När skammen försvann

Samma scen, om och om igen, under resorna i högplatåns länder: Du gick gatan fram. Vid hållplatsen, parkbänken eller porten till skolan talade en infödd moder till sina barn, rättade till deras skoluniformer, putsade dem med sin näsduk och förmanade dem på mammors vis. Detta försiggick på något av de inhemska språken, quechua eller aymara. Men så fick hon syn på dig. Du må ha sett ut som en europé eller en som en infödd, hög eller låg, ljus eller mörk – det spelade ingen roll, för nu skedde det som skulle ske: Mitt i talet slog modern om till spanska. Oreflekterat, som när en bilförare lägger in en ny växel.

Varför gjorde hon det? Inte av artighet, så att den förbipasserande skulle förstå. Hon gjorde det för att slå vakt om sin värdighet. Det lägsta skiktet i höglandets kastsystem bestod av dem som inte behärskar spanska, och hon markerade nu att hon inte hörde dit.

Allt i den unge resenären gjorde uppror mot detta. Han ville störta fram till modern, prisa henne för att hon bevarat fädernas språk och slagit vakt om sin kultur. Tvärtom! ville han utbrista, ”Jag finner behag i blotta ljudet av detta anrika tungomål, jag är inte som de andra, jag är tolerant …”

Men det skulle ha sårat henne djupt. Skulle någon komma utifrån och bestämma att det som var viktigt för henne var dumheter? Ingenting är lättare än att säga åt andra att ruska av sig fördomar vi aldrig känt bränna mot huden. Någon signalerar status med en ny frisyr eller en hårresande konstsyn – befängt, inte sant? Och vi går inte fram till personen med trasiga skor, trycker hennes hand och säger: ”Det här sjuka samhället graderar folk efter utvändigheter. Men jag, jag ser till personen, inte till klädseln!”

Sådant kan bara tänkas. Just språk är extra statuskänsligt. När vi talar egna och främmande språk vill vi att det skall låta så bra som möjligt. Om någon säger, ”Nej, tala du din stympartyska, det är bara charmigt” – så blir vi måttligt glada. Peruaner har inget i sig emot de inföddas språk, det var inte därför modern slog om till spanska. Men hon visste att omgivningen, av gammal vana och på goda grunder, förknippade enspråkighet med maktlöshet och förnedring; enspråkiga quechua-talande ”bönder” förde långt in i vår tid en slavliknande tillvaro på storgodsen. (Termen campesinos, bönder, är förvillande för svenska öron, eftersom vi förknippar bönder med ägor. I Peru och Bolivia var ”bonde” blott ett artigare sätt att säga ”indian”.)

”Det finns vackra vittnesbörd om jordägare som hjälpte och samarbetade med sina colonos – så kallades de jordlösa peonerna – hellre än att hålla dem nere i stoftet.”

Men det har hänt något i Peru. Associationen från infödda språk till social skam är nu bruten. 2010 såg vi den gamla tablån spelas upp för sista gången, med infödda som skiftade till spanska då vi nalkades. Sedan dess aldrig mer. Vad är det som hänt?

Det som hänt hände för femtio år sedan, i juni 1969, då Perus diktator, general Juan Velasco Alvarado, beordrade den mest omfattande socioekonomiska ommöblering sedan den spanska erövringen. Hundra tusen kvadratkilometer odlad mark (nära en fjärdedel av Sveriges yta) drogs in till staten och delades ut till drygt trehundratusen familjer – familjer som tidigare tjänat på godsen. Och det viktigaste: Den avskydda tjänsteplikten – el servidumbre – för de jordlösa avskaffades.

Tjänsteplikten för godsens personal var inte slaveri, fast den ifråga om grymhet och orättvisa ofta tävlade med slaveriet. Det finns likheter med de svenska statarna, särskilt i hur de jordlösa med list kedjades i skuld till herrarna. Formellt fanns rätten, för både Perus jordlösa och svenska statare, att dra vidare då kontraktet löpt ut. Men om skulden aldrig kunde kvittas så förblev den rätten en abstraktion.

