Kosta vad det kosta vill

Minns ni den tiden då det var vanligt att folk sa saker som ”Jag är inte rasist, men…”? Det känns väldigt längesedan. Idag upplever jag det som om vi har en ganska öppen och saklig debatt om invandringens problem och förtjänster. De diskuteras tämligen allsidigt i flera svenska tidningar, på högskolor och universitet, på arbetsplatser och var helst där människor slår sig ner för att umgås och tala med varandra.

Allsidigheten fångas också upp av diverse opinionsinstitut. Det finns en grundpositiv inställning till invandring hos allmänheten samtidigt som det är många som tycker att ”det kommer för många just nu”.

Vid sidan av kändiskretsarnas och ledarsidornas sfärer är det väl egentligen bara i partipolitiken som invandringsfrågans helhet och sammansatthet ännu utgör en ­no-go-area för det politiska mittfältets alla partipolitiker till höger och vänster.

Invandringspolitiken har hittills styrts hårt av maskrosens radikaler och av blåsippans reaktionärer. Men inget är för evigt. Det finns tecken i de gråkommunala verkligheterna som antyder att det kan vara så att politiken är på väg att hinna ifatt sitt folk.

Radikaler och reaktionärer är jordens gift. Konservativa och reformister är jordens salt. Så är jag uppväxt, fostrad och danad. Låt vara att jag ympades med dessa insikter i ett av dessa självmedvetna brukssamhällen där i stort sett alla röstade med Socialdemokraterna och där bruksdisponenten bodde på samhällets högsta kulle. Alltså ett sådant samhälle som det inte finns så många kvar av. Och finns de kvar så brukar de i Stockholmspressen mest beskrivas som uppehållsplatser för lågutbildade losers med penis och sverigedemokratiska böjelser.

Att tiden måhända har flytt från de bruksmiljöer där som barn jag lekt, betyder inte att tidens tand även har nött ner min ungdoms uppskattande uppfattningar om reformister och om konservativa personer och attityder. Snarare tvärtom faktiskt.

Invandringspolitik – likt all annan politik – utgörs i sitt innersta rum av ett knippe förhållningssätt till verkligheterna. Med hjälp av så sunda och balanserade förhållningssätt som möjligt kan politiken lämna värdefulla bidrag för en positiv samhällsutveckling. Ett av de mer fundamentala förhållningssätten är insikten om faran av att rusa iväg för långt i den ena eller andra riktningen. Ett annat viktigt realpolitiskt förhållningssätt rör vetskapen om änglakörssjungandets begränsningar. Ett tredje och grundläggande förhållningssätt handlar om att inse det politiska hantverkets behov av att glida och gena i kurvorna ibland.

Invandringspolitiken är en inrikespolitisk arena som under lång tid saknat riktigt verklighetsrelaterade förhållningssätt. Sverige har rusat iväg i en riktning som har särskiljt oss från de flesta andra länder i vår krets. Radikaler och reaktionärer har från sina principiella ytterkantsdiken styrt politiken under ett antal år. De konservativa och reformisterna hukar och hummar ännu i buskarna; de kommer liksom inte till.

Sverige har frihandelsrelaterade, solidariskt inspirerade och överlevnadsinstinktiva traditioner av att vara en tämligen öppen marknadsekonomi och välfärdsstat. Dessa traditioner behöver vårdas och skötas på ett betydligt bättre sätt än vad som sker idag. Invandringspolitikens dikeskörning riskerar att allvarligt skada förtroendet för statens sätt att förhålla sig till öppenheten och till samhället i stort. Förhållningssättet är för endimensionellt och aktivistiskt. När asylsökande i allmänhet och barn/ungdomar utan vårdnadshavare i synnerhet kommer till Sverige i rekordantal så tycks regeringens och de statliga myndigheternas enda fokus vara att ta emot varenda en; kosta vad det kosta vill.

