Melonis regering sitter säkert

”Italiens huvudstad är Rom! Rom! Och jag ska säga något mer till er: Europas huvudstad borde heta Rom!”

Giorgia Meloni skriker ut sitt budskap från scenen, ursinnigt, vildsint, på det sätt som blivit hennes kännetecken. Publiken jublar. Det är i Turin den 14 april 2019, på ett av partiet Fratelli d’Italia, Italiens Bröders, valmöten inför EU-valet som ska hållas den 26 maj. Partiet får bara 6,4 procent av rösterna. Den stora vinnaren är Lega, tidigare Lega Nord, som tar hem drygt 34 procent av rösterna.

Giorgia Meloni är där och då långt ifrån makten, ingen räknar med henne på allvar. Men hon bidar bara sin tid.

Den första gången som jag insåg att Giorgia Meloni inte bara var den obildade gaphals med fascistisk bakgrund som kritikerna ofta ytligt beskrev henne som var på hösten samma år. Söndagen den 19 oktober 2019, en solig dag då vädrets gudar var med den italienska högern, som samlat sitt folk på Piazza San Giovanni i Rom.

Den dag då Giorgia Meloni skulle stjäla showen från allianskollegerna Matteo Salvini och Silvio Berlusconi.

På bred romersk dialekt ropade hon ut sitt budskap. Stillös och hämningslös, enligt motståndarna. En folkets kvinna, enligt anhängarna. Kritikerna kallar ­henne populist, hon svarar med att kalla dem elitister. Giorgia Meloni rasade på scenen mot identitetspolitik och massinvandring: ”Jag är Giorgia! Jag är kvinna. Jag är mamma. Jag är italienska. Jag är kristen! Ni kommer inte att kunna ta det ifrån mig!”

Vare sig man höll med eller ej var det uppenbart för alla som var där att hon nådde ut med sitt budskap. Hennes eldfängda tal väckte omedelbart starka reaktioner, både jubel och avsky. Talet blev också snabbt viralt. På Youtube spreds klipp med olika varianter av ”Sono Giorgia” (”Jag är Giorgia”), ackompanjerat av musik och allt från skuttande Teletubbies till dansande nunnor.

Begreppet fick ett sådant genomslag att när Fratelli d’Italias partiledare två år senare, år 2021, kom ut med sin självbiografi fick den namnet Io sono Giorgia. I boken berättar hon om sin barndom och vägen mot toppen. En väg kantad av betydligt fler törnen än rosor och som hon själv menar gjort henne till den hon är, där hon redan under uppväxten i ett politiskt blodrött grannskap valde att bli en frontfigur inom ytterhögern.

I en hylla i en bokhandel i Rom står en kärleksroman som är en del av berättelsen om Italiens premiärminister. Paris, ett löfte är titeln. På omslaget kysser en man och en kvinna varandra framför Eiffeltornet som avtecknar sig i siluett mot en purpurfärgad kvällshimmel. Författaren heter Josie Bell. Fast egentligen heter hon Anna Paratore och är mamma till Giorgia Meloni. Sen dottern blev premiärminister har flera av ”Josie Bells” runt 80 kärleksromaner givits ut i nyutgåva. Jag köper Paris, ett löfte och går till tunnelbanan för att ta linje B mot regeringschef Melonis barndomskvarter Garbatella. Stadsdelen invigdes 1920, byggd åt alla arbetare som strömmade till huvudstaden. Husen var moderna med gröna innergårdar och plats för både lekande barn och kvinnornas tvätt. Garbatella blev fort Roms mest tätbefolkade kvarter och har idag kvar mycket av sin karaktär. Här är dialekten bred, kärleken till fotbollsklubben AS Roma kommer med modersmjölken och de allra flesta röstar rött.

I denna värld växte alltså Giorgia Meloni upp, med sin mor och sin storasyster Arianna, numera partisekreterare i Italiens Bröder. Fadern lämnade familjen när Giorgia bara var två år och mamman började skriva sina kärleksromaner, ­romanzi rosa, om kvällarna, för att kunna betala räkningarna. Pappan flyttade till Kanarieöarna där han senare greps för droghandel.

