Afrika skakas av religiösa konflikter

i december 1999 befann jag mig på vandring med en grupp gerillasoldater från Sudan People’s Liberation Army, SPLA, i de otillgängliga Nubabergen i Sudan. Området var belägrat av den sudanesiska regeringsarmén sedan lång tid, invånarna var nästan helt avskurna från omvärlden. En kväll nådde vi en liten by med muslimsk befolkning. Jag fick mig tilldelad en hydda och somnade tidigt, utmattad. Jag vaknade mitt i natten och trodde att jag drömde. Jag hörde biografljud. Amerikansk dialog, dramatisk bakgrundsmusik. Jag gick ut i den svarta natten och såg ljuset från en filmduk en bit bort. Där, vid en generatordriven projektor, satt byns hela befolkning och tittade på en Hollywoodproducerad spelfilm om Jesu liv.

Några kristna missionärer under ledning av en sydafrikansk före detta legosoldat stod för arrangemanget. Jag fick senare veta att missionärerna också hade försett byn med en uppsättning biblar på det lokala språket.

En vecka tidigare hade jag besökt staden Lokichoggio i norra Kenya, bas för FN:s nödhjälpsoperation Lifeline Sudan. Lokichoggio vimlade av hjälporganisationer, de flesta med en distinkt högerkristen profil. De lystrade till namn som Faith in Action, Safe Harbor, Voice of the Martyrs och Samaritans Purse. De blandade frälsning med nödhjälp. I deras förråd fann jag tusentals biblar översatta till språken nuer, dinka och arabiska.

Evangelisterna hade väldiga resurser och mäktiga förgrundsfigurer. Den öppet militanta Frontline Fellowship stöddes av kapitalstarka sydafrikanska intressenter. De predikade vad de kallade för ”korsfararnas utmaning” i Sudan, och prydde sin hemsida med bilder på Rikard Lejonhjärta.

Samaritans Purse leds av Franklin Graham, son till den kände amerikanske pastorn Billy Graham. Franklin Graham rör sig i toppskiktet bland amerikanska politiker och lobbyister. Han ledde bönen när George W Bush svors in som president 2001. När Barack Obama i våras gav sitt godkännande till homoäktenskap sa Franklin Graham att det var som att knyta näven mot Gud. Graham har uttryckt tvivel på att Obama är kristen och antytt att han är kryptomuslim.

Inbördeskriget i Sudan, som startade 1983, och avslutades 2005 öppnade upp tidigare helt oanade möjligheter för kristna frälsarrörelser. John Garang, ledare för gerillan SPLA, såg tidigt de utländska kristna samfunden som viktiga allierade i den militära kampen. Före kriget fanns det en mängd livaktiga kyrkor i södern men när konflikten bröt ut 1983 isolerades de från omvärlden. SPLA skapade då Nya Sudans kristna råd, New Sudan Council of Churches, NSCC, som snabbt utvecklades till samarbetspartner för västerländska kristna organisationer. John Garang kallade NSCC för (gerilla-)”rörelsens andliga gren”.

Det var ett genidrag. Genom det nära samarbetet med kristna kyrkor utomlands fick SPLA legitimitet. En kvalitetssäkring, med modernt språkbruk. Även svenska kristna samfund ingick i samma nätverk som NSCC och kom därför att stödja SPLA-gerillan som stundtals gjorde sig skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.

spla:s motståndare, regeringen i Khartoum, hade en klart islamistisk profil. Ansvarig för den var Hassan Turabi, Afrikas mest kände och karismatiske islamist. Jag träffade honom i hans hem i Khartoum januari 2000 när han fallit i onåd hos president Bashir. (Han fängslades strax efter mitt besök.) Turabi var huvudansvarig för införandet av muslimska sharialagar 1983, vilket bidrog till att utlösa inbördeskriget samma år. När jag frågade honom om det skrattade han bara och viftade bort det. På sin näst intill perfekta Oxfordengelska förklarade han att frågan om sharialagar var ”missförstådd” i västvärlden. Påbudet att tjuvar ska amputeras och att otrogna kvinnor ska stenas till döds ”måste ses i sitt sammanhang”, upplyste han och log älskvärt. Han var 68 år och sade att han hade dragit sig tillbaka från politiken. Men några år senare presenterades han som inofficiell ledare för den islamistiska motståndsrörelsen Justice and Equality Movement i Darfur.

