”Frankrike är mer utsatt”

I FRANKRIKE BETRAKTADES länge observatörer som varnade för en kommande skuldkris som olyckskorpar, suveränt okunniga om nyanserna i social ingenjörskonst. Till dem som trots allt fick rätt hör Alain Madelin, ibland kallad Frankrikes ”siste” liberal.

Som en av huvudarkitekterna bakom Jacques Chiracs valseger 1995 uträttade han en del som inte direkt förtjänar epitetet, även om han avgick efter endast 100 dagar som finansminister då Chirac snabbt visade sig ta mycket lätt på löftena om marknadsreformer.

Efter närmare 30 år i nationalförsamlingen och tre ministerposter lämnade Madelin politiken för ett par år sen och grundade en investeringsfond med inriktning på kunskapsintensiva företag. Men vid 65 fyllda är han fortfarande aktiv som kommentator och skyr inte kritik gentemot före detta ministerkollegan Nicolas Sarkozy.

Madelin var emellertid relativt ensam om att förutspå de spänningar inom eurozonen som nu hotar att spränga valutaunionen. Redan 1993 (som regeringsmedlem!) rekommenderade han att francen temporärt borde lämna EMS, eftersom försöken att systematiskt skugga D-marken ledde till ett katastrofalt ränteläge för franska företag. Den första frågan är: Finns det paralleller till dagsläget?

Alain Madelin: Naturligtvis! Men det handlar generellt om en kris för offentliga utgifter och en europeisk modell som är betydligt äldre än euron. Den gemensamma valutan, som innebar vissa krav [ekonomisk liberalisering, begränsade underskott etcetera] fungerade egentligen som skydd och lät till exempel Grekland bedriva ”grekisk ”utgiftspolitik med tyska räntor. Eller för den delen, lät Frankrike fortsätta att spendera, också med förmånliga tyska räntor.

De implicita och uttryckliga regler för euron som skulle garantera gott uppförande visade sig overksamma: särskilt som Chirac och förbundskansler Gerhard Schröder omedelbart struntade i dem. När väktarna bryter mot reglerna uppmuntras övriga att följa exemplet.

Med eurons införande eliminerades den anpassningsmekanism för konkurrens som devalvering innebär. Då återstår en möjlighet, nämligen relativprisernas variation. Om den tyska ekonomin är konkurrenskraftig jämfört med Greklands borde grekiska löner stagnera eller sjunka medan tyska löner stiger. Men i verkligheten inträffar raka motsatsen: euron främjar nationella svagheter, vilket gör att Frankrike har för många offentliganställda, Grekland för många intressegrupper, Spanien för många hus och Tyskland kommer eventuellt att hysa för många fabriker inom en snar framtid.

Jacob Arfwedson: Vid en återblick verkar det som om ingen ifrågasatte hur reglerna för detta i Maastrichtfördraget skulle kunna genomföras i praktiken!

AM: Det var en fånig mekanism med tanke på hur den mänskliga naturen fungerar. Men euron fungerar i viss mån som en extern guldmyntfot, och systemet måste regleras genom anpassning av relativpriserna. Det sade jag då och senare; men mitt misstag var att tro att alla borde inse det. Strukturreformer kunde ha lett till flexibilitet för medlemsländerna.

JA: Sverige står utanför euron och klarar sig bättre …

AM: Javisst! Jämförelsen mellan euroland och övriga länder ger ett klart övertag till de senare som dessutom har fördelen av en självständig penningpolitik vid krislägen.

Jag var rådgivare till Lettlands premiärminister som hade möjligheten att devalvera men avstod. Jag föreslog istället en sanering genom deflation, inklusive kraftiga lönesänkningar, som fungerade: Lettland gick från en negativ tillväxt på 18 procent till 5 procents tillväxt. Men det berodde på att det skedde i Lettland; samma politik kunde inte ha fungerat i Grekland där intressegrupper är för starka och demokratin slösaktig. Lettland däremot hade haft hög tillväxt efter en lång period av fattigdom, och letterna var redo att ta de nedskärningar som krävdes.

