Nolltoleransens höga pris

Det sagda betyder således inte, eller åtminstone inte bara, vad det synes betyda (det vill säga: att flyktingmottagandets resurser är hårt ansträngda), utan det centrala budskapet är något annat. Och det riktar sig framför allt till någon annan. Det lyder: Håll er för helvete borta. Och den tänkta mottagaren är de ännu ej tillresta asylsökande.

Samma sak är det med staten och drogerna, inom det här området signaleras det hej vilt, åtminstone om vi kan lita det minsta på författaren Magnus Linton, och det är min bestämda uppfattning att vi faktiskt kan göra det. Boken Knark (Bokförlaget Atlas), som både är en genomlysning av den officiella narkotikaideologin under det senaste halvseklet och en nedstigning i missbrukets mörkaste misär, framstår som ett stycke måsteläsning för den som vill orientera sig något inom ämnets specifikt svenska dimensioner.

Varför är det tunga missbruket fortfarande så oerhört utbrett? Och varför är den narkotikarelaterade dödligheten så generande hög i Sverige, näst högst i EU? Vilket annat land har satsat så kraftfullt på att ”krossa knarket” som vårt, och vilket annat land har i så fall misslyckats lika skändligt? Vi tror oss ju om att vara föregångare i det här sammanhanget, att man i övriga världen beundrar vår beslutsamhet och energi, men sanningen är ju den att vi snart står alldeles ensamma med den totalförbudspolitik som skickar missbrukare i döden av rent ideologiska skäl, samtidigt som ansvariga politiker begraver sina nattmösshöljda huvuden allt djupare i sanden. Hur blev det såhär?

Linton driver egentligen ingen tes, förutom den alldeles självklara: det går inte att krossa knarket med mindre än att man krossar ett betydande antal knarkare. Om man, till exempel, obstruerar sprutbyte med hänvisning till att samhället på intet sätt får underlätta missbrukarens missbruk, eller om man av samma anledning stryper tillgången på den metadon- eller subutexbehandling som kan hålla heroinisten flytande och fungerande, då kommer folk att dö i tusental. Vilket de också har gjort. Därför att politikerna vill signalera nolltolerans. Till vilket pris som helst.

Om man dessutom, i linje med detta resonemang, beordrar polisen att prioritera jakt på helg- och partyknarkare på stadens nattklubbar, skapar man till höga kostnader en helt ny kriminalitet utan offer, samtidigt som man förhindrar polisen att bekämpa en högst reell brottslighet som innebär ett påtagligt lidande för faktiskt existerande brottsoffer. Att det vid sidan av det i alla avseenden beklagansvärda missbruket finns ett utbrett och helt oproblematiskt bruk av förbjudna substanser, är en sanning som aldrig får yppas. Magnus Linton har nu, om inte annat, gjort det en liten aning svårare att fortsätta ljuga.