Därför slipper Kina att ta ansvar

Det råder ingen tvekan om EU behöver en samordnad motståndsrörelse mot Trumps auktoritära politik. Men svaret kan inte vara att som Spanien satsa på en charmoffensiv mot Kina, vars ökade ekonomiska inflytande går i takt med dess geostrategiska expansion i andra delar av världen. Senast den 27 april hävdade Kina kontroll över den lilla omstridda ön Sandy Cay i Sydkinesiska havet.

Alldeles för lite i väst sägs om hur Kinas auktoritära expansion går till under täckmanteln att genomföra ”infrastruktursatsningar”. På södra Sri Lanka har den vackra nationalparken Bundala fått en ny granne – en hamn med fina tillfartsvägar i staden Hambantota. Trots att den drabbades hårt av tsunamin 2004 har utvecklingen där tagit ett rejält språng framåt. Till ett pris. Det blev uppenbart när jag under hösten 2024 reste igenom Hambantota på väg till Bundala. Jag ville passa på att besöka ett monument i hamnen till minne av tsunamins offer – men det gick inte.

Min chaufför stoppades av beväpnade vakter. Ingen ”utomstående” hade rätt att köra in i hamnområdet, som kontrolleras av Kina. Vad hade jag som västerlänning där att göra? Och varför ställde föraren upp på att försöka låta mig se hamnen? Det var ingen idé att stå på sig. Chauffören riskerade sin frihet bara genom att vistas där med mig. Vi lämnade staden Hambantota och fick nöja oss med att i backspegeln betrakta de jättelika kranarna i hamnen som reste sig ovanför trädtopparna.

Strax före besöket på Sri Lanka reste jag i Pakistan. Även där fanns en hamn jag inte fick besöka. Det var synd eftersom jag gärna hade sett den nybyggda hamnen i Gwadar vid Arabiska sjön. Den förväntas förbättra Pakistans handel med omvärlden och är Pakistans första djuphamn. Precis som den i Hambantota. Men den gick det inte att ens komma i närheten av.

Infrastrukturutveckling av nämnda slag är imponerande – särskilt med tanke på den utbredda fattigdomen i både Sri Lanka och Pakistan. Varken Sri Lanka eller Paki­stan hade kunnat bygga de nya hamnarna på egen hand. Förflyttar vi blicken till flera länder i Afrika ser man samma mönster. Det ska sägas att Kinas satsningar i Afrika har betytt mer för den ekonomiska utvecklingen än det västerländska biståndet. Att bygga vägar, broar, kraftverk och i synnerhet hamnar har varit ett framgångsrecept. Kina ökar även sitt inflytande i hela Stillahavsregionen och i Sydamerika på samma sätt.

Hamnen i Gwadar ingår i ett större samarbetsprogram som kallas Kinesisk-­Pakistanska ekonomiska korridoren (CPEC). Det ingår i sin tur i det ännu större kinesiska Sidenvägsprojektet (även känt som ”The Belt and Road Initiative”). Trots att CPEC-projektet har kritiserats och varit svårt att genomföra så bestämde sig Pakistan och Kina nyligen för att ändå fortsätta och fördjupa samarbetet. Detta skedde trots att lånen från Kina kritiserats för att dränera den pakistanska ekonomin. Kritiker menar dessutom att när Pakistan tvingas vända sig till exempelvis Internationella valutafonden (IMF) för att statskassan sinar på grund av lånen så kan det innebära att stödet från IMF i slutänden bara flyttas över till Kina. Hamnen i Gwadar ska Kina dessutom kontrollera i över fyrtio år. Liknande invändningar hörs angående Sri Lankas ökade beroende av Kina. Låneräntorna har höjts och leasingavtalet med Kina gäller i nittionio år.

Kina kontrollerar inte bara infrastrukturer, utan får också kontroll över länders ekonomi och därmed en betydande del av den politiska makten. Särskilt viktigt att notera är därför att hamnarna, som i exemplen med Hambantota och Gwadar, är djuphamnar. Sådana byggs för att ta emot stora fartyg. Men de är också nödvändiga för att stora atomubåtar ska kunna lägga till. Hamnarna är dessutom placerade vid geostrategiskt viktiga farleder. Exempelvis blickar Gwadar ut mot sjöfarten som går från Kina till Pakistan, Afrika, och upp genom Suezkanalen till Mellanöstern och Medelhavet.

Och det är inte bara i mycket fattiga regioner som Kina utökar sitt inflytande. Ekonomiska kriser kan utnyttjas för att få in kilar i andra delar av världen. Under den grekiska finanskrisen föreslog EU att Grekland kunde sälja ut flygplatser och hamnar. Då trädde Kina in och köpte kontrollen över hamnen i Pireus.