Men det fanns långt mäktigare skäl för den jordlöse att bli kvar trots allt. Han hade inte anlänt till dukat bord, utan till en stenig och mager bergssluttning eller en ogenomtränglig urskog. Han och de andra i familjen hade legat dubbelvikta i månader för att hugga snår och sätta torvan i stånd. Den bar varken föda eller intäkter det första året. Familjen måste därför anlända med ett litet startkapital. När marken väl brutits var svett, tårar och pengar nedplöjda i jordlappen. Att överge den var att lämna detta kapital i present till patron, el hacendado.

För rätten att bruka patrons mark, oftast mellan tio och tjugo hektar, skulle den jordlöse tjäna sju eller tio dagar i månaden på dennes odlingar, ofta kaffe, kakao eller någon annan internationell handelsvara. Hans barn skulle också finnas till hands för att kärna ur kakaofrukten och tvätta kaffet. Hans hustru och hans döttrar skulle gå till handa i herrskapets hus, där de ibland behandlades anständigt, ibland inte.

Det finns vackra vittnesbörd om jordägare som hjälpte och samarbetade med sina colonos – så kallades de jordlösa peonerna – hellre än att hålla dem nere i stoftet. Men det vanliga, i synnerhet på nya storgods som kommit till i en hast under någon råvaruboom, var att patron lade kontraktet på sträckbänken för att pressa så mycket han kunde ur sina jordlösa. Hans känningar till provinshuvudstadens advokater, domare, borgmästare och ledarskribenter gav honom länge, fram till 1950-talet, ett obevekligt övertag när det blev rättssak av tvisterna.

De enda storgods jag känner litet närmare låg i de halvtropiska dalarna kring staden Quillabamba i Cuzcoprovinsen, inte långt från turistattraktionen Machu Picchu. Där fick de jordlösas bostäder inte resas i hårda material, endast av halm, vass eller lera. De fick inte bära riktiga skor, bara grova sandaler skurna ur bildäck. Förökade sig deras svin och höns var de tvungna att sälja dem till gården för underpris. Ibland var de tvungna att sälja sitt kaffe till patron till underpris. Förbudet att odla sockerrör gick ut på att förhindra hembränning och tvinga de jordlösa att köpa sitt brännvin från gårdens butik. Barnen var oftast förbjudna att studera, många gamlingar kan berätta hur de smög ut i gryningen på omvägar för att traska till närmaste skola. De skulle slå ned blicken när de mötte herrskapsfolket. En beryktad jordherre, Alfredo Romainville, lät riva en skola hans jordlösa byggt. Han var en jätte som flera gånger sades ha misshandlat sina tjänstepliktiga så svårt att deras händer och fötter måste amputeras.

I regel var det dock inte stormännen själva som upprätthöll disciplinen, utan el capataz, förmannen, en person ur de jordlösas egen klass som stigit i graderna. Förmännen utmätte bestraffningar, piskade och pryglade. Det var inte ovanligt att förmän överfölls och mördades då de red utmed ensliga stigar.

Då världsmarknadspriserna på kaffe och kakao sköt i höjden kunde också de jordlösa göra goda affärer. Det första de gjorde med sitt välstånd var då att betala andra för att fullgöra tjänsteplikten. Detta var ett kontraktsbrott. Om det upptäcktes kunde jordägaren öppna process mot den jordlöse för att vräka honom. Det var lönsamt att göra sig av med en duktig arrendator: hans mark var röjd, välskött och planterad.

”Befrielsen” i spanskamerikanska skolböcker är upproren mot, och segrarna över, det spanska kolonialväldet under perioden 1809–1825. Los libertadores – frihetsledarna José de San Martín, Antonio Sucre, Simon Bolívar, Bernardo O’Higgins och många andra – är med oss idag i form av oräkneliga ryttarstoder och gatunamn. Flera av dessa heroer var verkligen helgjutna frihetsivrare och värdiga kultföremål, San Martín är det främsta exemplet. Andra var det inte. Befriarna kom alla ur den kreolska (Amerikafödda spanjorer) liberala elit som efter Spaniens reträtt tog över i de nya republikerna. Befrielsen var först och främst kreolernas frigörelse från den protektionistiska spanska centralstaten. För de infödda lantarbetarna blev maktskiftet ofta nog upptakten till nya sorters träldom.