När jag går längs Garbatellas gator ser jag överallt klotter som ”fascisti di merda” (satans fascister). Giorgia Meloni var duktig i skolan och gick ut språklinjen på gymnasiet med högsta betyg. Men hennes inriktning var politiken, inte fortsatta studier. Hon blev redan som 15-åring ordförande för lokalavdelningen för MSI, Movimento Sociale Italiano, det postfascistiska parti som grundades efter andra världskriget och i vilket många av grundarna stått nära diktatorn Benito Mussolini. Som ung hyllade Meloni honom, numera säger hon: ”Jag är inte fascist, om jag varit det hade jag sagt det.” Hon har gjort allt för att ta avstånd från partiets mörka förflutna.

När jag frågar Francesco Battistini, senior­ reporter på Italiens största tidning Corriere della Sera, om hans syn på premiär­ministern svarar han: ”Jag tror att hon talar sanning, Meloni är inte fascist. Men i hennes parti finns inflytelserika personer som verkligen är det. Hon är en stark ledare. Det återstår att se om hon kan hålla dem i schack.”

Efter en serie korruptionsskandaler som ledde till att hela den styrande italienska politiska eliten kollapsade 1993 gjorde Silvio Berlusconi entré på scenen 1994 med Forza Italia. Samtidigt valde partiet MSI att starta om och bytte namn till Alleanza Nazionale. År 2012 döptes det om på nytt, och stöptes om: Fratelli d’Italia, Italiens Bröder, var fött. Uppkallat efter den första strofen i landets nationalsång och med en tydlig nationalistisk agenda. Två år senare, i mars 2014, blev Giorgia Meloni ledare för partiet och den yngsta ministern någonsin i en italiensk regering.

”Vilket fast handslag”, kommenterade Silvio Berlusconi när hon svors in, på sitt vanliga låtsat skämtsamt, sexistiska vis.

I september 2022, när Meloni blev landets första kvinnliga premiärminister, höll han däremot tyst. Såväl hon som oppositionsledaren, Partito Democraticos Elly Schlein, och alla andra kvinnor inom italiensk politik, är vana vid att en nedlåtande attityd är en del av deras politiska liv. Sexuella anspelningar liksom kommentarer om deras utseende och stil är vardagsmat. Deras privatliv granskas och ifrågasätts också mycket hårdare. Silvio Berlusconi var under alla år vid makten en vandrande skandal – men premiärminister Meloni kritiseras om hon så bara tar med sin åttaåriga dotter Ginevra på jobbresor.

Hennes politiska fiender har också försökt komma åt henne genom smyginspelade klipp med dotterns far, journalisten Andrea Giambruno, där han kommer med snuskiga förslag om ”knullfester i Madrid” till en ung kvinnlig kollega. Dessa klipp sändes i oktober 2023 i satirprogrammet Striscia La Notizia. Det dröjde inte mer än ett halvt dygn innan Giorgia Meloni meddelade att hon och Andrea Giambruno gick skilda vägar.

Efter två och ett halvt år vid makten är Italiens Bröder landets överlägset största parti, med nära 30 procent av väljarnas stöd. När man vann valet hösten 2022 var stödet drygt 26 procent. Att regera brukar som bekant kosta på opinionsmässigt. Men Meloni och hennes regering sitter mycket säkert. Inrikespolitiskt skapar regeringens kompromisslösa linje kring allt från regnbågsfamiljer till migrantlägren i Albanien hård debatt. Men Meloni vet genom opinions­mätningarna att hon samtidigt har ett stort stöd för sin politik, något som också bekräftades i det senaste EU-valet.

Utrikespolitiskt har hon överraskat genom att tydligt ta ställning för EU, Nato och Ukraina – mot Ryssland – till skillnad från både regeringskollegerna i Lega och från partiet Femstjärnorna. Hennes ambitioner är stora, hon vill leda Italien ur Tysklands och Frankrikes skugga och hoppas att hennes goda relation med Donald Trump kan bidra till det, även om han förvisso är en opålitlig och svårdömd partner.

Giorgia Meloni är också tydlig med att hon inte vill se fredsbevarande EU-styrkor i Ukraina och att hon inte tänker sända italienska soldater dit, om det kommer dithän. Flera italienska politiska expertkommentatorer säger att hennes ambition är att bli en ny Margaret Thatcher. En beskrivning premiärministern själv nog inte skulle skriva under på. Hon har i hela sitt liv visat att Giorgia är Giorgia – och vill inte vara något eller någon annan.