Prata jobb i stället för kultur

Valresultatet visar att debatten med Sverigedemokraterna fördes fel. För att lösa problemen med integration måste arbetsmarknaden öppnas.

Det finns ett ögonblick från valkampanjen som inte lämnar mig. Det var under en av de sista dagarna. Efter en avslutad debatt om bland annat invandring står jag vid scenen och tjuvlyssnar på en av SD:s anhängare, som bryskt förklarar essensen av partiets integrationspolitik: ”Hur svårt kan det vara att fatta? Om du har en översvämning – stäng kranen”.

Bilden återkommer till mig som en bumerang. Både för att den är brutal men också för att den hjälper till att förklara varför vi lyckades förlora 13 procent av väljarna till ett främlingsfientligt parti.

Tidigt under förra mandatperioden etablerade sig en idé, starkast förespråkad av Aftonbladets ledar- och kultursida, om att en debatt om integrationspolitiken kommer att gynna SD. Jag skrev då att ”Om vi som vill ha ett bra Sverige, ett öppet Sverige, inte debatterar integrationsfrågorna, då kommer det att sluta med att Sverigedemokraterna är ensamma på banan”. Men Aftonbladets Karin Petersson svarade: ”Det finns en liten chans att Selimovic och Folkpartiets ledning bara är förskräckande naiva.” En större chans var väl att jag och fp fiskade i grumligt vatten.

Ali Esbati, Gellert Tamas, Åsa Linderborg, Jonas Hassen Khemiri, America Vera Zavala och många andra vänsterskribenter skrev att det inte finns något att diskutera. ”Våga vägra debatten”, dundrade Esbati. Enligt dem var Sverige ett land genomsyrat av strukturell rasism, och att diskutera integration var att väcka den björn som sover. SD:s översvämningsmetafor bemöttes med ett: Nej, vi har ingen översvämning. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Vill du ändå diskutera integration – då är du rasist. Ulf Bjereld, Marie Demker, Jonas Hinnfors, Peter Esaiasson hävdade till och med att forskning visar att partier som SD begränsas mest effektivt genom tystnad.

Nu vet vi hur effektivt det var. SD ökade från 5,7 till 12,8 procent.

Det är inte så konstigt. Väljarna kunde läsa i sin morgontidning att mediantid för att få ett jobb som invandrad var 7–8 år, och att det tar 12–17 år innan hela kullen är i arbete, de kände hur det plaskade vatten runt fötterna, och hörde samtidigt ett unisont ”det finns ingen översvämning! Tycker du det är du rasist”. Det konstiga är inte att Jimmie Åkesson vann 13 procent av rösterna. Det konstiga är att han inte fick fler.

Det ironiska var att samma människor som ville stoppa debatten i sina artiklar gav bevis på att de tänker fel. De brukade påpeka att SD inte har någon integrationspolitik, inga lösningar. Vilket ju stämde. Men ingen av dem funderade på varför.

Svaret var enkelt. Har man översvämning kan man lösa det på två sätt. Det ena är att stänga kranen. Det andra är att se till att ledningarna fungerar. SD ville inte ha några förslag på lösningar eftersom det skulle minska behovet av att stänga kranen.

Vänstern insåg inte att en utebliven debatt slussar väljare som tycker att det finns problem till bara ett parti och en lösning. De insåg inte att de bjuder SD på röster.

Med facit i hand är det svårt att förstå varför. Men då glömmer man bort vänsterns överdrivna tilltro till strukturer, till mediernas och kapitalets påverkan över individen. De trodde väl att det räcker med att politiker i tidningar säger att det inte finns något problem för att väljarna skulle tro det.

Samtidigt öppnade denna strategi för en oändlig blame-game. Båda sidor anklagade varandra för att ”deras förslag liknar SD:s”. Politik blev tidvis till en fars. Förmodligen framstod vi politiker i väljarnas ögon som inte bara verklighetsfrånvända utan också som omogna och ibland populistiska.

SD utmanade oss genom att ställa en väldigt otäck fråga. Men istället för att svara skrattade vi åt frågan, blev upptagna med att posera som ”antirasister” och undvek ämnet. Väljarnas dom var inte nådig.