Varför väcker då den kinesiska expansionen så få protester? Ett skäl är att Kina nu blivit så starkt att politiker och medier­ helt enkelt inte vågar säga emot eller uppmärksamma utvecklingen. Det är inte så länge sedan som det väcktes protester i väst och i Sverige mot att Kina placerat mellan en och två miljoner uigurer i koncentrationsläger. Ambassadörer från 22 länder protesterade till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Men det bör tilläggas att redan då överröstades protesterna av 35 länder, däribland Kuba, Venezuela, Ryssland och Saudiarabien och flertal afrikanska länder, som skrev till FN och hyllade Kinas agerande som en milstolpe i kampen för mänskliga rättigheter. Maktbalanserna förändras. Ett kanske än tydligare exempel på hur fort rädslan för Kina sprider sig är hur det har gått med efterspelen till covid-19-pandemin.

Nästan omedelbart efter att det blev känt att covid-19-pandemin brutit ut riktades blickarna mot Wuhan i Kina. Allt pekade på att det var där pandemin började. En hypotes som lanserades tidigt var att smittan överförts från djur till människa på matmarknaden i Wuhan. Men det skulle visa sig att hypotesen inte var så trolig.

De som tog fram Ockhams rakkniv hävdade att den mest troliga förklaringen var att viruset kom från ”Wuhan-institutet för virologi” – ett högrisklaboratorium som är känt för sina studier av coronavirus där forskare bland annat sysslade med att manipulera patogener.

Emellertid blev labbteorin snabbt politiserad. Anledningen var att Trump tidigt lade skulden på Kina och hävdade just att viruset kom från ett labb. Trumps uttalande skapade direkt ett slags guilt by association-problem. Den som hävdade att viruset troligtvis kom från ett labb i Kina kunde sägas vara Trumpanhängare och Kinas utrikesminister kunde därmed få gehör för att det påståendet var en konspirationsteori lanserad av USA:s regering.

Labbteorin försvann ändå inte helt. Ett år efter början av pandemiutbrottet fick FN, efter långa förhandlingar med Kina, tillstånd att skicka ett forskarlag från WHO till Kina och Wuhan för att undersöka virusets ursprung. Först fick några av forskarna inte komma in i landet. Men till slut fick WHO-teamet komma in och efter fyra veckor på plats presenterades en rapport där det meddelades det var ”extremt osannolikt” att viruset skulle ha kommit från ett labb. Det fanns dock en viktig hake. Kina lät inte forskargruppen få tillgång till avgörande information för att kunna bedöma virusets ursprung. Idag talar mycket för att labbteorin är sannolik – även om politiska intressen rör till det i frågan.

Redan 2021 sade Anthony Fauci som då var chef för USA:s nationella institut för infektionssjukdomar att han inte var övertygad om att viruset hade ett naturligt ursprung. Två år senare, under Bidens tid som president, uttalade FBI-chefen Christopher Wray att det var myndig­hetens bedömning att viruset kom från en ”labb­incident” – ett labb som kontrollerats av den kinesiska staten. I januari i år kom ett uttalande från CIA som gick ut på att bedömningen var långt från säkerställd, men att tillgängliga rapporter visade att det var mer sannolikt att coronaviruset kom från ett labb än att det överförts från djur. Emellertid får man tänka på att uttalandet kom från John Ratcliff, som nyss hade utnämnts till CIA-chef av president Trump.

I mars i år kom det dock även information om att den tyska motsvarigheten till CIA, Bundesnachrichtendienst (BND) redan 2020 rapporterade om att Wuhan­institutet för virologi hade genomfört experiment för att göra så att virus kan smitta människor, och att coronaviruset med största säkerhet var framställt i ett labb. Kina har svarat genom att lägga skulden för pandemin på USA.

Så här befinner vi oss nu. WHO:s bedömning att labbteorin inte stämde var i stort sett grundlös. Om den däremot förs på tal så säger Kina ”lägg fram bevisen”. Men det går ju inte. Kina satte stopp för informationsinsamlingen. Omständigheterna talar därför för att staten Kina har en betydande skuld i det som hände 2019 i Wuhan. Trots det ställs inte landet till svars. Landets ekonomiska och geostrategiska inflytande har passerat en nivå som gör att det inte är mycket Kina kan tvingas till idag. Det är uppenbart i frågan om hur covid-19-viruset spreds och som ledde till att omkring sju miljoner människor runt om i världen dog av pandemin.