När det slår över

I den amerikanska versionen av den israeliska serien Hatufim(Kidnappade), Homeland, spelar den kvinnliga huvudrollsinnehavaren ut en manisk diagnos, som skapar en intensitet och förser henne med en i det närmaste synsk förmåga att förstå hur saker och ting hänger ihop.

Att kompetenta yrkeskvinnor är psykiskt avvikande togs till en ny nivå i thrillergenren inom populärkulturen genom Stieg Larssons hyllade millenniumtrilogi. I deckare och thriller kan vi numera ofta läsa om hårt alkoholiserade och kantstötta kvinnliga brottsutredare, som hos deckarförfattaren Mons Kallentoft eller i Paula Hawkins bästsäljare Kvinna på tåg.

I den relativt nyligen släppta HBO-serien Sharp Objects fyller den kvinnliga kriminalreportern sina vattenflaskor med vodka och halsar ur dem, med ena handen på ratten. I serien dyker även hennes onda moder upp, i form av skådespelerskan Patricia Clarksons iskallt gestaltade Adora.

Navet i Adoras personlighetsstörning är Münchhausen by proxy (münchhausensyndrom genom ombud), ett ytterst ovanligt syndrom som innebär att en förälder, oftast modern, simulerar eller framkallar sjukdomssymtom och skador hos barnet för att själv få uppmärksamhet och framträda som den omhändertagande och goda.

Den personlighetsstörda kvinnan och den onda modern är arketyper, som följer oss genom kulturhistorien. Längre tillbaka än Medea och efter Freud, in i framtiden. I vårt tidsutsnitt kommer arketyperna oss till mötes som trasiga, drogmissbrukande, antisociala kvinnor med yrkesliv och skadade relationer till sina barn. Mödrar som är så uppe i sina yrkeskall att de, som Carrie i Homeland, nästan backar på barnet i brådskan att komma iväg till det riktigt viktiga i livet: arbetet. Även det går att se som en skildring av Münchhausen by proxy. Det finns en dov och mörk underton av det förflutnas arketyper: Yrkeskvinnor blir galna och är oförmögna, destruktiva mödrar.

Det är, trots att det är skrämmande, intressant att omhändertagande, en egenskap som tillskrivs kvinnor i högre grad än män, kan slå över och bli såväl självdestruktiv som till skada för andra människor. Ett slags kvinnligt makt- och våldsutövande förklätt till omsorg. Münchhausen by proxy är ett sjukt tillstånd och diagnosen är omdiskuterad och svårställd. Men omhändertagande som ett sätt att få uppmärksamhet är mer utbrett än så.

Jag har ofta fått besynnerliga intryck av kvinnors agerande i samband med den så kallade gymnasielagen, en lag som innebär att tusentals unga män utan asylskäl ska få stanna i Sverige. Vi reagerar sannerligen olika på fenomen i samtiden. Videoklippet med den unga kvinnliga sociologistudent som gråtande hindrade ett flygplan från att lyfta när en medelålders man skulle utvisas från Sverige till Afghanistan väcker exempelvis ingen sympati hos mig utan får larmklockorna att ringa. Är det den erfarna själasörjaren inom mig som drar igång klockorna? Den politiska realisten i mitt inre som gör sig påmind? Eller är det, Gud förbjude, en släng av cynism som ger sig till känna?

Oavsett var tyngdpunkten ligger, i en del av kvinnornas agerande ser jag det som Freud i sin misogyni skulle kalla hysteri. Jag bevittnar människor som är uppfyllda av sitt omhändertagande. Kvinnor som tycks vara helt främmande för att deras omsorger kan kantra och förvandlas till maktutövning. En sådan laddad och energistinn omsorg tycks kräva att den som är föremål för stödet fortsätter att vara beroende, ett offer, för att ekvationen ska gå ihop.

Framtiden får utvisa om vår tids fiktiva kvinnor sprängde kvinnorollerna en gång för alla och även luckrade upp de fördomar som finns om människor med psykiska diagnoser. Om populärkulturens roller resulterade i en ny tvångströja eller i en uppknuten. Ytterligare en sak är i alla fall säker: För verklighetens kvinnor är omhändertagande ett tveeggat svärd.