Jag ska inte överdriva. Även om vi varit mindre populistiska och pratat integration hade vi inte stoppat hela SD:s tillväxt. Bland deras väljare finns riktiga rasister och islamofober, de som ogillar stor invandring, globalisering och konkurrens, men där finns också de som är arga på att integrationspolitiken inte fungerar och de som ogillar att de andra partierna låtsas som om det regnar. Dessa människor hade vi kunnat stoppa.

sd:s väljare kommer att bli fler om vi fortsätter så. Samtidigt är jag rädd för en drastisk och krampaktig debatt. När folk nu plötsligt ropar på att ”vi måste lyssna på SD väljare” får jag lust att svara att jag inte har något att säga till den hårda kärnan av SD:s väljare. Till de andra, de som röstade på SD för att vi var populistiska, har jag väldigt mycket att säga.

Ja, det finns problem. Inte för att för många kommer hit utan för att integrationen inte fungerar väl. Problemet är inte så stort som SD påstår, och påståendet att integrationen ”inte har fungerat någonstans, någon gång” är lögn. I Tjeckien, Italien, Grekland, Ungern, Irland, Israel, Luxemburg, Portugal, Slovakien, Turkiet, USA, Slovenien, Chile etcetera har utrikes födda högre sysselsättning än inrikes födda. Även i Sverige, med sin stängda arbetsmarknad, har flera grupper lyckats. Bosnierna som från kriget kom till Småland exempelvis uppnådde, trots dåvarande ekonomisk kris, 90-procentig sysselsättningsnivå efter några år.

Det finns alltså alternativ till att stänga kranen. Vad behöver då göras? Arbetsmarknaden måste öppnas. Ett land med generös invandring kan inte ha en stängd arbetsmarknad. Cirka 60 procent av dem som kom in i etableringsreform de första åren hade mindre än sex års utbildning. I Sverige finns väldigt få jobb för sådan utbildningsnivå. Inskränker S, Mp och V subventionerna för rot och rut blir de jobben ännu färre. Öppna upp arbetsmarknaden och subventionera fler enkla jobb. Satsa samtidigt på obligatorisk utbildning.

Ska man prata kultur? Jag tycker inte det. Folk förändras och med tiden närmar de sig landets kultur. Bara landet orkar säga vad som gäller här. Det har vi inte vågat.

Diskriminering? Ja. Fast inte den vi brukar prata om: rasism och preferensdiskriminering. Den som grundar sig i ett ”jag anställer dig inte för att jag hatar invandrare, muslimer, etcetera”. Men otaliga mätningar och forskning påpekar att preferensdiskriminering i Sverige är mindre och toleransen större än i många andra länder, och att Sverige är ett föredöme vad gäller formella rättigheter. Det som drabbar invandrare är snarare informationsdiskriminering: ”Jag anställer dig inte som elektriker för att jag inte har en aning om vad du kan. Har inget emot bosnier, men känner mig genuint osäker. Har ni har samma elsystem som vi i Sverige? Är skolan bra? Informationsbristen fyller jag med mina föreställningar om din grupp. Vilket gör att det blev han från Jönköping som fick jobb.”

Denna diskriminering är svår att komma åt. Det är omöjligt att skaffa sig kunskap om alla världens skolor, universitet. Den enda effektiva är att förändra föreställningen om vilka invandrarna är. Genom större arbetskraftsinvandring.

Kanada har cirka tio gånger större arbetskraftsinvandring än Sverige. En kanadensisk arbetsgivare förväntar sig följaktligen att bakom ett utländskt cv finns en välutbildad invandrare. I Sverige signalerar ett utländskt namn motsatsen. Ett somaliskt cv flyttas undan. Därför behövs arbetskraftsinvandring. Den förändrar attityder.

Slutligen måste vi förstå att vi nuförtiden är ett invandringsland. Sveriges politik har baserats på att ge folk skydd. Men sen, när behovet av skyddet upphör? Vad gör man då? Vi fortsätter i samma spår. Delar ut återvändandebidrag. Men vi skapar inte en känsla av en gemensam framtid, en delad identitet.

Invandrarna hör denna signal. Därför betraktar de ofta vistelsen i Sverige som tillfällig. Men lever med resväskor i hallen, upprätthållande kontakt med hemlandet via satellit-tv. Man lever i något slags ”vänteläge”, tillhörande varken landet man bor i eller landet man kommer ifrån. Vi behöver en gemensam identitet, ett nytt ”vi” – en ny svenskhet, öppen, inkluderande. Den skulle ge invandrare en känsla av tillhörighet, erbjuda en möjlighet att sluta vandra och skapa gemenskap.

Jasenko Selimovic är folkpartistisk politiker.