Den goda viljans katastrof

Glasgow är Storbritanniens tredje största stad. Delar av den skimrar av ekonomisk framgång – glasfasader och låtsasgamla pubar. Denna artikel handlar inte om de delarna. Den handlar istället om platser som Possilpark, Easterhouse, Pollok och Castlemilk. Stadsdelar som sitter fast i efterverkningarna av snabb avindustrialisering, arbetslöshet, urbant förfall och bidragsberoende.

På pappret är Glasgow en förfärlig plats att bo på. Nyckeltal gällande antalet dråp, fall av lungcancer och tonårsgraviditeter hör till de högsta i Europa. Invånarna i staden har lägre förväntad livslängd än dem i Irak. Det är svårt att tro när man promenerar under de gröna trädkronorna på Kelvinside. Det är också svårt att förstå när man läser offentlig statistik. Siffrorna för staden är oväntat genomsnittliga. Arbetslösheten på 6,34 procent är till exempel överraskande låg.

För att lösa detta socioekonomiska mysterium måste vi knäcka en kod. Och koden är postnummer: det handlar om stadsdelar. Det handlar om ”arbetarklassen”. Ordet sätter fantasin i rörelse – industriarbetaren, pöbeln, fackföreningskämpen, lekmannapredikanten. Platser där verkligheten är påträngande: hård, smutsig, ofta laglös. Och få platser uppfyller fördomarna så bra som Glasgows gamla arbetarkvarter, där gatorna idag ligger som glesnade tandrader – vandaliserade hus, ödetomter och otrivsamma pubar och bingohallar.

Jag tar en öl på krogen The Brazen Head. I jeans och t-shirt hade jag hoppats på att smälta in. Det gör jag inte. En lokalinvånare kommer fram till mig: ”Är du missionär?” När jag skakar på huvudet får han en lömsk glimt i ögonen: ”Men du är religiös?” – en kuggfråga i en stadsdel känd för sekteristiskt våld. Innan ölen är slut har jag erbjudits både heroin och att få skallen insparkad.

Jag frågar en av bänknötarna varför de goda tiderna inte har hjälpt den gamla arbetarklassen? Svaret: ”Varför jobba för en tia när du kan få den gratis?” Bidrag lockar mer än låglönearbete. Arbetarklass blir bidragsklass. Många kommer aldrig ut i arbetslivet. Antalet förtidspensionärer under 25 år ökar snabbt. Politikerna har gjort sitt bästa för att gömma de arbetslösa i ett otal kategorier som var för sig är små, men som sammantagna innebär att 60 procent i vissa stadsdelar saknar arbete.

Skottland har traditionellt varit ett socialdemokratiskt fäste med ledorden: jämlikhet, omfördelning och välfärdsstat. Såtillvida var Labourpartiet en pionjär genom att ge socialbidrag till hela befolkningsgrupper. De såg inte riskerna med att skapa en självrekryterande bidragskast. De tänkte helt enkelt inte på den sociala upplösning som blir resultatet när folk fråntas den självkänsla som kommer av att förtjäna sitt eget uppehälle.

Socialbostäderna är en annan viktig faktor i den sociala kris som drabbat Glasgow. Välmenta försök att förbättra livsvillkoren ledde till att hela stadsdelar revs och ersattes av enorma socialbostadsprojekt. Krönikören Simon Jenkins kallar detta ”det elakartade arvet från 60-talets auktoritära esteter”. Förorten är det verkliga arvet efter modernismen och dess vilja att bygga ett nytt och ”bättre” samhälle – med maskinen som förebild.

Resultatet är rader av hyreshus utan butiker, kaféer eller nöjesutbud. Easterhouse har 40 000 invånare, men ett enda snabbköp och två pubar. Det sociala projektets stadsdelar såg moderna ut när de byggdes. Med sina grå fasader ser de idag ut som vad de är: den lägsta pinnen på samhällsstegen. Författaren Colin MacFarlane kallar Glasgows förorter de värsta slumområdena norr om Neapel. Värre än de vanvårdade gatorna Parkhead och Shettleston, som med sina ruttnande villor undkom modernisterna.

