Livet som en godisskål

När jag letar bland glasstrågen i livsmedelshallens frysdisk ser jag att det kommit ännu en ny smak. ”Godis”, heter den. Först tänker jag att det där är väl ändå lite tautologisk. Är inte glass godis i sig? Sedan inser jag att jag tänker fel. Om godis är gott så måste dubbelgodis vara dubbelgott.

Därför har samma bolag som lanserar ”Godis” också tagit fram glassmaken ”Skumbanan”. Detta som komplement till mer gammaldags sorter som ”Hallon/Saltlakrits” och ”Gräddkola”.

Godisifieringen av njutningsmedel har för all del pågått länge. Vuxna människor har hällt i sig ”godisshots” för att sedan ”busa” i sängen med diverse ”leksaker” och nästa dag har de försökt piggna till med en latte macchiato caramel. Det nya nu är att också godis måste godisdopas. Ett exempel på detta är Marabous chokladkakor. Redan för flera år sedan lanserades ”Daim”, en mjölkchokladkaka med krossade Daimbitar. Sedan kom ”Polka” och ”Non Stop”; krossade polkagrisar respektive Non Stop-linser hade bakats in i choklad. Det senaste tillskottet till godis-godis-sortimentet är ”Black”, choklad med saltlakrits.

Hur ska denna utveckling förstås? Man måste konstatera att Erik Johan Stagnelius hade rätt. Socker, socker äro elementet i vars sköte Demiurgen andas.

Genom hela kulturhistorien har människan slitits mellan begäret efter omedelbar behovstillfredsställelse, sockerkicken om man så vill, och tvånget att för sitt eget och samhällets bästa istället välja det långsiktigt nyttiga alternativet. Det är, för att bara ta ett exempel, den konflikten som skapar spänningen i Odysséen: gång på gång får Odysseus chansen att välja bekvämligheten eller vällusten: hos lotusätarna, Kirke, Kalypso, sirenerna, Nausikaa. Men med klokhet, list, slitstarka rep och gudomligt bistånd övervinner han frestelserna och tar sig hem till Ithaka för att där fullgöra sin plikt som familjefar, härskare och hämnare. Det är också den konflikten som gestaltas i så till synes olikartade litterära klassiker som Georg Stiernhielms lärodikt om Herkules vid skiljevägen och Robert Louis Stevensons skräckroman Dr Jekyll och Mr Hyde. Ge efter för njutningslystnaden, drifterna, sötsuget? Eller trots allt försöka vandra dygdens smala stig? Detet eller överjaget?

Människans är svag för sockerlösningar och faller lätt för syndens sirensång. Alla vet det. Säkrast därför, kan man tycka, att surra samhället vid masten med lagar och förbud. Borgmästare Michael Bloombergs försök att förbjuda stora läskmuggar i New York är ett kanske trivialt, men ändå talande och aktuellt, exempel på denna människans eviga förhoppning om att med ett enda beslutsamt svärdshugg kunna sätta stopp för den inte minst i kristen tradition centrala konflikten mellan ambitioner och utfall, mellan ”vilja” och ”göra”.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”, suckade Paulus i Romarbrevet. Paulus var Martin Luthers stora inspirationskälla. Men trots att Luther övertog och fördjupade Paulus pessimistiska syn på människans förmåga att leva dygdigt, och trots att protestantismen i sin både lutheranska och kalvinistiska/puritanska version har en bottensats av determinism, kom reformationen genom sin individualisering av tron, och sin prioritering av ordet på bekostnad av riten, ändå att bereda väg för föreställning om livet som ett världsligt projekt. Just för att människan var så hopplöst syndig skulle hon flitigt bemöda sig om att göra sitt bästa här på jorden istället för att fåfängt försöka stärka sina himmelska aktier. Och istället för att förlita sig på regler och förbud (Bloomberg-lösningen) skulle hon till frihet adla tvånget att försaka.

De civiliserade samhället och den dygdige medborgaren är inte självklara. De måste tvärtom ständigt bildas. Det var idén. Den har bidragit till att skapa och upprätthålla den liberala kultur- och samhällsordning som vi ibland tenderar att ta för given.