Det fanns, i den spanska kolonin, särskilt under de första seklerna, många former av tvångsarbete, några av dem de facto slaveri. Under grundartiden måste hovet i Madrid belöna erövrare och risktagare, annars hade det inte gått att flytta på imperier som aztekernas, mayas och inkas. Men när den nya ordningen befästs såg Madrid till att gunstlingar och skyddslingar inte skummade all grädden av rikedomarna. För att det hela skulle bära sig, för att bekosta konvojerna över Atlanten, befästa handelspunkter mot brittiska buckanjärer och avlöna präster och administratörer, så behövde de spanska kungarna intäkter. De som betalade skatterna var i hög grad de så kallade comunidades, de inföddas byalag med deras urgamla, halv-kooperativa jordbruksmetoder. De hade ofta arbetsplikt hos olika stormän. Vita och infödda var inte jämställda. Men för att betala skatt måste de infödda ha egen jord, det förstod kronan. Den spanske kungen och hans befattningshavare skyddade dem och deras ägor mot expansiva stormän.

De nya republikernas elit av infödda liberaler hade dock andra preferenser. Madrid hade behövt undersåtar med jord så att de kunde betala tribut. Liberalerna föredrog indianer utan jord, för att lättare tvinga dem att bli väg- och järnvägsbyggare, gruvarbetare eller peoner på storgodsen. För att göra dem jordlösa måste deras comunidades upplösas och deras äganderätt lagstiftas bort. Svepskälet var att de inföddas odlingar och deras ägoförhållanden var antikverade, de var ett handikapp för de nya republikerna under deras modernisering, som de ville basera på privat äganderätt, kapitalintensivt jordbruk och råvaruexport.

I den spanska författningen i Cádiz 1812 slogs det fast att alla amerikaner var kungens undersåtar och hade lika rättigheter. De infödda satte värde på detta. När Simón Bolivar, efter en rad hårresande massakrer i Ecuador, trängde in i Peru norrifrån 1823 klagade han över att inga anslöt sig till hans styrkor. Förklaringen till detta var helt enkelt: de infödda förstod vad som stod på spel. Under slaget vid Ayacucho i december 1824, Spaniens definitiva nederlag, slogs betydligt fler indianer på den förlorande sidan än på ”befriarnas” – som i hög grad var hopsatt av inhyrda colombianer och chilenare.

Bygemenskaperna försvann och haciendorna växte i de nya republikerna, hjälpta på traven av välvillig lagstiftning. Särbehandlingen sveptes i semantiska rökridåer om ”modernisering” och ”framsteg”. Metaforer från nya avelstekniker och missförstådd darwinism omtöcknade tänkare i de flesta av republikerna. Klagovisor om det skröpliga inhemska rasmaterialet och appeller om invandring för att rycka upp ”blodet” återkom i ledarartiklar och politiska program. De flesta länderna började aktivt värva europeiska invandrare, och i nödfall asiater.

”Velasco var passionerad antikommunist, och syftet med hans reformer var att mota Hugo Blanco och hans trotskister i portgången.”

Denna ordning var tämligen intakt i Peru till 1957, då några advokater från det kommunistiska fackförbundet FTC började organisera strejker i protest mot de godtyckliga vräkningarna, mot barnarbetet och kontraktens alla hjärtlösa förbehåll. Herrarna var sårbara för strejker, särskilt under kaffesäsongen, och de tvingades nu lägga stora pengar på inhyrd arbetskraft och rättsprocesser. Många av de jordlösas ledare fängslades och ett par mördades, men maktbalansen mellan jordägare och jordlösa började förskjutas. Kommunisterna och populistpartiet APRA blev tillåtna 1958, och deras ombud började ge de besuttnas advokater en match i domstolarna. Den mest hängivne av aktivisterna, den senare gerillaledaren Hugo Blanco, var av god familj och hade studerat utomlands. Han var en boren organisatör och levde långa tider bland de jordlösa. (Han blev med tiden världsberömd och hamnade i Sverige, men det är en annan historia.)

I takt med radions spridning och växande läskunnighet blev det allt svårare att upprätthålla ett system som byggde på tvångsarbete. Officerskåren, som länge varit de fina och rika familjernas reservat, blev efter andra världskriget motsatsen: en av få karriärer där begåvade ungdomar kunde slå sig fram utan beskydd, europeiskt utseende och förnäma efternamn.

