Djurälskande författare

Karen Blixen höll sig med en uggla och lord Byron med en björn, som han införskaffade när det stod klart att det inte var tillåtet att ha hund med sig när han skulle läsa vid Cambridge.

Om detta och mycket mer berättar Alex Johnson i sin bok Edward Lear and the Pussycat. Famous Writers and Their Pets (British Library). Han har på svenska tidigare utkommit med Bokhyllor (2012). Hur stor del har då egentligen författares husdjur i husses eller mattes arbete?

”Somliga har en direkteffekt och dyker upp i böcker som ägaren skriver, som Darwins hundar och Dickens korp. Andra sätter fart på författandets kreativa process genom sin blotta närvaro. Tillvaron för författare går ofta mycket upp och ner och husdjur kan ge stabilitet och lugn. De fungerar som den kreativa orkanens öga”, säger Alex Johnson.

Dickens hade många olika sorters djur. Mest berömd är korpen Grip som skrevs in i Barnaby Rudge (1841). Dickens valde just korpen som motvikt till den enfaldige huvudpersonen i sin historiska roman. När den ursprunglige Grip dog skaffade Dickens en ny korp – som fick heta Grip även den. Så småningom efterträddes den av en tredje med samma namn. När den förste dog lät husse stoppa upp honom och hade sedan korpen i en bur hemma fram till det att han själv dog 1870. Till Dickens ära har Towern i London alltid en korp med namnet Grip och har så än idag.

William Faulkners hundar blev inte lika kända. Men i Edward Lear and the Pussycat får vi läsa om Pete, som blev påkörd och dödad i en smitningsolycka. En tid efteråt, 1946, skrev Faulkner en artikel i Oxford Eagle om sin älskade hund. Fokus i texten låg på Petes livsglädje.

Vilken slutsats har Alex Johnson kommit fram till vad gäller författarskap och husdjur? ”Det kan förvisso vara bra att vara koncentrerad på sitt arbete, men djur påminner sina ägare om att skrivande inte är allt. Det är viktigt att njuta av livet också – och det kan i sin tur göra en författare ännu bättre på sitt yrke”, säger han.