Det behövs mer föreställd gemenskap

Hans bok Imagined Communities (1983) har klassikerstatus som en av de viktigaste böckerna om nationalism. I internationella medier uppmärksammades dödsfallet i flera sammanhang genom att man refererade till bokens åttonde kapitel, där Anderson avfärdar samband mellan nationalism, rasism och fascism. I Sverige verkar få människor ha orkat läsa Anderson så långt.

Anderson påpekar – precis som Lars Trägårdh i Axess nr 1/16 – att nationalismen skapas på 1700-talet ur samma tidsanda som ser idéerna om mänskliga rättigheter, demokrati och internationell fred födas. Den amerikanska självständighetsdeklarationen 1776 med Thomas Jeffersons berömda ord om att alla människor har lika värde är den första deklarationen om mänskliga rättigheter ur ett globalt perspektiv. Där finns inga ord om att denna idé skulle gälla enbart för USA. Detta var något universellt, något som inte bara berörde de förenta staterna, utan gällde alla överallt. Anderson visar att när den första republiken i Venezuela skapades 1811 såg grundarna det inte som stöld eller osjälvständighet att helt enkelt kopiera USA:s deklaration ord för ord. Men den amerikanska självständighetsdeklarationen innebar också skapandet av en demokratisk republik och en självständig stat.

Vad var det som fick de tidigare kolonierna på den amerikanska kontinenten att bryta sig loss från de europeiska moderländerna och grunda nya stater? Anderson framhåller att kolonisatörernas barn, födda på andra sidan Atlanten, av européerna uppfattades som ”kreoler” och inte fick några arbeten inom kolonialförvaltningarna. De betraktade därför sig själva som amerikaner och även om de höll sig med afrikanska slavar och fördrev indianer började de efter hand känna större samhörighet med slavarna och indianerna. Den ursprungliga tanken på alla människors lika värde omfattade inte vare sig slavar eller indianer, men deklarationens logik innebar med tiden slaveriets avskaffande och en bättre behandling av ursprungsbefolkningarna.

Tankarna på demokrati, mänskliga rättigheter och nationalism hänger samman med en ökande empati för andra människor, som i sin tur beror på en mängd fenomen under en lång tid. Anderson framhåller särskilt ”tryckkapitalismen”. Genom tryckkonstens uppfinning började en massindustri med litteratur på de olika ländernas språk. Det bröt ner den gemenskap som under medeltiden fanns bland de latinkunniga. Istället uppstod ett nytt medvetande om identiteter utifrån språk, som blev särskilt tydligt i tidningarnas användande av ordet ”vi” om invånarna i en stad eller ett land. Det skapade en gemenskap omfattande alla talare av ett visst språk, alla invånare i ett visst land. Men eftersom man inte kände alla dessa människor man hade en gemenskap med, är gemenskapen föreställd. Mängder av författare, även lärda sådana, har – uppenbarligen utan att ha läst Andersons bok – trott att Anderson därmed avfärdar nationalismen som ett påhitt utan verklighetsgrund.

Men Anderson gör snarare tvärt om. Han påpekar att nationalismen är en oerhört stark kraft. Folk är villiga att dö för sitt land, men knappast för Europeiska unionen. Vi skapar monument över krigare som fallit för landet, men var ser vi liknande monument över fallna marxister eller liberaler? Anderson var alltid hövlig även när han totalsågade andra. I en fotnot ger han därför en ironisk släng åt Eric Hobsbawms ”något biedermeierska uttalande” att marxister aldrig är nationalister, medan han på en helt annan plats i boken påpekar att under 1970-talet bekrigade flera marxistiska stater varandra, vilket Anderson menar visar att nationalkänslan var starkare än marxismen.

Anderson påpekar att rasism bygger på blodsmystik, medan nationalismens gemenskap oftast utgår från språket. Vi kan lära oss ett nytt språk, men vi kan inte byta genetisk uppsättning. Rasismen är därför exkluderande, medan nationalismen är inkluderande. Den föreställda gemenskapen kan uppta nya medlemmar och när Anderson skriver om naturalisering sätter han inom parentes kommentaren: ”Wonderful word!”

I vår tid, då alltför många människor tror att vägen till integration innebär ett förnekande av svenskt kulturarv, borde fler människor läsa Benedict Anderson. Vad vi behöver är inte mindre föreställd gemenskap, utan mer av den varan.