På morgonen den 3 oktober 1968 grep tio kommandosoldater president Belaunde och satte honom på ett plan till Buenos Aires. Lima var lugnt och främmande diplomater rapporterade hem att detta var en militärkupp som alla andra. Det skulle de få äta upp. Efter bara några dagar vid makten hade den nye presidenten, general Juan Velasco Alvarado, gjort rubriker världen över: Han tog över Standard Oils stora raffinaderi vid Stillahavskusten och etablerade det statliga energimonopolet Petroperu. Under en frenetisk nationaliseringsvåg skapades sedan Electroperu, Siderperu (stål), Mineroperu (gruvor), Pescaperu (fiske) och en rad andra statliga produktions- och servicemonopol.

Velasco var passionerad antikommunist, och syftet med hans reformer var att mota Hugo Blanco och hans trotskister i portgången. Washington och CIA, bekymrade över kommunistisk gerillaverksamhet i Peru, hade rekommenderat reformer, men det som nu skedde var för mycket av det goda. USA stämplade Velasco som kommunist och vägrade sälja vapen till honom. (Han köpte dem då från Sovjetunionen.)

Presidenten och hans stab av unga officerare ur underklassen hade vuxit upp långt från Lima, i det ”riktiga” Peru med dess fattigdom och rasfördomar. De industriella reformerna var bara ena sidan av deras revolution. Den 24 juni 1969 utfärdade Velasco dekret 17716, som skulle dra in elva miljoner hektar från privata ägare till staten. Det var en tredjedel av landets odlingsbara mark. I Colombia hade liknande planer lett till ett inbördeskrig (som ännu inte är helt över), men i Peru gav maktkonstellationerna inget utrymme för motstånd. Godsägarna tog den ersättning staten erbjöd (i obligationer som strax blev värdelösa under den hyperinflation som tog fart under juntans övermodiga ekonomiska etatism. Jordägarna fick aldrig någon riktig ersättning; den uteblivna kompensationen är än idag en het fråga i peruansk politik).

”Om bönderna fortfarande varit fjättrade till storgodsen och saknat något att förlora, så vete gudarna hur det gått.”

Juntan etablerade en tidning på quechua, landets viktigaste inhemska språk, och Velasco gav order om att upprätta grammatikor över språkets fyra huvuddialekter. I maj 1975, då både han och hans regim låg på dödsbädden, utfärdade Velasco dekret 21156, som gjorde quechua till officiellt språk, jämställt med spanskan.

Jord- och språkreformerna blev på lång sikt till en psykologisk revolution, som är långt ifrån fullbordad. En indirekt politisk följd av det ökande självförtroendet hos den forna underklassen är det växande motståndet mot ”det vita” Limas oerhörda politiska och ekonomiska dominans och dess okontrollerade växt. (Halva ekonomin och en tredjedel av befolkningen befinner sig i huvudstaden.)

Velascos reformer fick flera paradoxala följder. Han och hans experter ville se de övertagna haciendorna förvandlade till kooperativ, vägledda av statliga organ. Men de befriade småbrukarna ville inte ha några byråkrater över sig. De ville bara ha en jordlapp för egen räkning och äntligen råda över sig själva. Så blev det också, i stor utsträckning.

Och en ännu större ironi, eller tragedi: Motivet för Velascos jordreform var att blockera kommunismen. Några år efter reformen fick Peru på halsen det blodigaste kommunistiska upproret någonsin, under vilket maoistiska Sendero Luminoso var nära seger. Sendero Luminosos ledare, studenter och lärare från provinsuniversitet, avskydde jordreformen, eftersom den skapat självägande bönder istället för kollektiv. Småbönderna – miljoner människor i Peru – förstod precis vad senderisterna hade i kikaren. Senderisterna, som läst hos Mao att landsbygdens folk skulle sluta upp bakom dem, massakrerade småodlarna utan pardon i sin växande frustration. Om bönderna fortfarande varit fjättrade till storgodsen och saknat något att förlora, så vete gudarna hur det gått. Hugo Neira, en av Perus ledande historiker, sade till mig för några år sedan: ”Utan Velascos jordreform hade Sendero Luminoso segrat och Peru upphört att finnas till.”