Hämnden är inte ljuv

En gammal bilskrot är en av de stora sevärdheterna i Tingsryd, ”där livet är härligt!”, som kommundevisen lyder. Vinden suckar i Kyrkö mosses tallar utmed stigen som en gång var landsvägen mot Hässleholm. Överallt vilar vittrande vrak som långsamt blir ett med naturen. Det är märkligt nog något högtidligt över alltsammans, nästan sakralt.

Somliga karosser är liksom upplösta av rost, andra går ännu att identifiera: Ford Taunus, Opel Kapitän, Volvo PV. En gång har de stått nyblanka och lockande i någon utställningshall. Nu bryter sly och ormbunkar igenom plåt spröd som kex. De är på väg att försvinna inför våra ögon.

Det ligger nära till hands att betrakta dem som metaforer för alltings förgänglighet, inklusive minnets.

”Det var min kusins bil”, säger min pensionerade ciceron inför resterna av en Ford Anglia. ”I den har man suttit och hånglat en och annan gång.”

Goda minnen, och onda. De hålls levande av olika skäl, i olika syften. De onda vetter mot hämnd, mot vedergällning, en uråldrig och möjligen evolutionärt betingad impuls som i vår offentlighet betraktas som primitiv och förkastlig. Men den som aldrig känt hämndlystnad, inför svek men också skäligen banala oförrätter, må kaste första stenen. Önskan att ge igen kan pyra under ett helt liv. I individualistiskt präglade kulturer sägs det vara aggressioner som föder hämndbegär, i kollektivistiska samhällen är det skam.

”Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig”, slås fast redan i det första budet. Det för tanken till vendetta, en ursprungligen korsikansk term för en hämndkultur där vedergällningen också kan riktas mot det tilltänkta offrets familj. Uttrycket att hämnden är en rätt som helst ska serveras kall är ofta använt; bida din tid tills det förefaller som om du har glömt missgärningen.

I fiktionen är vedergällningen en grundläggande drivkraft. Elektra, de isländska sagorna, Hamlet, Death wish; hämnaren har ofta den moraliska om än inte den juridiska rätten på sin sida. Vad är så kallad hederskultur om inte hämnddrivna krav på återupprättelse? Vad är frihetsberövande om inte ett sätt att tillfredsställa hämndbegäret när staten har våldsmonopol?

Det kan kännas bra att hämnas, men studier visar att många senare mår sämre än innan vedergällningen utkrävdes. Oförrätten växer i medvetandet och blir än mer plågsam. Upprättelse, försoning och förlåtande kan förbättra både mental och fysisk hälsa – och självkänslan, eftersom den drabbade ofta klandrar sig själv. ”The forgiveness project” i USA samlar människor som utsatts för orättvisor och våld, och som vänt hämndbegär till empati och förståelse.

Vad som krävs för framgångsrik förlåtelse är inte att glömma illgärningarna, har den israeliske filosofiprofessorn Avishai Margalit skrivit, utan att övervinna förbittringen som följer med dem. Men han avser då inte ilskan över personliga förödmjukelser, snarare förbittring som genomsyrar hela nationer, hela folk.

Det heter att vi måste minnas för att inte upprepa historiens misstag. Idag är det närmast en moralisk skyldighet att minnas, men är inte en lärdom av historien att vi inget lär av historien?

Har hågkomst någonsin förhindrat att illdåd upprepas? frågar den amerikanske författaren och politiske analytikern David Rieff i sin för många provocerande bok In Praise of Forgetting. Historical Memory and Its Ironies. Nästan alla konflikter i världen orsakas av överdrivet odlande av minnen som håller religiösa sprickor öppna, underblåser stam- och gränskonflikter, orsakar förnedring och utstötning.

Rieff har som reporter skildrat krig på Balkan och i Afrika, och författat böcker om bland annat immigration och internationella konflikter. Han har också ett förflutet som förlagsredaktör, vilket förvånar då hans till innehållet tankeväckande bok är så tungfotat skriven, med långa, bisatsstinna meningar.