Några timmars resa från New York, i puritanernas och liberalernas Boston, ser jag denna idé materialiserad. Jag står på Copley Square och läser inskriptionen på Boston Public Library’s fasad: ”Built by the people and dedicated to the advancement of learning.” Det känns nästan lite religiöst. Biblioteksbyggnaden från 1890-talet gör också sitt bästa för att likna ett tempel, om än sekulärt, med sina romanska bågar, sin väldiga läsesal och sina muralmålningar av bland andra John Singer Sargent.

Och… jo, detta är vad jag tror på, ”the advancement of learning”.

Studerar man den svenska bildnings- och folkbildningshistorien är det lätt att hitta trosfränder, många av dem passionerade, som den socialdemokratiske skriftställaren, autodidakten och tidigare grovarbetaren Karl Johan Gabrielsson. I pamfletten ”Mera ljus” från 1897 beskrev han arbetarnas ansträngningar att tillägna sig bildning och kunskap just som ett slags sekulär gudstjänst:

”Fattar arbetarklassen sin ställning rätt, så finner den sig visserligen vara en fattig socknens son nere vid dörren i kyrkan, medan andra sitta längre fram i de bekväma herrskapsbänkarne. Men den skall också finna sig ha intelligens och kraft nog att taga reda på det, som förkunnas från vetandets predikstolar, och att tillgodogöra sig detsamma till sin egen och det helas välgång.”

Och, lovade Gabrielsson, till sist skulle de rika och liknöjda och egoistiska herrskapsmänniskorna till sin förvåning upptäcka att de distanserats av ”blusmännen”, det vill säga de fattiga arbetarna, ”vilka drivas framåt av sin okuvliga längtan efter frihet och ljus”.

Så skola de sista bliva de första, under förutsättningen att de köper sig ett lexikon, lär sig ett utländskt språk och flitigt läser de stora författarna: Goethe, Schiller, Geijer och Tegnér…

Denna trosbekännelse framstår numera som minst lika svårsåld som den nicaenska.

Hur många svenska folkbibliotek skulle idag vilja och våga beskriva sig själva som instrument för ”the advancement of learning”? Få, skulle jag påstå. Troligare är att ledande företrädare för det svenska biblioteksväsendet framhåller att ett modernt bibliotek ska vara en plats där man kan kolla in det senaste, ta en fika och hänga med sina kompisar. Inget fel på dessa aktiviteter som sådana. Men de får mig snarare att tänka på mina tonårs köpcentrum än på ett bibliotek.

Vad har detta med godis att göra? Kanske inte så mycket mer än att när man idag ser medelålders män skyffla lösgodis på Ica Maxi inser man att i det ögonblick marknadskrafterna allierar sig med våra mest basala drifter (sockerbegäret, till exempel) kan det sluta hur som helst, exempelvis i en kultur där människor skriver kärleksförklaringar till chokladkakor.

Belöning utan ansträngning; det är ett frestande erbjudande och har man en gång tackat ja finns det en uppenbar risk för att man snart börjar förvänta sig att livet alltid ska vara en godisskål. Vilken bild av utbildningsväsendet har till exempel de aspirerande kunskapsförmedlare som, enligt Dagens Nyheter, sökt och kommit in på lärarhögskolan med 0,1 på högskoleprovet, ett resultat min katt förmodligen skulle kunna krafsa hem med vänster tass? Att de ska bibringas ämneskunskaper och pedagogisk färdighet intravenöst?

Av tradition har ett antal samhälleliga institutioner haft till uppgift att formulera och värna de värden som kommer till uttryck i inskriptionen på Boston Public Library’s fasad: föreställningen att människan kan och ska sträva efter att höja sig över det omedelbart givna, söka kunskap, vidga och fördjupa förståelsen av sin värld. Flera av de viktigaste av dessa institutioner – skolan, universitetet, pressen, folkbiblioteken – befinner sig för närvarande i existentiell kris. De vill inte längre, eller tror sig inte längre kunna, agera normbildare; i alla fall inte i den utsträckning och på det sätt man för inte så länge sedan kunde förvänta sig. Vilka konsekvenser kommer denna abdikationsprocess att få? Vilka konsekvenser har den redan givit upphov till?

Idag ska man helst driva godisbutik.

Nyligen rapporterade Sydsvenskan att Malmö stad köpt in karameller för 300 000 kronor. Godiset ska tydliggöra kommunens ”värdegrund”. Så till exempel ska en päronkaramell i grönt papper få stans anställda att associera till värdeordet ”respekt”.

Och hur smakar då ”samtiden”? kan man undra. Som fruktnappar, kanske?