Trots alla vädjanden från kommuner som går på knäna, trots alla larmrapporter om kraftigt sjunkande skolresultat, trots larmen om den växande långtidsarbetslösheten, trots att det ständigt tas nya miljarder från biståndspengarna, trots polisens uppgivenhet när det gäller den inre gränskontrollen och trots den snart totala bostadsbristen har det under lång tid verkat som omöjligt för regeringen att sätta klacken i backen och av omsorg om Sverige se till att begränsa invandringen. Det konservativa och reformistiska förhållningssättet saknas helt på mittfältet. Vilket gör regeringens politik bräcklig och rentav skadlig.

Att mottagningssystemet är i upplösning är en sak för sig. Redan i oktober varslade Migrationsverket om att det tar fem månader innan en asylsökande ens får träffa en utredare och nio månader innan det kan komma ett beslut i första instans. Mi­grationsverkets statistik för året visar dessutom på stora ökningar av asylsökande från vad som i EU kallas för ”säkra länder”; med andra ord i huvudsak människor som saknar asylskäl. Givet mottagningssystemets kollaps så betyder det att svenska staten får försörja tiotusentals människor under flera år medan deras i grunden hopplösa asylansökningar rullar runt i ett överbelastat system. Detta innebär bland annat att integrationen av alla asylsökanden med goda skäl att stanna – till exempel syrier­na och många av de ensamkommande ungdomarna – försenas, fördyras och försämras på ett skadligt sätt.

Mottagningssystemets situation är som sagt allvarlig. Men de riktigt tunga problemen inträffar ute i de kommunala välfärdsverksamheterna under de kommande åren. När människorna väl lämnar mottagningssystemets baracker och logement så ska de ut i de kommunala verkligheterna. Regeringens attityd till kommunerna har även den varit mycket endimensionell i sina val av förhållningssätt. Statens ledord tycks vara att kommunerna ska tvingas till det ena och det andra. Vilket onekligen känns som ett något bakvänt förhållningssätt.

Det är ju kommunernas slit och släp och engagemang med sådant som boenden, skolor, förskolor och socialbidrag som gör att saker och ting alls någorlunda fungerar. Som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson sa till DN (8/10) förstår emellertid ”även han att det någonstans finns en bortre gräns”. I många kommuner befinner man sig nu på, eller mycket nära den gränsen. SVT Värmland rapporterade nyligen om bekymren i Filipstads kommun.

”På kort sikt klarar vi inte skolgång och barnomsorg för de här barnen, säger kommunalrådet i Filipstad Per Gruvberger (S) som slår larm om att situationen är ohållbar.

Det går inte att få fram lärare och lokaler hur som helst. Jag vet inte hur vi ska lösa det.

Han säger att med den akutsituation som råder, med sänkta krav på flyktingboenden, måste det också vara sänkta krav på annan samhällsservice.”

Sörmlands P 4-redaktion sände häromdagen ett reportage om läget i de sörmländska kommunerna:

”En slutsats från kommunernas sida är att flera verksamheter skulle kollapsa om antalet flyktingar skulle fortsätta öka kraftigt under en längre tid.

I Katrineholm är det redan idag trångbott, och i skolan är det brist på lärare och lokaler. Flens kommun skriver att socialtjänsten redan har passerat gränsen för vad man mäktar med.”

Larmen från dessa och många andra kommuner är på riktigt. Således något helt annat än aktivistiska Twitterslagsmål mellan radikaler och reaktionärer. Ingen rege­ring kan bortse från de välfärdsproducerande kommunerna.

Därför är jag alltmer övertygad om att vi närmar oss dagen då vi når fram till den där ”bortre gränsen” som Anders Danielsson förstod fanns någonstans. Det är de kommunala verkligheterna som i politisk mening kommer att ta kål på radikaler och reaktionärer. Snart nog möter vi dagen då vägs ände uppenbarar sig för den radikalliberala invandringspolitik som det lilla Miljöpartiet av olika skäl fått sådant starkt gehör för i två regeringar.

Framförallt rör vi oss steg för steg mot de dagar då reformister och konservativa återigen stiger ut på den partipolitiska arenan och med självförtroende och hantverkskunskap tar sig an de invandringspolitiska frågorna utifrån sunda och balanserade förhållningssätt.

Widar Andersson är tidningschef i Folkbladet.