Nog värre än vi anade

Decennier av skrivande i olika format förslår, i likhet med annat jag ägnar mig åt yrkesmässigt, inte långt i omklädningsrummet. Men reklam är status.

Det mest slående under själva inspelningen, och det jag förundrad pratade om sedan jag blivit hemkörd igen, var den enorma personalstyrka som var inblandad. Det var som om vi skulle invadera Normandie, eller åtminstone en mindre önation. Jag har ingen aning om vad hälften av dem hade för uppgifter, men jag tvivlar inte på att det var något viktigt och att de alla skötte sig klanderfritt. Hon som pudrade min panna är en högutbildad och meriterad teatermaskör. Och säkert dyr. Vad hela produktionen av denna dryga minut av kommersiell kvalitetskommunikation till slut kostade vågar jag inte riktigt tänka på.

De näringslivsaktörer som känner att de har något på hjärtat tvekar inte att dega upp vad som behövs. Där finns muskler. Medan däremot proletariseringen av journalistiken nu har nått Dickenska nivåer. Har ni sett en tidningsredaktion på länge? Det är påvert glädjelösa kontorslandskap med rad efter rad av små, trånga kättar där folk sitter inklämda och granskar makten utan resurser. Herregud – vi ömmar ju för värphönsen, men när ska vi börja kräva texter från frigående journalister?

Det gnälls mycket på det som kommer ut ur dessa journalistikfabriker, inte minst på Facebook. Möjligen inte utan skäl. Mitt eget flöde svämmar över av detta missnöje. När jag nyligen hamnade i en diskussion på detta tema, ursäktade jag mig parentetiskt för att jag inte har öppnat en av landets större morgontidningar på mer än elva år och därför bara kunde uttala mig rent allmänt (om dåliga krönikörer). Omedelbart blir jag då barskt uppläxad av en av denna tidnings skribenter. Vadå? Har jag inte läst denna fina tidning på elva år? Och är detta verkligen något att skryta med?

Njäej, svarar jag. Det handlar bara om att hushålla med tid och resurser. Att fortlöpande se över sina medievanor, att kräset välja till och välja bort. Och så undrar jag om hen menar att just denna tidning faktiskt är obligatorisk läsning. Det vill säga: det undrar jag ju bara på skoj. Frågan är retorisk. För så kan väl ingen mena? Men jodå. Det hävdar vederbörande. På riktigt. Att läsa denna fina tidning ingår i en seriös människas samhälleliga plikter.

Ojoj. Lätt skakad inser jag två saker. Den ena är att jag nog valde rätt för elva år sedan; jag vill verkligen inte läsa, och verkligen inte betala för en tidning som anser något annat än att läsaren ständigt måste erövras på nytt och på nytt, artikel för artikel. Särskilt i dagens medielandskap. Den andra är att situationen för den självständiga journalistiken i förhållande till betalda budskap förmodligen är värre än vi anade.

Det är dyrt att vara mallig, det har den fattige inte råd med.