Räddaren i nöden

Det vill säga att det är en myt att individer påverkar de stora händelserna. Kvantifiera mera! löd stridsropet. Pula in så mycket data som möjligt i en modell och man får svart på vitt vilka samband som är starka respektive svaga. Jag lärde mig skriva uppsatser med formuleringar som ”this is suggestive”, ”heuristic model” och annan påtvingad akademisk jargong.

Skräckexemplet var ett projekt som skulle förklara varför första världskriget bröt ut. Här fanns inte plats för Gavrilo Princip men väl rustningsnivåer och tågtidtabeller och en mängd annan hårddata som inte förklarade något.

I smyg och i trots mot professorernas hårda regim sträckläste jag biografier om de stora namnen: de som i kraft av personlighet, energi och intelligens ändrade världens öde. Särskilt intryck gjorde Winston Churchill. Var och en som läst John Lucas bok The Duel om kampen mellan Churchill och Hitler under några ödesdigra månader 1940 inser att utan Churchills outtröttliga optimism, retoriska mästerstycken och absoluta gehör för nationella stämningar, skulle det inte ha gått.

Nej, denna hypotes går inte att kvantifiera. Kalla mig gärna ”kvalitativ”, men ingen regressionsanalys i världen kan övertyga mig om motsatsen.

Churchill var en stor man men också en oerhört sammansatt personlighet som under sin långa levnad gjorde flera kopiösa blundrar och felbedömningar.

Ett kontroversiellt beslut var att sätta in militär och poliser under oroligheter i samband med en gruvstrejk i Wales. En arbetare fick sätta livet till. Detta skedde 1910 och Churchill var inrikesminister.

Labours ekonomiske talesman John McDonnel fick nyss frågan om Churchill var en stor man. ”Villain”, löd svaret just med hänvisning till händelserna i Wales. Allt annat som Churchill åstadkom – och jag kan ta gift på att marxisten McDonnel är övertygad om att Storbritanniens överlevnad 1940–41 uteslutande berodde på en heroisk arbetarklass (den gjorde också sitt) – kan bortses från.

Den konservativa pressen grät krokodiltårar över den opatriotiska nedvärderingen. Jag reagerar över historielösheten och oförsonligheten. Här ett citat, lika mycket credo som en livshållning, från ”the greatest Englishman” att styrka sig med: ”In war: resolution. In defeat: defiance. In victory: magnanimity. In peace: goodwill.”