JA: Är det den ”franska” versionen av EU som ligger bakom krisen, dirigisme och teknokratstyre?

AM: Dagens kris gäller välfärdsstaten som varken kan reformeras eller finansieras längre: det är slutet på en epok. Den ekonomiska krisen handlar i grunden om oförmågan att anpassa industrisamhällets strukturer och de gamla nationalstaterna till det globaliserade informationssamhället. Krisen ifrågasätter de gamla politiska strukturerna som i själva verket är kommandosamhällen. I det avseendet är Frankrike mer utsatt än andra länder.

Annorlunda uttryckt: Vad är Tyskland? Ett folk. Vad är USA? En idé om frihet. Vad är Storbritannien? En parlamentarisk demokrati. Vad är Frankrike? En stat. Det handlar om statens kris i ett land som tror att dess kulturella identitet är förbunden med staten.

De skandinaviska ländernas socialdemokratiska modell är den som kanske mest påminner om Frankrikes, men som har reformerats under mer gynnsamma perioder och relativt frivilligt, i medvetande om vad som behövde göras, och med hjälp av en flexibel penningpolitik.

JA: Men är det sannolika alternativet idag till liberala reformer nationalism och protektionism?

AM: Skuldkrisen handlar i stort om att likvidera historiska misstag; det gäller också i politiken. Men det är svårt (om än inte omöjligt) att låta dem som skapat dagens situation lösa problemen. Som historikern Arnold Toynbee påpekade: i krissituationer kan eliterna åstadkomma förändringar, och om det inte sker får folket byta ut eliterna.

Idag avlöser högerpolitik vänsterpolitik och tvärtom: vissa åtgärder gynnar teknokraterna och andra politikerna. Här finns naturligtvis frestelsen att anlita populistiska och protektionistiska lösningar: den närmaste framtiden blir sannolikt kaotisk.

JA: Skulle då den franska vänstern ha större utrymme att genomföra impopulära reformer?

AM: Debatten mellan höger och vänster är en smula snedvriden. Man får intrycket att jultomten måste ersättas av Farbror Blå med rotting i högsta hugg; alternativt bör de rika beskattas hårdare och Robin Hood bedriva fördelningspolitik. En lustig och möjligen sympatisk inställning, men tyvärr något kortsynt.

Uppenbart är att den enda politik som fungerar är den som offensivt frigör tillväxt och konkurrenskraft. Idag säger finansmarknaderna: ”Ni kan låna men vi vill vara säkra på att få tillbaka pengarna.” Dock förutsätter detta att de långa räntorna är lägre än tillväxttakten i ekonomin. Och vi är långt ifrån den situationen.

JA: Men om euron kollapsar?

AM: Det är ett annat problem. Vi har skapat en valuta med regler som vi har valt att ignorera och samtidigt har vi med pedantisk noggrannhet murat igen de två nödutgångarna: devalvering och utträde ur valutaunionen [det finns ingen procedur för att lämna euron utan att samtidigt lämna EU]. Detta är naturligtvis absurt, men ett problem som man inte kan hantera akut. Eurons kris kan inte jämföras med exempelvis den argentinska skuldkrisen.

MADELIN SER FÅ TECKEN till nytänkande inför presidentvalet i maj 2012. Kandidaterna är legio och populismens vågor svallar. Front National kräver utträde ur EU och stängda gränser, extremvänsterns Jean-Luc Mélenchon rekommenderar inflation och kryptokommunism. Och i skrivande stund föreslår Sarkozy en ”social moms” och en Tobinskatt på finansmarknaderna.

Som den förre ministern Patrick Devedjian sade: ”Den franska sociala modellen är inte en modell eftersom ingen vill imitera den, den är inte social eftersom den producerar arbetslöshet och den är inte fransk eftersom den grundar sig på marxismen.” Det återstår att se om fransmännen delar denna insikt och i så fall är beredda att överge ett system som har två sekler på nacken.