Theodore Dalrymple, ledande brittisk högerintellektuell, argumenterar i boken Our Culture – What’s Left of It för att bidragsklassen med sina extrema sociala problem är ett äkta barn av välmenande vänsterintellektuella. Missriktad tolerans för asocialt beteende, kriminalitet och normupplösning har skapat ett ”socialdemokratiskt helvete”: världens dyraste fattigdom. Genom omfördelning har man skapat ett samhälle som är farligare för dem på samhällets botten än det man reformerade sig bort från.

Jag träffar konstnären Michael Durning i Irvine, en halvtimme söder om Glasgow. Han är målare och representant för en ny generation skottar som försöker hindra att mer av den skotska kulturhistorien ödeläggs. En ung man som med sina klara ögon och smittande entusiasm för det förflutna påminner om 1800-talets nationalromantiker.

Större delen av Irvine, Durnings födelsestad, revs. Många av tavlorna på hans väggar är målade utifrån sådana förbleknade fotografier. Han är frustrerad över vad han uppfattar som en nihilistisk kultur. ”Det är som ett otäckt socialt experiment. Att ta ifrån folk stoltheten i att försörja sig själva och se dem gå under för egen maskin. Arbetslöshet, social upplösning och raserande av det skotska kulturarvet är tre sidor av samma sak.”

Tillbaka i Glasgow. På kaféet 78 St. Vincent träffar jag av en händelse Jonathan Campbell, en framgångsrik bankman med rött hår och fräknar. Han berättar om sin egen väg ut ur det sociala bottenskiktet. ”Det är kanske inte politiskt korrekt att säga det, men det var den pinkfloydske lektorn som räddade mig. Han ställde krav och såg till att jag tillägnade mig den kunskap och kultur som krävs för att nå upp till den första pinnen på den sociala stegen.”

En ny rapport från det skotska lärarförbundet tycks bekräfta tesen att pedagogiska innovationer kan bidra till att minska den sociala rörligheten. Campbell är mindre diplomatisk, han säger rätt ut att ”snällism” har raserat den offentliga skolan i Skottland – att medelklassen drar upp stegen efter sig. Barn som har kunskap och kultur hemma klarar sig, medan barn med sämre hemförhållanden förlorar i social rörlighet. De svagaste tog ivrigt ”ansvar för eget lärande”: de slutade lära sig.

I en intervju med tv-kanalen ABC kommer Glasgows polischef John Carnochan med en parallell synpunkt. Han hävdar att det handlar om fostran. Han förklarar att många av dessa barn också saknar den mest elementära uppfostran. Anledningen? Barn till tonåringar blir ofta själva gravida i tonåren. Det är ett sätt att flytta hemifrån. Ensamstående mödrar får nämligen gratis lägenhet av socialen. Det säger sig själv att den uppfostran som överförs måste bli minimal. Resultatet är den mest beryktade av alla skotska arketyper: ”Neden”.

Ordet ”ned” är en folklig förkortning för ”non-educated delinquent”, outbildad förbrytare. På sätt och vis är nederna Glasgows främsta ambassadörer. Ingen som besöker staden kan undgå att stöta på en Ned, som enligt ordboken är en arbetslös vit ung man från arbetarklassen som klär sig i joggingdress. Nederna är kända för sitt asociala beteende. Ungdomar ända ned i tioårsåldern är med i gäng som Billy Boys och Toryglen Toi. Till Nedernas varumärken hör klädmärket Burberry, kaffelikören ”buckfast” och urskillningslöst våld.

Jag stämmer möte med läkaren Ronan Mullan utanför centralsjukhuset i Glasgow, en tårta i viktoriansk stil. Här kommer offren in varje kväll. Över hundra mord om året. Han stod själv i våldsepidemins frontlinje när han 1997 började arbeta på sjukhuset som nyutbildad läkare. Han berättar att ”det var som att komma till en krigszon. Knivskador, skottskador, skador av slagträn. Vi bokstavligen halkade i blod i korridorerna.” Mycket av våldet är rusrelaterat. Av 100 mord är 45 kopplade till alkohol, 19 till narkotika och 15 till bådadera.

Medan jag strosar bort från Glasgows östra delar kan jag inte frigöra mig från känslan att här finns en viktig lärdom att göra. Världens dyraste fattigdom har uppstått i skärningspunkten mellan socialdemokrati och modernism. Brist på fostran och utbildning skapar permanent arbetslöshet som leder till social upplösning som i sin tur leder till våld. Detta är ett förebådande och en varning för Skandinavien.

Översättning: Jim Jakobsson