Det försvar som vi behöver

Trenden är tydlig. Svenska folket blir mer oroat över tillståndet i omvärlden, vilket visade sig i den årliga undersökningen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som presenterades i anslutning till Rikskonferensen i Sälen. Årets konferens indikerade en viss islossning i något slags kollektivt medvetande, men vår säkerhet är fortfarande ramstyrd av finansdepartementet.

Om någon skulle komma på tanken att göra en strategidriven budget istället för tvärtom, så skulle riksskattemästarna få glänta på valvet till skattkammaren. Vi har nämligen inte det försvar vi behöver.

Ta bara det geografiska område som vi definierat som vårt gemensamma. Inkluderande territorialhavet gör vi anspråk på en yta av cirka 500 000 km². Detta omhändertagande ska göras med en befolkning på 10 miljoner. Nu må detta låta lite gammeldags. Vi har väl inget hot mot oss?

I ett första steg är inte eventuella hot relevanta. Stater har en folkrättslig skyldighet att värna sin territoriella integritet. Med en kustlinje på 270 mil förstår nog de allra flesta att både Kustbevakningen och marinen bör innehålla en viss mängd fartyg, för att kunna upptäcka och avvisa exempelvis främmande undervattenskränkningar.

En annan intressant fysisk aspekt är avståndet mellan USA:s östkust och vår del av världen. Det innebär att det tar tid för amerikanska hangarfartygsgrupper att stäva över Atlanten till Norska havet eller för en ström av transportflygplan att flyga in soldater och materiel till Polen och de baltiska staterna. En rimlig kalkyl är att det tar två till tre veckor till dess att amerikanska styrkor uppnår full effekt i denna del av världen, alldeles oavsett om vi är med i Nato eller inte.

Här hittar vi nog svaret på gåtan varför väljarna fram till nu har verkat bekväma med försvarspolitiken. I MSB:s undersökning visar det sig nämligen att 2/3 av oss är helt eller ganska säkra på att vi kommer att få militär hjälp vid ett militärt angrepp. Men om svenska folket visste att det inte går lika snabbt som i en Hollywoodfilm, så skulle det bättre förstå hur försvaret skulle behöva dimensioneras i uthållighet.

Det postmoderna samhällets inneboende sårbarhet och det pågående kriget i Ukraina understryker behovet att bygga upp en större motståndskraft mot kriser och andra umbäranden. Denna gång behöver vi dessutom skydda våra digitala flöden och kunskapsreservoarer i form av servrar med intellektuellt kapital.

När det gäller det militära försvarets behov bör man för att uppnå den grundläggande försvarsförmågan utgå från de mer tidlösa aspekterna som yta, transporttider och militärgeografiska läge. En lösning bör tas fram som klarar av att avvisa systematiska kränkningar och skydda vår egen mobilisering för att gå upp i maximal beredskap, det som vissa kallar tröskeleffekt.

För arméns del skulle det innebära en förmåga att utöva markoperativ kontroll i fem vitala områden: Stockholm, Göteborg, Skåne, Gotland och Boden/Luleå. Vidare behövs en lättrörlig operativ reserv i Skövde/Karlsborg för förstärkning. Förbanden skulle dimensioneras för fördröjningsstrid istället för anfallsstrid som idag. Det skulle volymmässigt krävas en dubbelt så stor armé mot den skisserade, men ännu inte fungerande motsvarigheten.

På den marina sidan krävs en organisation som samtidigt klarar av att skydda sjöfarten till Göteborgsområdet och bedriva exempelvis en omfattande ubåtsjaktoperation under längre tid i Östersjön. På samma sätt här skulle det innebära en dubblering av vad som är tänkt med dagens försvarspolitiska ambitioner.

Flygvapnet skulle behöva kunna bära en organisation med 100 stridsflygplan, inte 60 som vi är på väg emot. Detta krävs för att i två till tre områden kunna möta systematiska kränkningar under någon månad eller för att skydda vår mobilisering genom ett defensivt luftförsvar.

Bortom det tidlösa finns också sådant som kan manifestera sig som hot på sikt, för vår del stormakten Ryssland. Här blir det fråga om att hantera en rörlig risk över tid. De senaste åren har denna varit stigande och blivit oberäknelig. I takt med att Ryssland stärker sin militära styrka och förfinar modern krigföring, så måste vi även anpassa vår egen styrka till detta faktum. I det tidigare exemplet skulle det innebära en riskpremie på ytterligare 20–50 procent i dagsläget.

Det är först då, när vi kan hävda vårt territorium mot systematiska kränkningar och kan genomföra en fördröjningsoperation i de tre veckorna i en del av landet som vi har ett trovärdigt försvar. När omvärlden anser att vårt försvar kan klara en ambition som grundar sig i strategiska realiteter, då kan försvaret klara sitt viktigaste uppdrag – att vara konfliktavhållande.

Det innebär också att det måste finnas en viss expeditionär förmåga i försvaret, för att kunna förstärka de närmaste grannarna. Nu är det förvisso Nato som försvarar Baltikum, men vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska staterna och Finland. Det finns inget alternativ, där de baltiska staternas säkerhet undermineras eller upphör som stärker svensk säkerhet.

Ett symtom på vår oförmåga att förstå vår roll för att bidra till stabilitet i Östersjöområdet är det nästan övergivna försvaret av Gotland. Nyligen gjorde amerikansk public service ett program om hur svagt försvarad ön är. Ont om trovärdighet är det gott om i det avseendet. För att dessutom möta hot från enheter, som inte omedelbart kan identifieras som statliga, är det polisiär ledning som gäller med hänsyn till lagstiftningen.

Med tanke på hur vanlig föreställningen är bland experter om ökade risker för konflikter kring resurser, så kan också Norrbotten pekas ut som underdimensionerat i försvarsansträngningar i skenet av rysk uppbyggnad i Arktis.

Förmågan att försvara vårt oberoende och beslutsfattande börjar och slutar med försvarsviljan. Det är den som ger energi till att arbeta hårt med smärtsamma prioriteringar. I mångt och mycket står vi definitivt inför ett alltmer osäkert och troligen försämrat omvärldsläge framför oss som kräver handling.

Vår vana trogen har vi bestämt oss att vara solidariska, och därför är det nu upp till bevis. Alla grannar utom Finland har antagit en deklaration att avdela 2 procent av BNP till sina försvar 2024. För att bygga upp det skisserade försvaret ovan krävs minst en sådan satsning.

Men vi startar på minus. Den strukturella underfinansieringen för Insatsorganisation 14 är kring 6 Mdr kr/år, och försvaret satsar på att rädda den lösningen i diskussionerna som pågår mellan partierna. Det vill säga den organisation som togs fram 2009 för vår föreställning om 2014.

Den goda nyheten är att vi är mycket rikare idag än vad vi var för 25 år sedan. Fler arbetande människor och ökad produktivitet innebär bra förutsättningar att rätta till brister och visa oss vuxna situationen. Om någon skulle komma på tanken att rådfråga erfarenheten, det vill säga äldre medborgare i Norden, så skulle vi snart inse att naivitet och politisk splittring leder till anpasslighet eller underkastelse och kaos.

För en enad hjord är vargen ofarlig.

Johan Wiktorin är vd i underrättelse-företaget Brqthrough och ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.