Minnet är en möjlighet, hävdar han, i vissa fall påkallat och nödvändigt, i andra fall inte. Ibland bör man glömma. Att peta i historiska sår underlättar inte att rättvisa skipas eller att man når försoning. Men i alla tider har det historiska minnet använts och missbrukats. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”, som Orwell skrev, och ”den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna.” Vem bestämmer vad vi ska minnas, och varför?

Ett fundamentalt problem i sammanhanget är hur ”minne” ska förstås. Mycket få människor har egna erfarenheter av 1900-talets krig. Ett minne är självupplevt, medan historisk hågkomst eller kollektivt minne är något som förmedlas av till exempel familjen eller staten. Dessa ”minnen” kan styras, till självförhärligande eller för att sopa historiska fakta under mattan. De kan hålla gamla konflikter vid liv för ett syfte. Sunni- mot shiamuslimer, Balkankrigen, hinduer mot muslimer; det är hat som piskats upp med hjälp av myter eller flerhundraåriga historiska berättelser.

Historien kan förvanskas genom tillägg eller uteslutningar. Hur ovetande var egentligen svenskarna om judeförföljelserna i Tyskland på 1930-talet? Redan den 2 april 1933 var ”Skoningslös tysk judebojkott” huvudrubrik på DN:s förstasida. Hur kommer det sig att det första museet över slaveriet i USA inte öppnades förrän 2015? I Kambodja och Rumänien har nutidshistoriens illdåd blivit nationella trauman av förtigande. Vore det möjligt att tillämpa Nelson Mandelas idé om ”sanning och försoning”, ett avslut av det slag som brukas inom kriminalpsykologin?

Filmen förvrider historien med skildringar ”inspirerade av verkliga händelser”. Till exempel – var Churchill den hjälte som framträder i Darkest hour? Somliga kallar honom rasist och mördare med hänvisning till bland mycket annat hans ansvar för svälten i Bengalen 1943.

I Polen avgör det nationella minnesinstitutet vad som är korrekt historia. Nya lagar syftar till att sudda bort den polska antisemitismen och medlöperiet i nazisternas förföljelse av judar. Men antisemitism är ingen tysk uppfinning, som Richard Swartz påpekar i Dagens Nyheter, utan en ”månghundraårig europeisk praxis och en del av vårt kulturarv, som först med Hitler blir den största förbrytelsen i Europas historia. […] Istället för självrannsakan har det varit enklare att uttrycka sin avsky över Auschwitz.”

Det finns många exempel på bestialiska massakrer och folkmord i historien, men Förintelsen intar en särställning på grund av omfattningen och dess industriella effektivitet. Det var ett unikt brott som sägs kräva ett universellt moraliskt minne som kan delas och föras vidare. Förintelseförnekande är förbjudet i flera länder. I Sverige rubriceras det som hets mot folkgrupp.

Men ett ”aldrig mer” är magiskt tänkande, menar Rieff. Och Förintelsen blir också ett slags legitimation för Israels politik och behandling av palestinier. Vilken historisk grund stöder sig bosättarledaren Benny Gal på när han säger att ”för 3 800 år sedan, på exakt den här platsen, lovades landet Israel till det hebreiska folket”?

”Jag rekommenderar inte moralisk minnesförlust”, skriver Rieff. ”Vad är bäst – minnas eller glömma? Det finns inget kategoriskt svar, men med tanke på människans aggressivitet är det möjligt att glömska, trots de uppoffringar det innebär, kan vara det enda säkra svaret. […] Hågkomst kan vara rättvisans allierade, men ingen pålitlig vän till freden, vilket glömskan kan vara.”

Det förflutna bleknar och försvinner. Allt har ett slut, såväl imperier som sorgearbete. Men vi måste leva och göra det bästa av vår stund på jorden, och sträva efter att inte förslösa den i hat och våld som värker fram ur sår av hågkomster av oförrätter, verkliga eller konstruerade, som inte tillåts läka.

Bland snåren på Kyrkö mosse står en spökbuss byggd för vänstertrafik som ser ut att komma raka vägen från Dödsriket. Men min vägvisare får något drömmande i blicken.

”I den åkte jag på min första skolresa”, säger han. ”Den hörde till Linjebuss i Ryd, och vi for till Helsingör.”