ÄLSKADE HATADE EXCEPTIONALISM

Vi älskar vår svenska exceptionalism. Att prata om den, förundras över den. Vårt annorlundaskap och vårt förhållande till detta annorlundaskap förenar. Inte minst i relation till Europa och det europeiska samarbetet.

I Per Wirténs Mitt hemland. Ett utanförskapsområde (Albert Bonniers förlag) följer vi Sveriges relation till Europa från mellankrigstiden till våra dagar. Hur motvilligheten har varit konstant, även om den antagit nya former.

I fyrtio- och femtiotalens Europa var förskonandet från den stora katastrofen en viktig del av vårt annorlundaskap. Men inte den enda och kanske inte ens den främsta. Lojheten, ointresset och den reaktiva attityden hade djupare förklaringar. Svensk modernitet som ställs mot ett Europa präglat av det gamla. När Erlander håller sitt berömda Metalltal 1961 är det här självförtroendet strålar. Vår välfärdsmodell gör oss unika. Vi behöver inte EEC. Vi är oss själva nock.

Över decennierna ändrar motståndet karaktär. I början av sjuttiotalet är EEC en kapitalistisk hydra som hotar den svenska idyllen. Vänstervågen är också en våg mot Europasamarbetet.

Wirtén lyfter fram filmen Äppelkriget från 1971 som en stämningsmätare. Tyska kapitalister härjar i paradiset – tonsatt av Evert Taubes­ Änglamark. Från modernitetens spjutspets på femtiotalet till hotad idyll på sjuttiotalet. Självtillräckligheten vänds inåt.

Det är med borgerliga politiker som Carl Bildt som Europa på åttiotalet blir ett svenskt politiskt projekt. Men då för att bryta exceptionalismen. Läser man regeringsförklaringen från 1991 är medlemskapet i EG inte bara regeringens främsta prioritet. ”Europeiseringen” av Sverige ligger som en kappa över allt regeringen företar sig.

För Wirtén är det ”antipolitik” och ett dåligt surrogat för ett europeiskt projekt med kropp och själ. Det är ett sätt att förändra Sverige genom Europa, inte att tillsammans med andra förändra Europa.

Europa förblir i mycket en gåta för Sverige. Det som föreslås och pågår i Europasamarbetet uppfattas allt som oftast som ­orealistiskt från en svensk horisont, menar Wirtén. Gång på gång tvingas vi bevittna hur det som uppfattas som ”franskt” blir politik på allvar.

Svenska politiker, medier och debattörer överraskades av varje steg i den tidiga europeiska integrationsprocessen. Från de trevande paneuropeiska kongresserna i slutet av fyrtiotalet (präglade av ”charmerande stollighet” enligt en ditrest svensk socialdemokrat) till Schumanplanen (1950), mötet i Messina (1955) och Romfördraget (1957).

När Stefan Löfven 2017 bjuder in till toppmötet om den sociala pelaren i Göteborg är idéerna om lagstadgade minimilöner inget som avhåller honom för att hälla fotogen på brasan. Det är inte på allvar och Löfven kan fotograferas med Emmanuel Macron. Fyra år senare slåss svenska Europaparlamentariker med till buds stående medel för att stoppa förslag om just detta.

Sådan är den. Exceptionalismen.