och krav. Harold Blooms klassiker How to Read and Why borde döpas om till What to Read and What to Think about It, suckar Jacobs som uppmanar läsaren att istället följa sina litterära instinkter och lägga ner böcker som inte tilltalar. God litteratur, anser Jacobs (och glömmer för ett ögonblick sin aversion mot pekpinnar), bör läsas som man dricker ett riktigt bra rött vin, med andakt, långsamt, i djupa, koncentrerade klunkar. Man måste kanske inte gå fullt så långt som Machiavelli och sätta på sig aftonkläder innan man gör de stora mästarna sällskap, men man gör klokt i att följa hans exempel och söka sig till ensamhet och tystnad. Stäng av mobilen, lämna datorn och sätt dig bekvämt tillrätta med en Kindle i famnen. Med detta recept lyckades i alla fall Jacobs hitta tillbaka till det bokslukande som RSS-funktioner och twittrande hade börjat beröva honom. I hans fall visade sig tekniken även vara en del av lösningen, inte bara problemet.

Allt detta är på sitt sätt sympatiskt, och på ett annat sätt provocerande. Jag tror att många av oss känner igen stressen över att det blir allt svårare att hitta den koncentration som krävs för att dyka in i en riktigt lång berättelse när den moderna tekniken, och då framförallt de sociala medierna, dränker oss i ständigt uppdaterad information. Internetanvändandet har berövat många förmågan att läsa riktigt långt, och länge, vilket bland annat tros spela en roll för att svenska barns läsförståelse blir allt sämre.

Samtidigt är det välgörande med en röst i debatten som inte ställer teknikutveckling och bildning mot varandra. Den digitala revolutionen har gjort det som tidigare var få förunnat tillgängligt för många och har varit räddningen för mycket av det avancerade och smala, som tilltalar de få. Knäckfrågan är om tillgång i sig också väcker intresse. Och det är här jag börjar få svårt att följa professorns resonemang.

Jacobs strategi är säkert utmärkt för dem som redan äger så många böcker att de måste skaffa en Kindle för att de inte får plats med fler och som vet vad de gillar av beprövad erfarenhet. Jacobs hävdar att livet är för kort för att ödslas bort på intellektuell havrekli, och så är det förstås – det är just därför vi behöver belästa auktoriteter. Det som alltid har varit svårt, även innan vi klev in i informationssamhället, har varit att med begränsad kunskap sovra mellan alla tillgängliga alternativ. Därför är det tråkigt att en verksam akademiker vill avsäga sig möjligheten att erbjuda all den vägledning som en professor i litteratur borde vara mäktig.

Visst vore det fantastiskt om den naturliga drivkraften att röra sig upp för den intellektuella och litterära stegen bara handlade om en längtan efter kunskap, sanning och njutning, men så går det nog sällan till i verkligheten.

Och spelar det egentligen någon roll om de referenser och den mognad som krävs innan den stora litteraturens mysterier blir tillgängliga för läsaren har införskaffats med mindre ädla drivkrafter, som status eller bror duktig-komplex?

Naturligtvis ska vi inte skämmas för att läsa av ren njutningslystnad. Men kanske inte heller för att vi – trots att det tar emot, åtminstone till en början – stundom tragglar oss igenom böcker i självförbättringssyfte, om det samtidigt bidrar till vår bildning och förståelse för andra människors referensramar. Personligen tror jag att ambitionen att hänga kvar även när det tar emot är ett mer kraftfullt vaccin mot cybersamhällets rastlösa snuttifiering, än en Kindle. Men så har jag heller aldrig ägt en pekplatta.

Om Elif Batuman hade vetat att det fanns litteraturvetare som professor Jacobs så hade det kanske besparat henne en uppbygglig, men mördande tråkig termin lingvistik när hon började på college. Batuman hade redan klart för sig att hon ville skriva professionellt, och var av den bestämda uppfattningen att det vetenskapliga (eller i vilket fall postmoderna) studiet av litteratur i bästa fall skulle beröva läsningen all tjusning, och i värsta fall vara direkt skadlig för hennes eget skrivande. När det visade sig att det här med språkets byggstenar inte erbjöd tillräckligt med spänning bytte hon istället till ryska, ett val som skulle komma att leda till märkliga resor, fysiska som litterära, och efterhand till en allt igenom uppslukande passion för rysk litteratur.

Det är denna bitvis svindlande resa som behandlas i den kritikerrosade boken Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Batuman varvar biografiskt material med litteraturhistoriska essäer, skildringar av besynnerliga bygder och ännu märkligare personligheter, i en i många stycken spränglärd smällkaramell som ändå kräver rätt lite i form av förkunskaper.

Möjligen hade boken mått bra av lite mindre Elif Batuman och lite mera Isaak Babel, framförallt som hennes litteraturhistoriska framställningar är utmärkta. Men denna brist är lätt att ha överseende med, dels därför att Batuman är en verkligt charmerande bekantskap, dels därför att hennes kärleksförklaring både till vetenskapen och till litteraturen framstår som så uppriktig, trots hennes ganska vanvördiga förhållningssätt till auktoriteterna. Precis som Jacobs har Batuman ett passionerat, och ganska handgripligt sätt att förhålla sig till litteraturen, som stundom krockar med gängse akademisk praxis. Den märkliga ambitionen att försöka frikoppla en text från dess upphovsman, och upphovsmannen från sin politiska och kulturella samtid, finner ingen nåd i Besatta. Studiet av rysk och sovjetisk litteratur gör en sådan ambition omöjlig. I en diktatur finns ingen fiktion utan verklighet, ingen ärlig litteratur utan konsekvenser.

Överhuvudtaget löper mycket av den skepsis som den unga studentskan kände gentemot dagens humaniora som en röd tråd genom Besatta. Även efter avlagd doktorsexamen är hon till lika delar road och förbryllad över hur tunn gränsen är mellan expertis och knappologi. Det är också en av bokens allra största förtjänster. Det går inte att ta miste på Batumans fascination för hur sofistikerad litteraturteori kan bidra till större läsupplevelser. Men boken är samtidigt tydligt präglad av ett doktorandperspektiv, av att vara utvald men inte riktigt upptagen, och hennes distanserade skildringar av timslånga föreläsningar om allt från Tolstojs förhållande till tennis till Babels badankor är ofta riktigt, riktigt kul.

Tonen är amerikansk i den allra bästa meningen, spänstig och personlig; men den lätt absurdistiska, finurliga humor som genomsyrar boken känns faktiskt påfallande rysk – Bulgakov hade haft roligt. Innan jag fick boken i händerna hade jag tvivlat om någon hade sagt att jag skulle gapskratta åt en skildring av timuridisk poesi (”vid tiden för det ryska angreppet fanns det två grupper av uzbekiska författare: aristokraterna som älskade kvinnor, natur och kungar, och demokraterna, som älskade lera och förkylningar”). Idag vet jag att till och med konferensplanering kan erbjuda storslagen komik.

Blir världen och människan bättre av bra litteratur? Om så är fallet vilar ett tungt ansvar på den skrivande klassen, och för åtminstone en drygt 30-årig doktor i litteraturvetenskap är det ett ansvar som känns. Om författandet skriver en plötsligt allvarlig Batuman: ”det här är den sortens arbete som tar död på en […] Men […] om jag fick börja om igen idag skulle jag välja litteratur igen. Om det finns några svar i världen och i universum, tror jag fortfarande att det är där vi kommer att finna dem.”

Det är bara att instämma.