Nationella hållpunkter

Samtidigt hör jag vid frukosten dialekter från landet blandas med utländska språk, från både gäster och personal. Går jag för att checka ut i receptionen möter jag en dam som bryter på spanska när inte den yngre tjejen från Solna sitter där. Svensk sjömilitär tradition fortlever – visserligen i förläggningsform – och bärs vidare i en mångspråkig miljö.

Lite senare möter jag ett antal juriststudenter från Uppsala. Någon nationsfest hade tydligen ägt rum dagen innan, för de ser ut att vara dagen efter. Kort sagt, skillnaden mellan juriststudenter när jag läste och juriststudenter nu är uppenbarligen minimal. Dock. De talar ett annat språk än svenska sinsemellan.

Några dagar senare lyssnar jag till en längre sverigedemokratisk utläggning om svensk kultur och ”svenska värden”, värda att bevara. Talaren är engagerad, men lyckas ändå inte riktigt specificera vilka dessa svenska värden egentligen är. Uppenbarligen bärs de av ett större kollektiv – det infödda svenska folket.

Det slår mig – miljöerna i örlogshemmet och på juridicum förmedlar nästan karikatyrmässigt tydligt svenska traditioner ända från amiralen Klas Horn eller professorn Matthias Calonius. Regler och kunskaper som i sig frammanar referenspunkter och attityder, hållpunkter för det vi kallar värden. De gör detta mycket mer handgripligt än en svårgripbar föreställning om folk- och värdegemenskap i stort. Det sker bortom politiken, i gränsytan mellan privat och offentligt mellan då och nu. Och inte minst, hållpunkterna förmedlas från person till person, från informell förebild till nytillkommen.

Hans L Zetterberg pekade på de preussiska rötterna till dagens högskatte/välfärdsstat, på Bismarcks tanke att bygga en materiellt grundad samhällssolidaritet gemensam för alla stånd och klasser. Därmed skulle revolutionen och socialismen förebyggas. Den socialstaten – välfärdsstaten kallar vi den nu – byggde på omfördelning och social ingenjörskonst, utövad gentemot kollektivet av anonyma och allt annat än glansfulla institutioner. Jag har ännu inte träffat på ett Socialminister Skölds hem för Stockholmsbesökande socionomer, prytt av Skå Edeby-Jonsson i helfigur och olja på väggen bakom receptionen. Inte heller har Bertil Rehnberg fått sitt namn på polerad mässingsplatta med en lagerkrans lagd under. Välfärdsstaten och välfärdsnationalismen är anonym, grå och svårgripbart kollektiv i jämförelse med äldre tiders institutioner och attityder.

Och därmed blir den också desto svårare att tillägna sig för dem som inte föddes in i den. Har inte välfärdsstatens betonande av det anonymt kollektiva i dag blivit ett hinder för nysvenskar? Kan inte integrationssträvanden bygga på identifikationen med en äldre tids mer begränsade men också långt mer påtagliga institutioner? Hållpunkter som likt flottans förläggningar och Uppsalas institutioner finns där fysiskt, förutsätter personliga ställningstaganden men som därigenom också kan transformera människor från det de var innan till det de blir efteråt.

Forskare har betonat Sveriges ställning som mosaikstat under den tid nationen expanderade. Landsändar, städer, ämbeten och institutioner hade alla sina egna unika band till statstanken, Skåne exempelvis helt andra än Keksholms län, prästen i Riga helt andra än borgaren i Karlstad eller bonden i Rimbo. Skulle den mosaikstaten kunna ha drag som idag kan medverka till att bygga Sverige av i morgon? Ett samhälle vars svenskhet i högre grad buren av summan av sinsemellan olika enskilda lojaliteter mot påtagliga institutioner?

Ja, apropå mångnationellt burna nationella kärnsymboler – vad sägs om ett franskt-tyskt-engelskt-danskt-brasilianskt kungahus? Det har handfast visat sig kunna knyta det pursvenska till sig.