En bortklemad unge

Mediepolitiken är fixerad vid offentligt finansierade medier. Det enda som verkar betyda något är public service-bolagen och presstöd, skriver Olle Lidbom.

Varför förmår inte mediepolitiken att vidga blicken?

En förklaring är att mediepolitik i Sverige varit synonymt med kulturpolitik. 1974 fick Sverige en genomarbetad kulturpolitik där ett av uppdragen löd att begränsa ”kommersialismens negativa verkningar”, ett uppdrag som överlevde in i 2000-talet. Mediepolitiken har fått följa med kulturpolitiken, trots att medielandskapet blivit alltmer tekniskt drivet men även öppnare. På 1970-talet fanns inte kommersiell radio och tv i Sverige och dagspressen var tänkt att vara partimegafoner. Dagens medielandskap är helt annorlunda. Konsumenterna kan välja och vraka mellan olika medieslag, distributionsformer och ägandeformer. Vi lägger också mer tid på medier idag än på 1970-talet tack vare att utbudet växt med kommersiella medieföretag och globala aktörer. Raden om att minimera de ”negativa verkningarna” är visserligen numera borttagen, men mediepolitiken är fortfarande fjättrad till kulturdepartementet. Mediefrågor har blivit en röra av teknik, skatter, bolagsstyrning och EU-lagstiftning.

”Att mediepolitiken blivit en bortklemad unge är sorgligt.”

Ett annat sätt att förändra mediepolitiken skulle vara att inte ge sig på public service-bolagen och bidragen utan att skapa en mylla för medieföretag som inte är offentligt finansierade. Ansatser har gjorts, som när staten skulle pröva om public service-bolagens nya medietjänster konkurrerade med de kommersiella medierna. Men det var återigen med mer inriktning på public service-bolagens innehåll. Om inte SVT Play eller Sveriges Radio satsat på poddar är det långt ifrån säkert att de kommersiella medierna gynnats.

De två nya medietjänsterna banade väg för och breddade nya, svenska konsumtionsbeteenden som sedan andra medieföretag kunnat leva vidare på. Netflix, Viaplay och C more kan tacka SVT Play som skapade en ny standard. Poddarna hos ledande poddbolag som Bauer, Acast och NENT omsätter idag närmare 80 miljoner kronor. Inte sällan är de kopior av Sveriges Radios olika poddsatsningar som P 3 Dokumentär och Creepypodden.

Behovet av offentligt finansierade medier finns, inte bara som inspiratör utan även för att säkerställa en journalistisk granskning. Fem av de nominerade till Stora Journalistpriset 2019 är public service-program. Att rasera verksamheten skulle varken gagna publik eller demokrati. Men även den mest inbitne förespråkaren av institutioner som Sveriges Radio, Sveriges Television och statsstödd dagspress borde se värdet i att göda myllan under de kommersiella företagen, till exempel genom att stimulera dem som vill anställa fler journalister.

Skattebefrielse och sänkta arbetsgivaravgifter används gärna som politiska slagträ när andra branscher och yrkesroller ska förnyas. Kanske är det dags för mediebranschen att få ett stimulanspaket som handlar om de kommersiella aktörerna. Public service-bolagen och presstödet får ju årligen redan ökade resurser: sedan 2015 har de stimulerats med ytterligare en halv miljard kronor. De pengarna skulle kunna få lika bra effekt om den lades på att förbättra förutsättningarna för mer journalistik i den kommersiella mediebranschen.

En effekt av teknikutveckling och globalisering är att Facebook och Google, med sin svans av appar (Youtube, Whatsapp, Messenger, Instagram) tar mer av vår tid och mer av annonsörernas pengar. Svenska annonsörer föredrar digitala, journalistlösa plattformar framför tidningar, sajter och tv med journalistiskt innehåll och lägger alltmer av sina pengar där. En granskning från Göteborg universitet visar att var tredje annonskrona i Sverige går till Facebook och Google. Det motsvarar 14,1 miljarder kronor.

En stor skillnad är att de traditionella medieföretagen har skattat för sin verksamhet i Sverige, medan Facebook och Google knappt betalat någonting. Senast någon granskade dem betalade de totalt 20,6 miljoner kronor i Sverige. Argumentet för att undanta dem från samma skattenivåer som svenska medieföretag är oron för att de amerikanska mediejättarna ska tvinga USA:s regering att inleda ett handelskrig mot EU-länderna. Mediepolitiken har blivit gisslan och effekten är att det erbjuds en generös skattesats till de nya mediejättarna: de betalar bara 0,0001 procent skatt i Sverige, trots att de omsätter miljarder. De är därmed kraftigt subventionerade jämfört med alla andra kommersiella medier.

Mediepolitiken har heller inte lyckats gå i takt med mediekonsumenterna, som idag får sin information inte bara från traditionella medier utan även från nischade nyhetssajter eller den framväxande poddutvecklingen. Poddmarknaden, som många gånger drivs fram av research, berättelser och journalistiska ambitioner, har ökat i Sverige och omsätter idag närmare 80 miljoner kronor, och även om de kommersiella poddarna lyckats locka annonsörer är Sveriges Radios poddar störst.

Poddar kan spegla hela landet, lyfta fram musik, minoritetsspråk, vidga kulturutbudet, skapa nyheter kring sociala och geografiska frågorwja, helt enkelt ta hand om det som ligger i Sveriges radios uppdrag. Uppdraget att producera offentligt finansierade poddar behöver inte vara knutet till Sveriges Radio. En framåtblickande mediepolitik skulle fundera på hur en sådan poddproduktion kan bäras av kommersiella aktörer. Allt behöver inte silas genom Sveriges Radios inköpsfilter.

Fixeringen vid public service-bolagen och presstödet har skapat en mediepolitik som bortser från både andra medieaktörer och publiken. Dessutom har den utvecklats till ett slags förråd för tröstpriser: när ett motsträvigt parti ska blidkas i en förhandling slängs ofta in några extra presstödsmiljoner eller andra småsmulor som tröst. Det har gjort att mediepolitiken utvecklats till ett bortskämt men oälskat barn som år efter år får mer och mer pengar, som ingen granskar och ingen sätter gränser för.

Och varför finns det tre olika public service-bolag? De har en total overheadkostnad på 1,9 miljarder kronor som hälls in i tre hr-avdelningar, tre it-avdelningar, tre-nyhetsorganisationer, tre… ja tre av allt. Om dessa nära två miljarder bara halveras kan de läggas på att anställa fler journalister, på mer nyhetsjournalistik, fler lokalredaktioner och mer granskning.

Att mediepolitiken blivit en bortklemad unge är sorgligt. Möjligheterna att låta medierna fortsätta stärka demokratin och öka känslan av nationell samhörighet finns. Men dagens mediepolitik blickar bakåt, medan nya möjligheter finns bortom public service-debatten och ett årligen svällande presstöd.