Mellan korruption och demokrati

FRAMTIDA HISTORIKER kan mycket väl lyfta fram 2011 som epokgörandei indisk politik. Detta var året då en rad korruptionsskandaler med högt uppsatta tjänstemän och statsråd avslöjades och där ofattbara summor offentliga medel ingick (enligt vissa uppgifter motsvarande nästan en fjärdedel av Indiens BNP). Något som i sin tur väckte frågor om formerna för offentligt beslutsfattande inom områden som telekombranschen och infrastruktur, vilka är avgörande för Indiens ekonomiska tillväxt. Men ännu viktigare var att landets växande medelklass till sist kröp ur sina trygga gömslen för att visa sin upprördhet över denna skamlösa plundring av de offentliga kassakistorna. Under ledning av Anna Hazare, en respekterad samhällsreformator i Gandhis efterföljd, har det under det senaste året bedrivits en nationell kampanj för att inrätta en ny och kraftfull institution för korruptionsbekämpning, Lok Pal. Hundratusentals människor har gått ut på gatorna, medan miljoner har skrivit under upprop på webbsajter för sociala medier.

Efter många turer och stor dramatik på gator och torg och i parlamentet gick lagförslaget om Lok Pal till sist ändå inte igenom. Under hela förra året utväxlades häftiga beskyllningar mellan det styrande Kongresspartiet och huvudoppositionen, BJP, och även landets inflytelserika och högljudda civilsamhälle är fortfarande djupt splittrat i frågan. För att ytterligare öka förvirringen finns det åtminstone två versioner av lagförslaget: det ena, som regeringen lade fram i parlamentet, anses allmänt vara en uddlös och i bästa fall halvhjärtad åtgärd, medan det förslag som Hazare och hans grupp presenterat riskerar att skapa ännu en mäktig och i sista hand autokratisk institution utan ansvarsskyldighet.

All denna uppståndelse och parlamentariska manipulation har komplicerat frågan och gjort den svårare att följa, vilket kan tänkas ge den politiska klassen en möjlighet att undkomma. Om detta är Indiens ”arabiska vår”, så är den också unikt indisk i sina ständigt nya förvecklingar, med hundratals självutnämnda ledare som utger sig för att tala i ”folkets” namn och en miljon folkresningar istället för ett enda Befrielsetorg.

MEN TROTS DESSA komplikationer får betydelsen av Anna Hazares kampanj inte underskattas. Han har fört in frågan om korruption i den breda indiska politiska debatten för första gången på över en generation och har lyckats mobilisera den snabbt växande urbana medelklassen. Till skillnad från tidigare större proteströrelser i landet, till exempel om positiv särbehandling baserat på kast eller ekonomiska reformer, är korruptionsfrågan faktiskt något som snarare förenar än splittrar olika ideologiska och demografiska grupper, klasser och kaster. På ett mycket grundläggande plan har den urbana medelklassens ilska samma rötter som den förtvivlan bland indiska bybor som har lett till ett maoistiskt uppror: usel förvaltning, kvävande korruption, gigantiska ekonomiska klyftor och den politiska klassens totala likgiltighet.

DEN OFFICIELLA APATIN har nått så oroväckande höjder att mer offentliga medel numera går åt till statsanställdas löner och pensioner eller ministerförmåner som gratis villor och bilar än åt Indiens offentliga sjukvård. Det vore i själva verket svårt att hitta en demokrati någon annanstans i världen där byråkraterna har samlat på sig så mycket makt, privilegier och inrotad orubblighet.

Allt detta underblåser Anna Hazares rörelse och gör den till ett starkt hot mot det politiska etablissemanget. Korruption och förvaltning lär nu komma att bli den livligaste frågan och navet i det politiska livet den närmaste framtiden, särskilt med tanke på att fem av landets delstater nyligen har hållit val. Resultatet offentliggörs den 6 mars. Genom att direkt och med namns nämnande utmana släkten Gandhi och förknippa korruptionen i första hand med Kongresspartiet har Anna höjt insatserna för partiet dramatiskt, särskilt i Uttar Pradesh, landets folkrikaste och politiskt viktigaste stat.

UNDER NÅGRA ÅR nu har medierna trissat upp förväntningarna på Rahul Gandhi, som inom Kongresspartiet närmast blivit föremål för tillbedjan och förväntas uppstiga till maktens högsta höjder. Ett starkt resultat i delstatsvalet i Uttar Pradesh, där han bedrivit en intensiv kampanj, ses av de flesta kommentatorer som en passande startpunkt för hans slutliga upphöjelse till landets nästa premiärminister. Under nuvarande omständigheter har ett ”starkt resultat” blivit ännu viktigare för Kongresspartiet, eftersom allt annat kommer att tolkas som en nesa för släkten Gandhi. Anna Hazare-faktorn har omintetgjort Sonia och Rahul Gandhis noggrant utarbetade plan för maktöverföring.

OM KONGRESSPARTIET gör ett dåligt val i Uttar Pradesh på grund av förnyade korruptionsmisstankar, vilket är fullt möjligt, skulle situationen kunna leda till ännu större politisk och ekonomisk instabilitet. Kongresspartiet är populistiskt, och trots att premiärminister Manmohan Singhs regering rymmer en del ledande ekonomer och reformvänner har den varit frikostig med bidrag, låneeftergifter och andra ohållbara vallöften de senaste åren. Indiens totala budgetunderskott har ökat till nästan 12 procent, från 8 procent 2004 när Kongresspartiet tog över. Den siffran kan dock öka betydligt på grund av fortsatta subventioner i form av ett lagförslag om tryggad livsmedelsförsörjning, ett älsklingsprojekt inom Gandhisläkten. Alla vet att subventioner är slösaktiga och ohållbara, men med ett svagt resultat i delstatsvalen kommer de förnuftiga rösterna i partiet troligen att köras över.

I ett vidare perspektiv har de märkliga turerna i denna antikorruptionskampanj möjliggjort en närmare granskning av Indiens berömda demokrati, och det är inte den fina bild som indierna vanligen hyllar. Visst, val anordnas ofta i Indien. Deltagandet är stort och landets fattiga är verkligen flitigast att rösta. Indien har också för vana att avsätta sittande regeringar. Allt detta bör göra indierna stolta och gör det också, särskilt med tanke på att Indien är omgivet av kollapsade eller autokratiska stater. Å andra sidan saknas det mogna debatter och kompromisser i Indiens offentliga sfär, där fokus istället ligger på att försöka överlista eller utmanövrera varandra. Under senare tid verkar många grupper inom de indiska medierna och civilsamhället ha införlivats med makteliten. En skandal nyligen, med en inflytelserik företagslobbyist och många framstående journalister inblandade, har rest bekymmersamma frågor om hur oberoende de indiska medierna egentligen är.

Indiens demokrati sitter fast i ett träsk av personkult, hemliga uppgörelser och simpel demagogi. En amerikansk analytiker sade en gång att indisk demokrati tycks representera folket utan att verkligen tjäna dem. En stark vakthund mot korruptionen kan fortfarande komma att ändra på det.

Översättning: Jim Jakobsson