President Bill Clinton hade inledningsvis ingen egen politik gentemot Sudan utan betraktade landet i ett gammaldags kallakrigsperspektiv. Detta förändrades abrupt 1998 när de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-Salaam sprängdes av al-Qaida. Usama bin Ladin hade enligt underrättelseuppgifter planlagt bombdåden medan han bodde i Sudan och Clintons svar på bombningarna blev en attack mot ett påstått militärt mål i Khartoum.

När sedan 11 september-attackerna 2001 inföll förändrades allt. Att stoppa islamismen blev det övergripande målet för amerikansk politik i hela Afrika. Sudans grannländer Etiopien, Kenya och Uganda fick kraftigt uppgraderade befogenheter i kampen mot terrorismen, och de utländska kristna organisationerna i södra Sudan erhöll plötsligt en nyckelroll i denna kamp. Inom den amerikanska administrationen insåg allt fler att ett självständigt södra Sudan skulle kunna bli ett mäktigt bålverk mot islamismen i nordöstra Afrika och en trogen amerikansk partner i regionen. De kristna aktivisterna utvecklade en stark röst i USA:s kongress och lyckades hålla Sudan högt på den amerikanska utrikesagendan.

Förra året fick Sydsudan sin självständighet, vilket ursprungligen inte alls var gerillaledaren John Garangs önskan. Han ville ha ett sammanhållet New Sudan, fritt från rasism och religiös chauvinism. Men det konceptet låg inte i de högerkristna utländska sponsorernas intresse. De ville att Sudan skulle delas, i en muslimsk och en kristen del. Och så blev det.

gudsdyrkan håller Afrika i ett mycket starkare grepp än vad européer i allmänhet kan föreställa sig. Afrikanska ateister förekommer knappt. Människor bekänner sig till islam eller kristendom och gärna till det som betraktas som sekter. I exempelvis Sudan är sufi den dominerande muslimska inriktningen. Saudiarabien sponsrar moskébyggen i en mängd länder och sprider på så vis sin extrema salafistiska variant av islam. Kristna i Afrika bekänner sig gärna till Pingstkyrkan, Sjundedagsadventisterna och andra mer eller mindre messianska väckelserörelser. Man kan skönja en polarisering i relationen mellan de båda dominerande religionerna.

Tydligast syns detta i Sahelregionen, alltså det bälte från väst till öst tvärsöver Afrika där Sahara möter savannlandskapet. De flesta av de länder som ligger där lider av samma slags interna motsättningar mellan muslimer och kristna. I Sudan utmynnade det i en delning av landet och mycket talar för att samma sak kan hända i andra länder. Nigeria är det mest illavarslande exemplet.

De kristna är i majoritet i Nigeria men enligt demografiska prognoser kommer islam att bli den dominerande religionen år 2030. Sedan ett tiotal år tillbaka terroriseras kristna i den norra delen av landet av en islamistisk rebellgrupp vid namn Boko Haram. Under det första halvåret 2012 mördade gruppen 600 civila kristna nigerianer. Mycket tyder på att syftet med terrorn är att skapa politisk grogrund för en delning av jättelandet Nigeria i en muslimsk och en kristen del.

Mali är sedan i våras i praktiken delat. I årtionden har militanta tuaregnomader i norr krävt självstyre och när Libyen kollapsade strömmade vapen och villiga jihadister in i norra Mali. Regeringsarmén retirerade och idag har vi en situation där även de militanta tuaregerna har marginaliserats och makten istället ligger hos islamistgruppen Ansar Dine som anses stå al-Qaida i Västafrika nära. Timbuktu är inofficiell huvudstad och Malis regering tycks stå handfallen inför detta fait accompli.

I Tchad har det i årtionden rått permanent spänning mellan det muslimska norr och det ickemuslimska söder. Före sitt frånfälle gjorde Libyens ledare Khadaffi sitt yttersta för att destabilisera Tchad och exportera sin arabiska överhetspolitik dit. Sudans delning kan mycket väl få en dominoeffekt i hela Sahelområdet. Konflikten hårdnar alltså, demografiska fakta talar till islams fördel. Inget tyder på att militanta kristna stillatigande kommer att acceptera det.